Varubrist och inflation

Bild: Gabesmile Pixabay

Låt oss ta ännu ett varv i inflationsträsket, med risk för upprepning av innehåll i tidigare artiklar. Men frågan är ju högaktuell, så låt oss börja från början och inledningsvis konstatera att varje pris är överenskommet mellan köpare och säljare. Parterna kan ha olika stor makt i ”förhandlingen” men endast om de är överens uppstår en affär och då till ett pris. Normaltillståndet är att alla leverantörer (av arbetskraft, insatsvaror eller slutprodukter) gärna vill ha mer betalt för sin prestation – vem vill inte ha en löneökning? Motkraften heter konkurrens. Den som begär för mycket betalt riskerar att förlora hela eller en stor del av sin försäljning och inkomst. Men där finns alltid ett latent tryck uppåt på alla priser. Möjligen undantaget vid tekniska genombrott som förbilligar viss tillverkning. När prisnivån i landet stiger kallas det inflation och ofta – såsom stor del av expertisen tex tror är fallet just nu – är orsaken då en uppkommen varubrist.

Låt oss titta närmare på denna situation. Förvisso handlar det nog idag om brist på bränsle, energi, spannmål, frakter och annat i spåren av Rysslands anfallskrig i Ukraina och Kinas pandemihantering. Men privatekonomiskt kan man enklast tänka på t.ex jordgubbar. Blir skörden dålig stiger priset. Både säljare och köpare vet att köparna är beredda att betala mer om tillgången är dålig. Det framgår av efterfråge-kurvan nedan, som i kombination med utbudskurvan förklarar prissättningen på en fri marknad, vilket utgör en av få ”grundlagar” inom ekonomi. Modellen torde bottna i människans uppfattning att ökad knapphet innebär ökad önskvärdhet och därmed ökad betalvillighet (=efterfrågan) liksom att ökad ersättning motiverar ökad uppoffring (utbudet).

Nationalekonomerna beskriver en inträffad varubrist som en förflyttning, ett ”shift i utbudskurvan”, se nedan, där kurvan ”utbud 1” ersätts av kurvan ”utbud 2”.

Som synes – och som skulle visas – minskar vid tillstött knapphet den kvantitet av varan/tjänsten som omsätts medan genomsnittspriset stiger. Men prisökningen kompenserar sällan fullt ut volymbortfallet så leverantörernas intäkt minskar. Kunderna får å sin sida mindre mängd av varan, fast inte proportionellt lika mycket pengar över. Alla förlorar!

Brist kan naturligtvis uppstå av många olika orsaker och vara olika omfattande. Ofta smittar en bristsituation avseende en vara marknaden för andra varor. Om en rå- eller insatsvara  drabbas, så drabbas även de produkter som rå- eller insatsvaran används i. Möjligen kan tillgången vara god nog för att inte påverka volymerna som produceras i efterföljande led, men prisökningen av insatsvaran medför ett tryck uppåt på utpriserna.

Följaktligen blir konsekvenserna mest vidarespridda i ekonomin när grundläggande varor/tjänster såsom energi, transporter, arbetskraft och kapital drabbas av brist. Då tenderar det mesta att bli dyrare – och det är ”riktig inflation”. Naturligtvis är det ingen artskillnad – om än en stor gradskillnad – mot när endast missväxt på våra jordgubbsfält eller på kaffeplantagerna i Brasilien har inträffat. Alla varors priser vägs samman och det är förändringen av detta index som utgör måttet på inflationen – oavsett om det är en ingående vara som blivit mycket dyrare eller tusen varor som blivit lite dyrare. Man måste också komma ihåg att vikterna i dessa sammanvägningar regelbundet korrigeras efter hur konsumtionen förändras. En vara som blir så dyr att ingen köper den, utgår ur prismätningen. Att mäta priser är svårt har vi konstaterat flera gånger.

Vad vi än betalar för en vara, så fördelas den ersättningen på alla som deltagit i varans produktion och distribution. Detta gäller såväl före som efter att en varubrist har inträffat. Värt att notera är dock att köpare och säljare i många branscher idag befinner sig i olika länder eller världsdelar idag. Alla effekter av inflationen syns inte i Sverige.

”Inflationen i sig stjäl ingenting. Den underliggande varubristen stjäl realt välstånd medan priskompensationen omfördelar pekuniärt välstånd.”

Om vi nu har ett läge där konsumenter i Sverige drabbas av prisökningar pga brister på varor/tjänster som uppstått utomlands uppstår frågan vad man bör göra. I grunden innebär en varubrist att världen har blivit fattigare. Detta kan bäst åtgärdas genom att bristen avhjälps. Andra åtgärder riskerar att göra ont värre – eller möjligen skapa nya omfördelningseffekter.

Om löntagarsidan i förhandlingar tillskansar sig ”inflationskompensation” så riskerar detta i sig att vara inflationsdrivande om arbetsgivarna tvingas höja priserna för de varor/tjänster de säljer.

Om staten kompenserar med bidrag till hushållen (typ USAs coronabidrag) så medför det normalt att staten tar upp nya lån, vilket innebär att penningmängden ökar, vilket i sig riskerar att öka misstron mot valutans värde, vilket i sin tur sänker valutakursen och fördyrar all import – vilket i sig ökar inflationen. Via världshandeln är alla länders inflationsbekämpning sammankopplade. En valutakursändring som fördyrar ett lands import, förbilligar normalt importen för landets handelspartners. Att öka penningmängden när mängden varor/tjänster minskar kan dock vara mycket riskabelt. Skulle tilltron till den egna valutan svikta rejält kan vi se på Turkiet och Venezuela hur det kan gå.

Riksbanker vill gärna åtgärda inflationen med räntehöjningar. Tanken är att försämra efterfrågan / köpkraften så att ett sådant ”shift i efterfrågekurvan” pressar prisnivån ned till ursprunglig nivå, men förvisso till priset av ännu sämre köpkraft och välstånd, fler arbetslösa osv. Se figur nedan. Beträffande prisnivån innebär det sannolikt att vissa varor i slutändan blivit billigare jämfört med ”före inflationen” medan andra blivit dyrare. Befolkningsgrupperna drabbas därför olika utifrån sin konsumtionsmix, men riksbanken kan stolt säga att ”penningvärdet (indexet) är återställt – inflationen är kvävd”! Därtill måste nämnas att höjd räntekostnad för företag i sig kan motivera försök till höjda priser – alltså mer inflation!

Kan man göra något annat? Måste man göra något annat? Vi (världen/Sverige) har ju genom varubristen fått ett mindre välstånd att dela på. Om man inte tror att bristen är temporär och kommer att upphöra av sig själv kan man naturligtvis stimulera utvecklingen av metoder, varor och tjänster som på något sätt kompenserar för den uppstådda bristen. Marknaden brukar vara snabb på att leta sådana möjligheter.

Om bristen har olyckliga fördelningseffekter – som att konsekvensen slår hårdast mot de fattigaste – kan man också i ett nollsummespel skärpa progressiviteten i beskattningen så att bördan delas mer jämlikt utan att totala skattetrycket ökar.

Det finns också en oro för att ”marknaden” inte klarar av att hantera inflation. Vissa parter kanske passar på att höja sina priser utan ”anledning” bara för att många andra höjer sina priser. I svensk handel brukar såväl grossist som detaljist jobba med procentpåslag, så när inköpspriset stiger så stiger även handlarledens marginaler i kronor räknat, kanske utan att deras löne- eller lokalkostnader stigit. Alla försök till politisk prisstyrning (”prisstopp”) har dock visat sig vara riktiga sankmarker. Bättre är sannolikt att stimulera konkurrens och konsumenternas medvetenhet. Att billigare alternativ och lågprismärken ökar i inflationstider är ett tecken på att detta är den rätta vägen att gå.

Sämre köpkraft för den månatliga inkomsten är emellertid inte allt. Samma effekt drabbar även alla sparmedel. Inflationen ”äter” såväl banksparande som skulder. Att det vid hastiga bristsituationer/inflationspucklar uppstår ”negativ realränta” är nog omöjligt att undvika. Men de senaste låginflations-åren har sparräntan varit obefintlig så realräntan har likafullt varit negativ under lång tid. Riksbankens räntehöjningar har ändå det goda med sig att den åtminstone minskar den negativa realräntan. Och å andra sidan rasar aktier och fastigheter nu i pris, så sparade medel kanske får ökad köpkraft på dessa marknader? Pengar är ju bara en sparform av många – och sällan den bästa.

Ämnet är som synes rätt komplicerat, vilket framgick när en av våra mer välrenommerade ekonomer för en tid sedan citerades i DN: ”Jag tror att alla är förlorare på hög inflation.” Det skulle kunna tolkas som att vid inflation till följd av varubrist (=sämre totalt välstånd) så gör marknaden tack och lov så att det sämre välståndet delas av alla. Det kan också tolkas som att nationalekonomin ännu inte riktigt förstår inflationens komplexitet fullt ut.