Världens ojämlikhet (del 2 av 2)


Foto: Valeria Rodrigues, Pixabay

Vi visade nyligen med hjälp av Världsbankens data att klyftorna mellan rika och fattiga länder inte krymper i den takt man borde kunnat räkna med och utnämnde det till nationalekonomins största misslyckande! Visst kan man skylla på politiker, men hade nationalekonomerna bara själva haft svaret så skulle nog världen vara både rikare och fredligare. Eller?

Ekonomerna kan ju i lugn och ro och i minsta detalj studera hur välutvecklade länder fungerar och vilken väg de tagit för att nå dit. Dynamiken i västvärlden innebar att lantbruket först effektiviserades så att antalet jordbrukare minskade och varje kvarvarande jordbrukare inte bara var självförsörjande utan kunde försörja två, tre, fem, tio och till slut kanske hundra familjer. Den frigjorda arbetskraften kunde i stället användas i industriell tillverkning av andra varor och tjänster. Klädindustriernas produktion var snart så effektiv att varje anställd kunde producera kläder för hundratals andra. Samma sak i tillverkningen av husgeråd, fordon och allt annat. Med mekaniserad och elektrifierad tillverkning uppnåddes stor effektivitet. Och då varje person som bidrog till denna effektiva produktion fick sin andel av det skapade värdet i ersättning (mer eller mindre), så kunde de för egen del köpa sitt behov av vad alla andra branscher producerat och därmed hölls efterfrågan och utbud överallt i balans och alla kunde öka sin konsumtion. Utöver mat, kläder och ett vettigt boende kunde man börja konsumera mer avancerade produkter, transportfordon, kultur, resor osv. En skola för alla och en fungerande sjukvård var självklara fundament som denna materiella metamorfos vilade på.

Skulle det inkräkta på västvärldens välstånd om världens fattigaste länder kunde svinga sig upp till våra BNP-nivåer? Knappast. När jag för något år sedan var i en enkel jourbutik i Gambia, låt vara i ett turistdistrikt, kunde jag efter att ha snabbscannat sortimentet konstatera (kanske något djärvt) att endast jordnötter och whiskey var lokalproducerad. Allt annat bar västerländska varumärken. Och jordnötterna var goda! Är det vi i västvärlden som är så måna om vår export och därför inte låter de fattiga länderna växa?

Gambia liksom flertalet fattiga länder skulle kunna tiodubbla sin lokala produktion och egna konsumtion och ändå inte nå upp till hälften av våra nordiska nivåer. Visst kan det minska delar av den västerländska exporten, men en stor inhemsk produktion av varor och tjänster primärt baserad på lokala råvaror och specialiteter (och relativa konkurrensfördelar) kan utgöra grunden för såväl utökad inhemsk konsumtion som förädlad export. För självklart måste även dagens fattiga länder förädla sina egna råvaror. Och det behov av kapital och kompetens som behövs i uppbyggnaden av sådan förädlingsindustri kan utvecklade länder tillhandahålla till rimliga villkor. Med de fattiga ländernas ökade välfärd kan de efterhand i stället importera mer av våra specialiteter, mer energisystem och maskiner och mindre biscuits och snask. Win-win!

Frågan om bistånd ingår så klart i problembilden. Bland det värsta är när utvecklade länder levererar infrastruktur eller anläggningar som redan från omgående börjar förfalla pga bristande underhåll (kompetens/resurser). Har vi verkligen inte kommit längre i frågorna om biståndseffektivitet än vad senaste nobelpriset indikerade!? (Läs separat artikel från dec -19)

Men visst görs det framsteg. Det går också att visa med Världsbankens data. För utöver att presentera varje lands BNP-siffror redovisar Världsbanken även ett stort antal aggregat, geografiskt avgränsade sådana men även andra. Tre sådana är låginkomstländer (LIC), mellaninkomstländer (MIC) och höginkomstländer (HIC). Utan att gå in på definitionerna av dessa aggregat, vill vi visa på deras utveckling de senaste 25 åren.

Nedan har vi utvecklingen av BNP/capita (USD-PPP-2011) för dessa ländergrupper i absoluta tal.

Låginkomstländerna ligger runt 2000 dollar per person 2018, medan höginkomstländerna har nått 45000 dollarstrecket, alltså 22 ggr mer per person. Höginkomstländerna lyfter världsgenomsnittet (WLD) till något över medelinkomstländerna.

Ser vi till den relativa förändringen över tiden blir dock bilden helt annorlunda.

Oj! Höginkomstländerna har haft den svagaste utvecklingen. Knappt, men dock slagna av låginkomstländerna. Och medelinkomstländerna har haft den klart snabbaste tillväxten sedan 1993. Är vi månne på väg mot en rättvisare värld?

Att beskriva utveckling över tiden i procent är ofta det mest relevanta, men man kan inte betala med procent. Såväl bröd som mediciner kostar lika mycket för rik som för fattig. Man måste betala med sina pengar, och därför kan det vara väl så intressant att se vilken förbättring som uppnåtts i reda pengar.

Då blev bilden åter annorlunda. De fattiga länderna hade 1300 dollar/person 1993 i BNP. Deras årsvärde har ökat med 740 dollar på 25 år. 30 dollar per år. De rika länderna hade 29800 dollar per person för 25 år sedan. De har fått 15000 dollar till på 25 år. 600 dollar per år. De rikas tillkommande köpkraft är således 20 ggr större än de fattigas. Den är också mer än dubbelt så stor som ökningen i medelinkomstländerna. De fattiga kommer aldrig i kapp!

Varför ser det ut så här? Varför är så många familjer i tredje världen alltjämt bara självförsörjande jordbrukshushåll? Varför jobbar man alltjämt med dragdjur i stället för traktorer? Varför är industrierna så svagt mekaniserade? Varför är skolgång och sjukvård fortfarande eftersatt? Varför är infrastrukturen, vägar, elnät, vattenförsörjning, avlopp, mm, så ofta undermålig?
Varför kommer de fattiga länderna aldrig ikapp? Det finns ju facit att tillgå.

Nog är det ett stort misslyckande för nationalekonomin?

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.