Var ligger paradiset?


Bild: Qifo

Vi har tidigare noterat att Q3 blev ett kvartal av ekonomisk tillbakagång. Dock inte så illa som Q2 då BNP föll handlöst. Men i dessa pandemitider måste frågas om vi har bevittnat ett misslyckande eller ett medvetet val av något som vi värderar högre än ekonomisk köpkraft – nämligen liv!? Tyvärr klarar inte nationalekonomin av att hantera den typen av målkonflikter.

Makroekonomin har alltför primitiva målfunktioner och dess sambandsmodeller är tyvärr antingen bara definitionsmässiga eller ännu värre: otillförlitliga. En ögonöppnare för mig var teorin om att sänkt ränta driver inflationen. Det skulle fungera genom att locka företag att låna pengar för att investera i ny- och expansionsutveckling av sin verksamhet. Detta leder i sin tur till ökad efterfrågan och därmed högre priser på insatsvaror och personalresurser, vilket i sin tur tvingar fram högre priser på färdigvaror och tjänster – dvs ökad inflation! Sänkt ränta leder alltså till ökad inflation.

Alla de samband som detta resonemang bygger på är dock högst osäkra. Vad vi verkligen vet är att konsumentvaru- och konsumenttjänste-priserna bestäms av de företag som tillhandahåller dessa varor och tjänster och att dessa företags prisbeslut påverkas av många olika faktorer; företagets ekonomiska situation, konkurrens- och marknadsbedömningar, egen strategi, för att nämna några mer övergripande. Tillfälligheter och tur är två andra. Sannolikt är det så att en räntehöjning kan pressa företag att höja sina priser. På samma sätt kan nog en räntesänkning som sänker kostnader och ökar marginaler för företag sannolikt locka flera att sänka sina priser för att vinna marknad lika väl som det kanske lockar andra företag att låna för att investera för framtiden. Men investeringar för framtiden kan lika gärna vara av rationaliseringskaraktär som av expansionssyfte.

Nu har, vad jag förstått, den gamla teorin kompletterats med en enklare: med sänkt ränta lockas till ökad lånefinansierad konsumtion, som ökar efterfrågan och priset på arbetskraft och insatsvaror vilket i sin tur pressar upp priserna på tjänster och färdigvaror. Men rimligen kan ökad efterfrågan lika gärna leda till större produktionsserier, effektivare produktion och sänkta styckekostnader, vilket i så fall landar i sänkta konsumentvarupriser?

Att sänkt ränta leder till ökad inflation är således INTE en stabil sanning. Likväl får vi tills vidare finna oss i att Riksbanker och andra experter tror att vi med ultralåga räntor kan pressa fram ytterligare konsumtion och investeringar – dvs en ökad BNP och ökad inflation.

Slutsatsen är dock att ekonomi är en beteendevetenskap och verkligheten är så komplex att även om vi människor strävar efter att vara rationella så lyckas vi långt ifrån alltid. Och hur människor reagerar på nya regler och förutsättningar är ovisst. Den ene som får höjd lön eller sänkt skatt tänker: ”Äntligen lönar det sig att arbeta, nu ska jag jobba extra så mycket jag kan”. Den andre tänker: ”Äntligen behöver jag inte jobba så mycket övertid utan får mer tid för familjen”.

Nationalekonomin utger sig för att visa hur bra vi har det. Men det finns fundamentala aspekter i detta som nationalekonomin grovt missar att beakta, vilket covid-19 tydliggjort. Men även i normaltillstånd utan dödshotande pandemier har vi som individer mål och preferenser i tillvaron. Och det är INTE alltid att få maximalt med pengar. Likväl fortsätter nationalekonomin att analysera och rapportera ekonomins utveckling som om det är maximal BNP som är vår gemensamma våta dröm. Det finns åtminstone tre ytterligare faktorer att beakta i sammanhanget. Miljö, fritid och rättvisa. Med rättvisa menas här köpkraftsfördelning.

Även en produktion bestående enbart av förnybara råvaror och med maximal återvinning skapar värde, alltså BNP. Hållbarhet är därför inte ett hot mot BNP. Men i praktiken innebär dessvärre ökad produktion alltjämt ofta ökade miljöproblem. Detta vill vi inte ha! Miljö och klimat måste beaktas i nationalekonomins målekvation. Visst har vi miljöskatter och utsläppsrätter inbakade i våra ekonomiska prisformler, men när man ser hur vår värld utvecklas inser vi att vi är långt ifrån att täcka in klimat- och miljöskadorna i dagens nationalekonomiska modell.

Frågan är om vi kanske kalkylmässigt kan värdera de miljö- och klimatskador som trots utsläppsrätter och miljöskatter ändå uppstår och fastställa ett årligt miljökostnadsbelopp med god kvalitet. Det ”redovisade” värde som kommer fram i ländernas nationalräkenskaper behöver då korrigeras med denna ”kalkylmässiga” miljö- och klimatkostnad. Synnerligen en grannlaga uppgift, men ändå kanske den allra viktigaste för nationalekonomin idag!

Den andra faktorn som idag negligeras är mer teknisk och banal kan tyckas. Den handlar om fritid. Våra nationalekonomer mäter idag primärt BNP, eller BNP per person. Men om befolkningen i ett land jobbar 20% mer än befolkningen i ett annat land, trots att länderna redovisar samma BNP/capita, så har rimligen befolkningen i landet med mest fritid en högre levnadsstandard. Detta missar nationalekonomin idag att uppmärksamma.

Vad är väl allt materiellt välstånd värt, om vi inte ges tid att njuta av det? Med mikroteorins tekniker kan enkelt visas hur individen strävar efter den livssituation som ger önskad balans mellan lön och fritid. Men när alla individer summeras till makro-nivå är detta tydligen nationalekonomiskt irrelevant. Största möjliga storlek och tillväxt av BNP gäller! Detta stämmer inte med befolkningens preferenser. Mängden fritid måste också beaktas i nationalekonomins målekvation. Men då måste vi också skilja på önskad fritid, som sannolikt många har för lite av och oönskad fritid, som vissa dessvärre lider svårt av.

Följande två frågor skulle kanske kunna inrymmas i Arbetskraftsutredningarna (AKU) så att vi kan närma oss en statistisk bild av nationens, alltså summan av individernas, preferenser vad gäller pengar contra fritid. Vilket föredrar du:
– 20% löneökning med nuvarande arbetstid eller 20% mindre arbetstid med bibehållen lön.
– Dubbel lön för nuvarande arbetstid eller bibehållen lön utan arbetsplikt.

Om vi nu dessutom står inför ett stort genombrott av artificiell intelligens och robotisering av våra arbetsplatser så inses lätt frågans allvar. Det finns de som är rädda för en massutslagning från arbetsmarknaden, medan alla nog ändå samtidigt anser att största möjliga lycka vore största möjliga inkomst (BNP/capita) med minsta möjliga arbetsinsats. Alltså BNP/arbetstimme. Om vi upprätthåller eller ökar produktionen av varor och tjänster med ett snabbt minskat inslag av arbetskraft är väl detta vägen mot paradiset?

Detta leder oss emellertid in på den tredje bristen i vår BNP-fokusering. Fördelningen av det värde, den köpkraft, som skapas genom produktionen av alla varor och tjänster. Så här uttryckte sig Jan Guillou i en krönika i Aftonbladet den 25 oktober i år: ”Den ideologi som högern kryper bakom för att sträva mot sina ideal betecknas vanligen nationalekonomi. Det är en kvasivetenskap som lätt bevisar att det är särskilt nyttigt för de fattiga om man sänker skatterna för de rika och beskattar arbete hårdare än kapital. Det finns till och med ett påhittat Nobelpris i ämnet.”

Vi har väl alla våra uppfattningar om vilken fördelning och därav vilket behov av omfördelning av köpkraft som vi anser behövs i vårt samhälle och kanske är detta egentligen den ideologiska kärnfrågan i alla våra riksdagsval. Den försvinner dock alltid bakom respektive valårs tillfälliga kriser och aktualiteter. Rimligen medför den dröm/mardröm i form av ett robotiserat samhälle som kanske väntar oss också en alltmer ojämn inkomstfördelning. Inte minst för att en allt större del av BNP-värdet kommer att tillfalla de redan välbeställda kapitalägarna ju mer automatiserad och mekaniserad produktionen blir.

Jag har tidigare föreslagit att BNP respektive BNP/capita bör multipliceras med faktorn (1-g), där g är gini-koefficienten, alltså måttet på ojämlikheten i samhället. Ginivärdet 1 (ett) innebär total ojämlikhet och värdet 0 (noll) total jämlikhet. Med måttet: BNP/capita * (1-g) skulle nationalekonomin åtminstone erkänna att fördelningen av landets välstånd är viktig i sig. Mycket talar dessutom för att ökad jämlikhet driver tillväxt, dvs att BNP tenderar att växa mer där produktionens frukter fördelas mer jämlikt än på andra håll, vilket baseras på tanken att de med sämst köpkraft är mer benägna till ytterligare konsumtion om möjlighet ges än de mer välbesuttna. Detta samband tror många är giltigt här och nu, men det är garanterat inte allmängiltigt i tid och rum. Ty nationalekonomin saknar naturlagar och eviga sanningar. Likväl har denna beteendevetenskap förärats ett eget Nobelpris.

Kan då denna vetenskap peka ut vägen mot paradiset för oss? Med eller utan pandemi i samhället?

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.