Var kommer de nya pengarna ifrån?


Bild: Michal Jarmoluk, Pixabay

De olika stöden till alla som drabbats ekonomiskt av coronaepidemin har varit och är enorma. Och ännu större lär de bli. Många undrar var alla pengar kommer ifrån. Huruvida denna text klargör eller förvillar lämnar vi till läsaren att avgöra.

Alla pengar är lån! Pengar finns oftast på någons konto, tex finns en mindre summa på mitt bankkonto, vilket innebär att banken är skyldig mig dessa pengar. Jag har dock som de flesta fri rätt att ta ut mina pengar när jag vill och jag kan göra det i närmaste bankomat eller genom att swisha över pengar från mitt konto till någon annan, men när pengarna finns på kontot utgör de bankens skuld och min fordran. Om jag skulle övertrassera mitt konto är rollerna ombytta och det är i stället jag som är skyldig banken pengar. Reda kontanter är också lån, de är skuldsedlar utställda av Riksbanken på innehavaren. Riksbanken löser visserligen inte in några sedlar eller mynt i guld eller något annat, men likväl utgör kontanter skuldsedlar utställda av Riksbanken. De är hos Riksbanken bokförda som skulder och de som har bokföringsskyldighet måste redovisa sina kontantinnehav som tillgång.

Den största delen av våra pengar har skapats av banker och finansinstitut. Tänk när man bygger ett hus. Mot säkerhet i det blivande huset får man lån av banken. Detta lån är ”nyskapade” pengar som du som byggherre får låna och som du kan betala dina leverantörer och hantverkare med. Det färdiga huset är din realtillgång, medan lånet är bankens fordran och din skuld. Alla lån ska betalas tillbaka, även om i praktiken återbetalningen ibland skjuts upp genom att förfallna lån omsätts, dvs ersätts med nya lån. Finansmarknaden tillhandahåller alltså lån (=pengar) men kräver oftast säkerheter. Relationen mellan penningmängden och landets reala tillgångar borde därför vara intressant. Snabbare ökning av penningmängden borde urholka penningvärdet, något som dock inte syns i empirin just nu då vår inflation faller.

Den vanligaste penningmängden kallas ”M3” och består i princip av alla kontanter och alla kontomedel som är momentant tillgängliga för kontoinnehavaren.  Vår penningmängd M3 uppgår till drygt 4000 miljarder kronor (april 2020).

Nu i coronatider har många branscher drabbats hårt. Myndigheternas rekommendationer har ju inneburit att vissa företag i praktiken förnekats rätten att utöva sin verksamhet. Intäktsbortfallen har blivit gigantiska och därför har Riksbanken ställt upp med pengar och därtill har staten ställt upp med bidrag och krediter i aldrig tidigare skådad omfattning. Utan intäkter behövs akut lån för att möjliggöra för företag att betala sina skulder. Men lånen räddar bara likviditeten, inte lönsamheten. Utan intäkter gnager förlusterna direkt på företagens egna kapital och om reserverna inte är tillräckliga så är snart halva det egna bundna kapitalet förbrukat och konkursmässighet inträder.

Men krediterna motsvarar ändå ”första hjälpen” för företagen, så låt oss här titta litet närmare på Riksbankens bidrag till räddningen av Sveriges företag. Riksbankschefen har försäkrat oss att deras muskler är omätbart stora, de kan skapa i princip hur mycket pengar som helst.

Riksbanken utfärdar utöver alla landets kontanter även en sorts pengar som kallas riksbankscertifikat, som är emitterade skuldsedlar med kort löptid och som endast banker och institutioner får äga. Därtill tillhandahåller Riksbanken ett avräkningssystem för banker som heter RIX, och RIX-saldot utgör den tredje komponenten i den Monetära basen som bildar grunden för landets penningmängd. Rix-saldot heter i Riksbankens balansräkning: ”Skulder i svenska kronor till kreditinstitut i Sverige relaterade till penningpolitiska transaktioner”. Se nedanstående graf.

Som synes var den monetära basen stor under finanskrisen 2008-2010, och efter några års vila därefter började den växa på nytt 2015 och nu i coronatider har den ”exploderat”. Nu är det saldot i RIX-systemet som ökat.

Min tro är att följande har hänt. Riksbanken har sedan 2015 handlat obligationer, stats- eller bostadsobligationer av stora finansaktörer och betalat med sina egna ”nytryckta” certifikat. Riksbankens motparter (banker, pensionsfonder mm) byter alltså en fordran på Svenska staten eller på ett bostadsbolag mot en fordran på Sveriges Riksbank. När certifikaten förfaller får bankerna betalt genom att deras RIX-konto gottskrivs. Den monetära basen utgör alltså en skuld för Riksbanken och en fordran för Riksbankens motparter. Denna tillgång i affärsbankerna utgör därigenom en bas för bankens utlåningsmöjligheter. Totalt har Riksbanken nu tillhandahållit ca 750 mdr i pengar åt banksystemet i form av den monetära basen. 61 mdr är reda kontanter, resten är närmast att se som en bas för bankerna att basera sin utlåning på. Och det är bankernas utlåning som utgör den verkliga penningmängden i samhället. Riksbanken kan ställa ut hur mycket Riksbankscertifikat som helst, men om inte bankerna efter sina kreditprövningar väljer att öka utlåningen så ökar inte penningmängden i samhället!

Totalt uppgick penningmängden (M3) i april till över 4 000 miljarder. Som jämförelse kan nämnas att Sveriges BNP uppgick före corona-utbrottet till ca 5 000 miljarder på årsbasis och 2018 uppgick landets reala/fysiska tillgångar till ca 26 000 miljarder. Om vi, kanske något oegentligt, räknar hela den monetära basen som Riksbankens bidrag till vår penningmängd, kan vi notera att resten, ca 3 250 miljarder, är skapade i banksystemet, lila kurvan i diagrammet nedan. Bankerna har ju rätt att låna ut mer än sin del av den monetära basen och relationen mellan Riksbankens och banksystemets bidrag till penningmängden kallar vi nedan bankmultipel och den går att läsa ut mot höger skala i diagrammet nedan.

Som synes var Riksbankens ansträngningar att ”öka likviditeten” förgäves under finanskrisen 2008-10. Bankernas bidrag till penningmängden minskade lika mycket som Riksbankens ökade.

Men! Insatserna i form av obligationsköp med nytryckta Riksbankscertifikat – så kallad quantitative easing (QE) – sedan 2015 har däremot haft en bättre effekt, vilket framgår av att M3-kurvan sedan dess ökar snabbare. Och insatserna nu i mars och april har gått rakt igenom och verkligen lyft penningmängden M3! Jämfört med februari var Riksbankens monetära bas 44% större i april, dvs  225 miljarder har tillkommit. Bankernas egna bidrag utöver detta stannade dock på knappt 50 miljarder. Totalt ökade alltså penningmängden med drygt 7% från februari till april. Bankerna har alltså lånat ut de pengar som Riksbanken tillhandahållit, men inte mycket mer.

På bankerna ställer vi de motstridiga kraven att generöst ställa upp i krisbekämpningen med frikostiga krediter till nödlidande, men utan att bygga upp stora skuldberg i samhället eller riskera sin egen existens. I sanning en grannlaga uppgift. Det är ju knappast så att mängden belåningsbara säkerheter ökar i tider av vikande ekonomisk aktivitet. Att låna ut pengar till företag på ruinens brant är normalt inte bankmannamässigt. Det är företagens drömmar om ekonomisk återhämtning som nu belånas.

Staten har beviljat näringslivet betalningsanstånd med en del skatter och avgifter. Detta innebär inte att mer pengar har skapats i samhället utan att befintlig skuldbörda omfördelas mellan staten och näringslivet under en överenskommen tid. Staten har också gett stora bidrag och löften om bidrag till drabbade företag. Trots benämningen så är även dessa bidragspengar i grund och botten lån. Staten lånar upp pengar för att sedan skänka bort dem. I sinom tid måste staten dock betala tillbaks lånen och rimligen görs det med statens framtida skatteintäkter som till viss del kommer från de som fått bidragen, även om hushållen sannolikt får ta lejonparten av den notan.

Låt oss återkomma och diskutera statens olika stödformer. Vi kommer också fortsätta följa penningmängdens utveckling för att se hur väl riksbanken lyckas skapa ”hur mycket nya pengar som helst”. Men pengar är lån och lån ska betalas tillbaka. Låneintresset är nog därför mindre än bidragsintresset.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.