Välgörenhet och internationellt bistånd

Tabell Sucre

Vad händer i ekonomin när man skänker en slant till en fattig medmänniska? Om tiggaren spelar ett instrument och du lägger pengar i muggen framför honom skulle man kunna se det som att han utför en kulturtjänst som du betalar för med ditt bidrag. Men du har ju sällan valt att gå just denna väg för att få möjlighet att njuta av den vackra musik du inte ens vet spelas just där. Musiken är bara ett sätt för tiggaren på plats att göra sig uppmärksammad av förbipasserande och att få dem att känna empati nog för att gräva i fickorna efter några mynt eller en sedel. Så någon kulturtjänst som ingår i BNP handlar det inte om, penninggåvor är till sin karaktär transaktioner mellan parternas balansräkningar, låt vara att staten numer stöttar med att bevilja avdrag i deklarationen för viss välgörenhet. Likväl skapas ingenting som direkt påverkar världens samlade välstånd. Givaren får minskade likvida tillgångar och minskat eget kapital, medan mottagaren ökar sina likvida tillgångar och sitt eget kapital. Gåvan i sig skapar alltså enbart en förskjutning i förmögenhetsstrukturen, vilket i sin tur kan leda till flyttad efterfrågan på varor och tjänster vilket i sin tur kan få svagare ekonomier att börja växa. I alla fall är det tanken med ekonomiskt bistånd i större skala över nationsgränser, det vi tidigare kallade u-hjälp.

Om vi till katastrofområden ger akut bidrag (pengar, varor eller utrustning) som gör att mottagarna i minskad utsträckning svälter ihjäl, fryser ihjäl eller dör av sjukdomar, så påverkas inte mottagarlandets produktion av varor och tjänster till följd av bidraget. Följden av det konkreta bidraget blir alltså att BNP/capita sjunker i mottagarlandet. Täljaren BNP påverkas inte, men nämnaren capita ökar, så kvoten minskar. Kan det visas tydligare att BNP/capita inte duger som ensamt mått på nationalekonomisk framgång!

Man kan alltid se bistånd som ”projekt” med uttalade mål och syften. Det kan handla om allt från just akut katastrofhjälp till investeringsprojekt med syfte att få igång produktion och värdeskapande i mottagarlandet. Ineffektiv hjälp är sådan som inte når sina tänkta mottagare och sitt projektmål utan där bidraget kanske hamnar i den styrande befolkningsgruppens fickor, kanske som ökad förmögenhet i skatteparadis, eller i form av ytterligare importerad lyx – alternativt går åt till överadministration. Att all organiserad biståndsverksamhet behöver administreras, såväl i givarland som i mottagarland, är självklart. Utan administration blir bidragseffektiviteten sannolikt oacceptabelt låg. Likaså kan det vara svårt att i varje enskilt fall skilja mellan korruption och administration. Likväl finns förmodligen ingen annan väg än transparent redovisning som löpande granskas av kompetenta och oberoende granskningsorgan.

Jag besökte nyligen Bolivia, ett av de fattigare länderna i Sydamerika. Som framgår av tabellen överst är läget svårt i Bolivia. I Sucre-området lider 31% av befolkningen av undernäring, barnadödligheten ligger på 7%, endast 31% av barnen går ut högstadiet och 56% av befolkningen lever i extrem fattigdom. Dessa hemska mätvärden vill man gärna att staten gör något åt, dels naturligtvis för att minska lidandet, men även för att en stigande utbildningsnivå och förbättrat hälsoläge ökar förutsättningarna för att befolkningen ska kunna öka effektiviteten i utnyttjandet av sitt lands resurser och därigenom bygga välstånd. Men för att kunna bygga upp en allmän skola och allmän sjukvård behövs resurser, vilket stater normalt får genom att beskatta sin befolkning och dess företag, vilket fattiga länder som Bolivia har svårt att göra. Man sitter i en rävsax. Förvisso jobbar myndigheterna hårt och målmedvetet för att lösa dessa frågor för sin befolkning, men internationellt bistånd kan vara en viktig hjälp att ta sig ur denna rävsax med.

Resan till Bolivia gjorde jag tillsammans med en grupp frivilliga bidragsgivande privatpersoner. Genom organisationen Plan International stödjer man utvecklingsarbete inriktade mot barns hälsa, utbildning och rättigheter. Vid besök på barnavårdscentraler och skolor sken tacksamheten för det erhållna stödet igenom stort även om man gärna påpekade att behoven var ännu mycket större än vad man fick bidrag till. Mottagandet var därtill alltid fantastiskt, med närvaro av kommunala dignitärer och såväl kulturuppvisningar som frikostigt utbud av lokala delikatesser.

Boliviansk måltid

Syftet med resan var inte att kritiskt granska effektiviteten i de projekt som bedrevs och inte heller fick vi några sådana redovisningar. Förvisso blir man orolig när man tex hör att Plan inom Sucre-området har 11500 fadderbarn, vilket försiktigt räknat innebär att ca 4 miljoner USD betalas per år av berörda faddrar runt om i västvärlden, medan programverksamheten i samma område har en budget på 0,5 miljoner USD. Man tänker – vart tar pengarna vägen? Då den berörda organisationen uppger sig ha en högkvalitativ redovisning, granskad av internationellt erkänd revisionsfirma och med en fastställd andel administrationskostnader väl under gränsen för rätten att få ha 90-konto så finns säkert förklaringen i språkliga eller andra missförstånd i detta enskilda fall, men det belyser likväl svårigheten med uppföljning av biståndsverksamhet.

Ja biståndsprojekt är som många andra projekt svåra att driva och att följa upp. Likväl är det omänskligt att inte hjälpa medmänniskor i nöd. Plan Internationals idé är att värva fadderbarn i behövande områden och koppla ihop dessa med hjälpvilliga medborgare i västvärlden. Av säkerhets- och rättviseskäl får inte de enskilda barnen och deras familjer ta emot fadderbidragen, utan de går via Plan till projekt i barnens byar. All direkt kontakt mellan fadder och fadderbarn är av samma skäl förbjuden och fadderskapet upphör när barnet fyller arton. Därefter kan faddern aldrig mer kontakta sitt fadderbarn eller dess familj. I sanning således ett väldigt urvattnat fadderskap, men det räcker uppenbarligen för att hundratusentals människor i västvärlden ska känna sig manade att stödja verksamheten. En möjlighet att brevväxla med ett fattigt ”eget” barn i en fattig del av världen får uppenbarligen många att vilja lätta på sin plånbok. Så insamlingseffektivt är det. Därtill utgör upplägget enligt Plan International också ”hjälp på barnens villkor”.

De projekt i form av växthusodling och naturlig markförädling med hjälp av maskar som visades upp utgör möjligen små konkreta positiva bidrag till kommande snara förbättringar av befolkningens avkastning i jordbruket och därmed till förbättrade levnadsförhållanden. Testanläggningen på jordförbättring omfattade två kvadratmeter som skulle ge en intäkt från jordförsäljning på ca 30 kr per halvår, så man hoppas innerligt att testet inte kostat alltför mycket pengar att sätta upp och att driva. Satsningar på att i förskolor och skolor stödja unga flickors självförtroende, egenvärde och rätt till utbildning och sin egen kropp är naturligtvis också viktiga, om än på ett annat plan än den materiella levnadsstandarden.

En av de mer obehagliga frågor som trängde sig på i Bolivia var den om geografisk avgränsning. Om man väljer att bo i obygder med begränsad bördighet, såsom i avlägsna delar av Bolivias högplatå och med avsaknad av andra naturliga resurser så blir det svårt att av egen kraft nå materiellt välstånd. Det blir helt enkelt svårt för ett hushåll att producera ett värde som det går att leva på. Det blir dessutom kostsamt långt till skolor, läkare och annan samhällsservice. Det blir svårt för samhället att ekonomiskt effektivt ordna moderna lösningar för el, vatten, avlopp, vägar, butiker mm. Det blir svårt att nå välfärd utan eviga subventioner från landets egna myndigheter eller eviga bidrag från utländska givare. Den ack så svåra frågan reser sig i vilken utsträckning och på vilka sätt man ska stödja familjer och byar i trakter där man inte rimligen kan se att man någonsin kan nå en rimlig levnadsstandard av egen kraft. Vi har själva i Sverige sett hur inte bara de mest extrema utmarkerna avfolkats.

Bistånd är svårt. Men lidande och fattigdom måste bekämpas över hela jordklotet. Ingen har valt sina föräldrar, ingen rår för var han eller hon är född. Alla har rätt till en chans. Alla eventuella nationalekonomiska invändningar är ovidkommande.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.