”Välfärdssamhället krackelerar”


Bild från Kvartals hemsida

Nationalekonomen och journalisten Micael Kallin har skrivit en serie på tre artiklar med namnet De osynliga. Artiklarna är publicerade nu i mars månad i nättidningen Kvartal (www.kvartal.se) och jag rekommenderar dem varmt för läsning.

Jag tycker kanske att textmassan innehåller väl mycket upprepningar, och den myckna statistiken är inte alltid enkel att hänga med i. Därtill kanske några av Kallins påståenden förtjänar att vridas på ytterligare några varv, men helheten är ändå oerhört tydlig och besvärande obehaglig att ta del av. Bilden av vårt fina land spricker onekligen.

Micael Kallin har researchat och skrivit denna artikelserie eftersom han själv hastigt kastades ut från det goda arbetslivet där han var välbetald journalist till att bli beroende av välfärdsstatens skyddsnät. Den som är intresserad av Kallins personliga historia kan höra den i Jörgen Huitfeldts intervju med Kallin som länkas till i varje del av artikelserien.

Här är några av Kallins slutsatser, baserade på officiell statistik och officiella utredningar:

  • Klyftorna i Sverige växer snabbt
  • Sverige är idag sämst på jämlikhet i Norden
  • Andelen med låg ekonomisk standard (under 60% av medianinkomst) har ökat från 4% till 36% mellan 1993 och 2014.
  • Den rikaste procenten svenskar har ökat sin andel av landets inkomst från 4% till 9% mellan 1980 och 2016.
  • Sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen lämnar stora överskott till statskassan varje år.
  • Personer med sjukersättning får cirka 10 700 kronor i månaden före skatt.
  • Idag betalar en person med sjukersättning cirka 50 procent mer i skatt, vid samma inkomstnivå, jämfört med en arbetstagare.
  • Av alla avdrag och bidrag är jobbskatteavdraget det största.

I frågan om ökad jämlikhet vore till gagn eller skada för tillväxten i landet är Kallin lika övertygad som undertecknad om att ökad jämlikhet driver tillväxt. Men jag betonar gärna att det inte handlar om någon naturlag utan om människornas beteende, som ju kan förändras över tid.

En huvudfråga för Kallin är att ersättningar till sjuka och arbetslösa indexeras efter konsumentprisindex, medan arbetskollektivet får se sin lönesumma öka betydligt snabbare – vi har ju trots allt ”alltid” en reallönetillväxt i samhället. Medan den kroniskt sjuke är bunden till en given köpkraft i alla tider så får lönearbetarna åtnjuta en ”ständig förbättring”. Men inte nog med det:  Kallin missar att det inte bara är så att lönekollektivet får en viss ökning varje år som grupp betraktat, de enskilda individerna  i kollektivet har ofta en ännu snabbare löneutveckling då de med stigande ålder och erfarenhet ofta får mer avancerade och välbetalda tjänster. De som i pensionsåldern lämnar kollektivet har ju ofta en betydligt större köpkraft än de nyexaminerade från skolan som gör sitt inträde i lönekollektivet. Denna ”interna” del av löneutvecklingen går de kroniskt sjuskrivna och långtidsarbetslösa också miste om. Det är lätt att hålla med i Kallins slutsats: sjuk- och arbetslöshetsersättningar ska inte indexeras med KPI utan med löneutvecklingsindex!

En av Kallins tunga punkter är att de välbeställda får mycket större subventioner från staten i form av ”avdrag” än vad de osynliga får i ”bidrag”. Och det största avdraget är jobbskatteavdraget, som uppgår till ca 140 miljarder kr per år. Kallin pekar på att forskarna har svårt att belägga några positiva sysselsättningseffekter av arbetslinjens heliga jobbskatteavdrag. Uppenbart bottnar idén med jobbskatteavdrag i tron på att många människor av bekvämlighetsskäl väljer att leva på bidrag hellre än att jobba. Säkert går det att hitta sådana exempel, men visst har Kallin rätt i att det vore skönt om ett så enormt skatteavdrag – en av de största utgiftsposterna i statens finanser – vore underbyggt med en vetenskapligt säkerställd positiv effekt.

Kallin är också kritisk till Rut- och Rot-avdragen, och menar att eftersom de primärt utnyttjas av de mer välbeställda befolkningsgrupperna så förstärker dessa avdrag klyftorna i samhället. Själv tycker jag att frågan är svårare än så. Självfallet skulle många av de utförda rut- och rot-tjänsterna blivit utförda även utan skattesubvention. Men hur stor andel? Det är det som avgör avdragens berättigande. Jag tror mig åtminstone ha sett utvärderingar som styrker att rut- och rot-branscherna har fått betydande volymökningar efter subventionernas införande. Och det handlar om branscher med många lågavlönade.

Även ränteavdragen hamnar på Kallins lista över onödiga avdrag som de svaga i samhället inte kommer i åtnjutande av och som driver upp priserna på bostäder och därmed de välbeställdas förmögenheter och således bara förstärker klyftorna i samhället. Visst ligger det en del i resonemanget, men man måste komma ihåg att även hyresfastigheter är lånefinansierade och utan ränteavdrag skulle därför hyrorna säkert stiga. Att ränteavdragen bygger upp bostadsförmögenheter som kan realiseras på ålderns höst – eller utnyttjas av arvingarna – är dock otvetydigt.

 

Detta var ett ostrukturerat snabbreferat utan anspråk på annat än att locka läsare till källan. Ta del av Micael Kallins viktiga artikelserie De osynliga på www.kvartal.se! Budskapet är kristallklart: ”Välfärdssamhället krackelerar”. Eller finns kanske någonstans en motbild?

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.