Topplöner

Manokvinna2

 

Jag har två gånger tidigare (2014-06-19 och 2014-09-18) valt att tolka topplistor med högavlönade i olika sammanhang ur ett genusperspektiv. Nu är det dags igen, för i mars månad dök det upp två nya sådana undersökningar i dagspressen (SvD 9 mars och SvD 23 mars). 

Först var tolv toppchefer i organisationssverige, fackföreningar och arbetsgivarorganisationer, listade och någon vecka senare var turen kommen till näringslivets 30 mest välavlönade finanschefer. Efter att schablonmässigt dragit av 20% av lönerna för de finanschefer som även uppgavs upprätthålla vice VD-roller, så kunde jag baserat på dessa 42 observationer, sammanställa följande grafiska bild av 42 toppchefers månadslöner.

Topplöner1

Längst till vänster ståtar åtta manliga finanschefer, de mest högavlönade i urvalet. De representerar i tur och ordning Autoliv, H&M, MTG, Getinge, Atlas Copco, Handelsbanken, SEB och Swedbank. Därefter på nionde plats kommer den första kvinnan och tillika den första organisationsledaren. Det är Svenskt Näringslivs Carola Lemne som tar sig in här. Hon är unik, då hon som kvinna toppar en chefslönelista.

Om man jämför de båda grupperna så är organisationseliten betydligt mer jämlik än finanseliten. 41% av de toppavlönade organisationsmänniskorna (5 av 12) är kvinnor, medan bara 13% (4 av 30) är kvinnor inom översta skiktet av finanschefer. Och i organisationsledningarna så är det alltså en kvinna som har den allra högsta lönen. Och tack vare henne så är tom snittet bland kvinnorna i toppen högre än snittet bland männen. Skulle man exkludera Carola Lemne, så skulle bland övriga 11 organisationsledare männens genomsnittslön överstiga kvinnornas med 21,5%. Hade hon varit man skulle det varit ännu mycket ”värre”. Tack vare Carola och hennes lön överglänser nu kvinnorna männen med 16,2% i stället. Hon ensam svänger bilden med 38 %-enheter. Detta vittnar naturligtvis om hur litet urvalet är, men också om hur unik Carola Lemne är i detta sammanhang. Likväl har hon åtta mer välbetalda personer i listan, samtliga finanschefer och samtliga män.

En annan intressant iakttagelse är att branschskillnaden är större än könsskillnaden. I toppsegmentet har den genomsnittliga organisationsledaren bara 51% av vad den genomsnittliga finanschefen har i månadslön. Den genomsnittliga kvinnan i vårt samlade urval har 65% av den genomsnittliga mannens lön.

Topplöner2

Mina föga uppseendeväckande hypoteser baserade på dessa iakttagelser är:
– ju lägre lönenivå i professionen, desto större jämlikhet mellan könen, och
– ju större direkt inflytande på det finansiella resultat, desto högre lönenivå för professionen.

Den första hypotesen pekar på en störande ineffektivitet – eller omvänt på en lysande effektiviseringspotential – på vår arbetsmarknad som dessutom blir allt tydligare ju högre upp i hierarkierna vi kommer. Vi har uppenbarligen inte rätt person på rätt plats och därför har vi lägre effektivitet i vårt samhälle än vad som är möjligt. Den andra hypotesen är däremot enklare att godta. Varför skulle en uppdragstagare och uppdragsgivare göra upp om en ersättning som inte baseras på det mervärde som uppdragstagaren kan skapa? Likväl kan man självfallet anlägga ett mer humanistiskt/demokratiskt perspektiv på frågan. Men man kan knappast lagstifta om lönenivåer – det om något vore att skapa ekonomisk ineffektivitet – så man får i stället tänka sig att befolkningen och dess politiker röstar fram en ordning med progressiva arbetsgivaravgifter eller större progressivitet i skattesystemet. Men det lär vi heller inte få se. Det förefaller idag vara en grundmurad svensk uppfattning att inte ens månadslöner på 500 000 kr på marginalen ska beskattas hårdare än månadslöner på 50 000 kr. Vi vill fortsätta låta individens förmåga att generera ekonomiskt mervärde fullt ut avgöra hennes köpkraft och därmed hennes levnadsstandard. Så vi fortsätter i praktiken att jämställa arbetets kommersiella värde med människans värde.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.