Topplöner


Bild: Pixabay

Dagens Industri har granskat alla börsbolagens årsredovisningar och kartlagt hur mycket bolagens VD tjänade 2017. Här är ett inledande citat från tidningens hemsida 14 juni.

”Ju större bolag desto högre lön – det är det övergripande mönster som framtonar i konsultfirman Novare Pay Consultings färska genomgång. Wallenbergsfärens trio AstraZeneca, ABB och Atlas Copco intar i den ordningen täten i marknadsvärde på Stockholmsbörsen och åtminstone för de två förstnämnda, baserade i London respektive Zürich, avspeglas det i vd:arnas lönekuvert.

Läkemedelsbolagets vd Pascal Soriot är därmed åter ohotad etta bland svenska börs-vd:ar: i fjol tjänade han 103 miljoner kronor, motsvarande en månadslön på 8,5 Mkr om bonusar, pensionsersättning  och långsiktiga aktierelaterade program räknas in (om enbart baslön och kortsiktig bonus inkluderas stannade årslönen på 42 Mkr).”

Totalt såg storbolagslistans toppskikt ut enligt nedan.

1.      Pascal Soriot – Astra Zeneca – 102,6 Mkr
2.     Ulrich Spiesshoffer – ABB – 80,7 Mkr
3.     Fredrik Karlsson – Lifco – 53,6 Mkr
4.     Johan Molin – Assa Abloy – 47,4 Mkr
5.     Martin Lundstedt – Volvo – 43,9 Mkr
6.     Ola Rollén – Hexagon – 39,6 Mkr
7.     Jan Carlson – Autoliv – 38,6 Mkr
8.     Björn Rosengren – Sandvik – 35,8 Mkr
9.     Alex Schneiter – Lundin Petroleum – 35,1 Mkr
10.   Alf Göransson – Securitas – 28,9 Mkr

Om man sedan letar efter den allmänna lönenivån i landet, kan man på sajten Buffert hitta att genomsnittslönen i Sverige i år uppgår till 290 261 kr. SCB uppges som källa.

Det betyder att Pascal Soirot tjänar 350 ggr medellönen i Sverige. Alf Göransson på tionde plats tjänar visserligern bara 28% av vad Soirot gör, men ändå 99 ggr mer än herr Medelsvensson.

Nog för att man kan fundera över varför vissa bolag över huvud taget är med på denna tio-i-topp-lista. Men det är ändå ytterst respektive styrelses beslut. Och det är inte heller svårt att godta tanken att den som har det yttersta ansvaret för en stor koncerns väl och ve, också av marknaden premieras mångfalt mer än en vanlig arbetare eller tjänsteman gör. Ansvaret är tveklöst mycket större. Nästa gång kan man hoppas att DI redovisar VD-lönerna uttryckta i andel av bolagens vinst (kanske medelvärdet av de tre senaste åren), och dess andel av företagens totala lönesumma. Det skulle förhoppningsvis göra siffrorna lite mindre iögonfallande.

För visst känns en lön på 350 ggr landets normallön tämligen hög? Men det är ändå inget stort principiellt problem. Problemet är väl snarare hur relationen ser ut efter skatt. Det är väl helt OK att marknaden gör värderingen av prestationen före skatt. Men efter skatt bör kanske demokratiska och humanistiska värderingar tillföras via skattesystemet, så att köpkraften och levnadsstandarden blir mindre ojämn än marknadsvärderingen av arbetsinsatsen.

Om vi inte har någon utjämning alls via skattsystemet, skulle det innebära att den mest välbetalde VD´n kan tjäna ihop 350 normala disponibla årsinkomster per år. Det motsvarar att den förstfödde i nio generationer skulle kunna leva ett normalt svensson-liv på en av den rike anfaderns årsinkomster. Nio generationer bakåt i tiden tar oss till kung Adolf Fredriks regenttid i mitten av 1700-talet. Om VD´n i fråga lyckas behålla sin position och lön i tio år, så är försörjningen tryggad för den förstfödde i 3500 år.

Så visst vore det intressant att se hur toppinkomsttagarnas lön efter skatt ser ut. Vad har vi för utjämningskraft i vårt skattesystem?

Låt mig även kommentera den kände sociologen och debattören Roland Paulsens friska inlägg i frågan om höga löner och ekonomisk ojämlikhet i DN den 20 juni. Med utgångspunkt från VM i fotboll lämnar han en frejdig provokation mot den kommersiella elitherrfotbollen. Upprörande, menar Paulsen, att så välbetalda personer kan vara så dåliga och göra så pinsamma misstag som dagens elitspelare gör. ”Jag förväntar mig också att världens bäst betalda fotbollsspelare Messi ska sätta den – om så med ögonbindel på – när det är straff och en filmregissör står som målvakt.” Vidare utgår han från att fotbollsspelare i högsta fart, ständigt utsatt för motståndarnas attacker när han har bollen, ändå i 90 minuter ska ha samma osvikliga precision i varje fotisättning och varje åtgärd som en duktig kirurg eller pilot har i sin yrkesutövning. Fotbollsspelarna har ju trots allt högre löner!

Provocerande och rolig är alltså hans (låtsade?) oförmåga att förstå fotboll och hur marknadskrafterna fungerar. Dock kan jag inte helt värja mig från tanken på att inte ens Roland Paulsen i grunden inser skillnaden mellan arbetets kommersiella värde och människans värde. Eller bottnar hans lilla provokation bara i bitter ånger över att han själv inte valde fotbollen som egen yrkesbana? Där är det ju uppenbarligen så lätt att bli mångmiljonär på mediokra prestationer.

Paulsen gör också en antydan till analys av fotbollens roll i samhället och finner den destruktiv. Det skulle vara intressant att ta del av hans mer fullgångna tankar i ämnet och ställa dem mot tex Erik Nivas. Ett personligt tips i den matchen: Paulsen – Niva: 1-7. Men läs ändå Paulsens debattartikel!

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.