Tillväxtmyten

tillväxtmyt2

Vi har alla hört att ekonomisk tillväxt är nödvändig. Om ekonomin inte växer så backar den och det dramatiskt, så att vi alla snabbt blir rejält fattigare. Möjligen har vi också hört – men kanske aldrig riktigt förstått – förklaringen. Vad är det för märklig mekanism som gör att om vi inte lyckas öka produktionen av varor och tjänster så måste vi minska den – och det kraftigt?

Frågan påkallar ett förtydligande av vilket tidsperspektiv vi avser. I ett kortare perspektiv, när vi talar om månader, år och kanske decennier så tvingas de flesta länder konstatera att deras ekonomier absolut inte ständigt växer. Fenomenet kallas konjunkturer och har för Sveriges del inneburit att vi fick ett litet hack i våra kurvor 1996-7 och en rejäl svacka 2008 till 2011, den ”kris” som inleddes med att bostadsfinansieringsmarknaden i USA havererade och som sedermera övergick/efterföljdes av en euro-kris.

KonjunkturQ413

Konjunkturbegreppet är förvisso mer komplext och konjunkturexperter hävdar tex envist att vi även idag, högst upp på kurvans topp,  befinner oss i slutfasen av en lågkonjunktur. Åtskilliga förklaringar till konjunkturfenomenet har lagts fram av vetenskapen, och en rimligt trovärdig sammanfattning av cykliska svängningar i ekonomin kan sägas ligga i företagens starka sammankoppling och beroende av varandra, den ene är kund till den andre i långa cirkelgående kedjor. Ett företag som får problem smittar därför av sig på andra. Det behöver inte gå så långt som till konkurser, sämre tider för ett företag skapar behov av kostnadsbesparingar vilket innebär mindre beställningar hos företagets leverantörer som därför ser sig nödsakade att vidta kostnadsbesparingar osv. Visst finns ”fjädrande flexibilitet” i systemet, såväl inom företagen i form av varulager som inom ”systemet” i form av permitteringsregler och (skatte)lagstiftning. Likväl innebär kostnadsbesparingar ofta neddragningar av produktionsvolym och personalstyrka, så att många av landets (ofta lägre) inkomsttagare får ännu lägre köpkraft, vilket sänker efterfrågan på andra företags varor och tjänster, vilket tvingar dessa till kostnadsbesparingar osv. När sådana processer drabbar flera större regioner och tyngre branscher samtidigt, allra helst med bankbranschen – en veritabel smittohärd i sammanhanget – involverad, så är det oundvikligt att ett lands sammanlagda produktionssiffror backar. Att bankväsende och finanssektor förstärker konjunktursvängningar kan kanske förklaras av effekter på våra balansräkningar och av att vi människor har en predestination att bete oss som flockdjur. Om först någon och sedan allt fler och till slut tillräckligt många börjar tro på att börskurserna (eller fastigheterna, eller ädelmetallerna, eller konstskatterna) ska sluta stiga i värde och därför börjar bete sig som om de kommer att sluta stiga i värde, så kommer de också att sluta stiga i värde. Värde är nämligen uteslutande ett attribut som vi människor sätter på det vi har omkring oss. Även realtillgångar som företag, råvaror och annat är ju värdepapperiserade och handlas på diverse finansiella marknader. Värden blåses upp mer och mer och mer och mer, tills de till slut spricker och allt värde pyser ut likt luft ur en sufflé. Finanskraschernas imploderade balansräkningar drabbar företag i alla branscher och smittar på så sätt ner realekonomins resultaträkningar och kan innebära långa och djupa konjunktursvackor.

Men man måste samtidigt fråga sig vari det allvarliga ligger i att ”medelsvensson” (BNP/capita) får det lite sämre någon period? Det kan knappast vara allvarligare för honom än det är för mig att tvingas uppleva en något sämre lön ett år än året dessförinnan.

Väljer vi ett längre perspektiv så ändrar tillväxtfrågan karaktär. Då handlar det om huruvida vi ständigt kan öka den globala produktionen eller om vi riskerar att passera fatala gränser för vad klimat och natur egentligen mäktar med. Nedan avbildas USA´s BNP/capita i ett längre perspektiv. Den liknar som synes på ett slående sätt en matematisk funktion som ökar med +2% per år.

 

Tillväxt

Att vi under de ovan avbildade 150 åren haft en så stabil – konjunkturrensad – ekonomisk tillväxt torde förklaras av att vi ständigt förbättrar våra kunskaper och produktionsmetoder. Kunskapsutvecklingen har naturligtvis pågått sedan tidernas begynnelse, men en skillnad är att missväxt, naturkatastrofer eller krig kunde formligen utplåna lokala ekonomier och kulturer tidigare i historien. Globaliseringen förefaller i det avseendet erbjuda ett ekonomiskt ”skyddsnät” åt alla.

Naturvetare och tekniker kanske vet vilka reala problem som vår ständiga ekonomiska tillväxt kommer att leda till. Brist på olja, brist på rent vatten, smältande isar vid polerna med medföljande översvämningar av världens kuster, radioaktiv nedsmutsning efter kärnkraftsolyckor, pandemier, eller kanske något annat, eller kanske alltihop samtidigt. Vi är idag drygt 7 miljarder människor på jorden. Mängden svältande och fattiga minskar. Befolkningsökningen tror många experter kommer att avta för att plana ut vid 9-10 miljardersnivån. Kommer maten att räcka? Vi i västvärlden slänger 30% av all mat vi köper och stora delar av världens jordbruk bedrivs fortfarande väldigt ineffektivt.  Kommer vi att kunna producera kläder och bostäder åt oss alla. Kommer vi att kunna förse oss alla med läkarvård, skolutbildning, information och samhällsservice? Kalla mig gärna blåögd optimist, men jag ser ingen anledning varför vi skulle behöva bli sämre än vi varit tidigare i något av dessa avseenden även om det kan kräva en högre grad av hushållning – men det ju precis vad ekonomi handlar om!

Men den egentliga frågan löd ju om vi verkligen måste ha ökad ekonomisk aktivitet år från år för att våra samhällen ska fungera. Svaret måste vara nej. Kravet på ständig och evig tillväxt är en myt. Det finns inga naturlagar som styr dessa skeenden. Vår produktion av varor och tjänster bestäms av hur mycket vi kan producera och hur mycket vi vill producera.

Hur mycket vi kan producera har med tillgången på produktionsförutsättningar att göra. För företagaren handlar det om tillgång på arbetskraft, kapital och råvaror med mera. Här kan naturligtvis ovan skissade undergångsscenarios komma att påverka utvecklingen, men som ekonom inser man att dylika problem inte behöver innebära minskad ekonomisk aktivitet. Om oljan tar slut ökar fokuseringen på utveckling av andra energikällor. Om kuststräckor riskerar översvämmas skapas enorm aktivitet för att hägna in eller flytta samhällen. Pandemier kommer att mobilisera enorma satsningar inom medicin och sjukvård.

Hur mycket vi vill producera har att göra med den efterfrågan som företagarna ser och deras riskbenägenhet. Det finns nämligen alltid en risk att företagaren inte kan avyttra det som producerats, eller åtminstone inte avyttra det med full kostnadstäckning.

Det är befängt att tro att ett lands samlade produktion av varor och tjänster måste öka lite grann varje år, ständigt, ständigt. Med duktiga ledningar och med ständig metod- och produktutveckling kan ofta effektiviteten höjas kontinuerligt och med förutseende klarar man även svackor i efterfrågan, ny konkurrens och kanske även stora teknikskiften, även om självfallet många produkter har en begränsad livslängd. Minns tex mekaniska skriv- och räknemaskiner, samt kameror med film! Så företag kommer och går, men vår ständigt ökande kunskap gör att produktionen kan bedrivas allt effektivare och den kan också hållas på ”efterfrågad” nivå. Om efterfrågan inte ökar så behöver inte heller produktionen göra det. Real tillväxt behövs inte per se. Den dag vi hellre vill ha mer ledighet än att jobba ytterligare för att skaffa oss högre materiell välfärd, så kan vi välja att ta ut kommande effektivitetsvinster i större ledighet. Detta gäller i princip för den enskilde redan idag och självfallet då även för ”medelsvensson”, alltså för hela nationen. Problemen med detta beteende i stor skala är inte principiella, om än säkert praktiska. Likafullt talar väl allt för att tillväxten kommer att fortsätta. Människans drömmar om egen framgång i kombination med hennes nyfikenhet lär trygga en ständig jakt på nya uppfinningar och förbättringar av gamla. Och tas det fram nya produkter och tjänster som berikar våra liv, så nog kommer vi att efterfråga dem och vara beredda att offra vår fritid för deras skull.

Tas det fram nya produkter och tjänster som berikar våra liv, så nog kommer vi att efterfråga dem.

Låt oss avslutningsvis göra ett tankeexperiment. Tänk ett avgränsat samhälle med en stabil befolkningsstruktur och konstant produktion. Alla blir 100 år och en procent (1%) av befolkningen finns i varje ålderklass. Genom samhällets bidrags- och skattesystem har man ordnat så att varje gång en medborgare fyller år så ökar dennes nettoinkomst med 1% (…eller 2% eller 5% eller någon annan procentsats), från vaggan till graven. Alla får det bättre varje år, men samhällets totala resursförbrukning och ekonomi är konstant år efter år. Ingen tillväxt behövs! Visst är antagandena i sina detaljer osannolika, men likväl bevisar exemplet att alla kan få det ständigt bättre – även utan tillväxt. Det behövs inte ens någon kunskaps- och effektivitetsökningstakt i samhället. Den utgör bonus!

Så i det långa perspektivet krävs ingen tillväxt. Och i det kortare perspektivet är det kanske så att rädslan för obehagliga nedgångar i ekonomin gör att vi försöker intala oss att botemedlet utgörs av ständig tillväxt. Sanningen är kanske det omvända; nedgångarna kommer och förstärks som en följd av att vi tillåter oss tro på myten av den ständiga tillväxtens välsignelse.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.