Tillväxtens hemliga process


Bild: Pixabay

Den klassiska ekonomiska teorin förklarar ekonomisk tillväxt som en funktion av mängden insatt arbetskraft och insatt kapital samt en restpost som utgörs av en diffus mix av innovation och teknisk utveckling, kunskapsnivå, institutioners kvalitet, mm.  Restposten kallas TFP, total faktorproduktivitet, eller Solow-residual efter den kände ekonomen Robert Solow vars banbrytande idéer på området lanserades 1956.

Så här sammanställde jag mina egna föreläsningsanteckningar, när det begav sig på Uppsala Universitet någon gång 2009-2010.

Då fastställde vi alltså Solowresidualens storlek till ca 68% i Sverige (1,7% av 2,5%).

Doktoranden Hannes Malmberg har enligt kollegan Robert Östlings referat på bloggen Economistas i sin färska avhandling nu lyckats reducera den totala faktorproduktivitetens betydelse dramatiskt vid förklaring av skillnader mellan länders BNP. Traditionen bjuder att kapitalet och arbetskraften värderas till sin uppmätta avkastning respektive lön i denna typ av kalkyler. Malmberg använder sig i stället av handelsflödenas priser med motivet att: ”I rika länder är högutbildad arbetskraft relativt billig och rika länder exporterar därmed relativt sofistikerade varor.” Östlings resonemang fortsätter: ”Utifrån detta kan Malmberg backa ut mer rättvisande faktorpriser och göra om den traditionella bokföringskalkylen, vilket ger helt andra resultat.”

Malmberg har alltså i en större global analys tydligen kommit fram till att TFP uppgår till 79%, men med ett fiffigare sätt att värdera/prissätta arbete och kapital har han kunnat minska den till 28%. Som om den totala faktorproduktiviteten vore något ont. Teknisk utveckling är lika med ökad kunskap vilket är lika med ökad effektivitet som är lika med någonting gott! Möjligen kan den av nationalekonomer betraktas som ”besvärande” eftersom den inte torde vara lika lätt att peka på såsom rekommendation för fattigare länder. Sätt fler i arbete eller öka mekaniseringsgraden (kapitalet), låter sig väl sägas. Men att öka Solow-residualen klingar kanske dåligt som råd från en rik till en fattig nation.

Den befintliga produktionen skapar alltså köpkraft som exakt motsvarar den befintliga produktionens värde.

Utan att ha läst Malmbergs säkert förtjänstfulla avhandling, som jag kanske därför grovt missförstått, så går likväl mina tankar åt ett annat håll. Visst går BNP att beskriva som en funktion av arbetskraft, kapital och restposten TFP. Men samtidigt är BNP per definition också summan av löner och vinster. Dvs tillverkas och säljs en vara eller tjänst för 100 kr så fördelas just 100 kr bland de som bidragit till just den varans eller tjänstens tillblivelse. Den befintliga produktionen skapar alltså köpkraft som exakt motsvarar den befintliga produktionens värde. Hur ska då en ekonomi kunna växa? Hur ska produktionen år två kunna bli större än år ett? Genom att pengarnas omsättningshatighet ökas kanske? Om vi skyndar oss att använda vår köpkraft skulle vi hinna producera och konsumera mer under ett år. Några beprövade erfarenheter av den metoden har jag dock inte stött på, hur teoretiskt oantastlig idén än förefaller. Så svaret måste i stället vara en fungerande kreditmarknad. Och då menar jag inte primärt sparande och investeringar som faktiskt finns med i de mer utvecklade tillväxtmodellerna. För sparande och investeringar är ju på ett sätt bara en temporär ”förflyttning” av resurser från de som har överflöd till de som har behov. Förhoppningsvis används lånade pengar i högre utsträckning till investeringar än vad egna pengar gör, så däri ligger naturligtvis en tillväxtkraft. Men än mer så gäller det naturligtvis vid belåning av redan producerade tillgångar. Bankernas skapande av ”nya pengar”. Häri ligger rimligen en verklig kraft för ett ökat investeringstempo som jag aldrig sett riktigt analyserat i samband med teorierna om ekonomisk tillväxt.

Ju större kreditmarknad, desto större potential för lönsamma investeringar (=värdeskapande tillväxt av ekonomin), men förvisso även desto större risk för olönsamma investeringar (=kapitalförstörande minskning av ekonomin). Men med ständigt tillförd ny kunskap (TFP) ska dock möjligheten till goda investeringar vara större än risken för dåliga. Den del av kreditmarknaden som finansierar realinvesteringar måste därför rimligen vara oerhört viktig för ekonomisk tillväxt.

Skänkta varor, tjänster eller pengar till motköpsaffärer eller annan import kan förvisso utgöra viktigt katastrofhjälpsarbete, men det är uselt som metod för att utveckla ett mottagarlands BNP. Det gäller i stället att stimulera de egna tillväxtkrafterna, sådant som kunskapsnivån, hälsotillståndet, infrastrukturen, rättsväsendet och utvecklingen av en inhemsk marknad för finansiering av egna realekonomiska satsningar. TFP helt enkelt.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.