Tillbaka på ruta ett

Rutaett

Det förefaller ha kommit överraskande för de allra flesta av oss, detta att Kammarrätten i Jönköping skulle få Finansinspektionen att dra tillbaka sitt förslag om obligatorisk amortering av bostadslån ned till en nivå på 50% av marknadsvärdet.

Men nog är det lite märkligt hur Kammarrätten resonerar. Man anser att det saknas lagstöd för att Finansinspektionen ska få utfärda en förordning som påbjuder amorteringskrav på bostadslån. Finansinspektionen hänvisar i sin argumentation till vad som kallas ”sundhetsregeln” som dock Kammarrätten menar syftar till att säkerställa att kreditinstituten bedriver sin verksamhet på ett sådant sätt att marknadens förtroende upprätthålls. När Finansinspektionen i argumentationen för sitt förslag i stället lyfter fram de risker som följer av hushållens höga skuldsättning, anser Kammarrätten att Inspektionen har tillåtit sig själv en utvidgad innebörd av denna sundhetsregel och gör tummen ned för förslaget. Så här skriver Kammarrätten: ”Finansinspektionen har inte motiverat förslaget med att bolåneföretagens kreditgivning är äventyrlig. Inte heller framförs det någon anledning att tro att bolåneföretagens sätt att förhålla sig till sina kunder generellt sätt är olämpligt. ….. Amorteringskravet motiveras istället av oron för hushållens höga skuldsättning och hur detta riskerar att påverka ekonomin i stort.”

Tänk att den juridiska expertisen alltså lyckas hitta ett utrymme mellan debet och kredit, mellan bolåneföretagens kreditgivning och hushållens skuldsättning. Det skulle en ekonom aldrig klara av. För oss är såväl nivån som risken i debetposten alltid lika stor som nivån och risken på motposten i kredit. Det är svårt att inte le lite i mjugg åt den stelbenta svenska byråkratin när den tar sig uttryck som här.

Tänk att den juridiska expertisen alltså lyckas hitta ett utrymme mellan debet och kredit

Således är vi tillbaka på ruta ett. De allra flesta anser att bostadspriserna är för höga och att den lånefinansiering som ofta behövs för att man ska kunna köpa sig en bostad leder till obehagligt höga skuldnivåer för många hushåll. Samtidigt gäller att den som bjuder högst (=vildast = mest fel?) får köpa bostaden. Den som kan räkna rätt på riskerna och konsekvenserna får ge upp budgivningen. Bostaden blir ett kedjebrev, det är lite obehagligt att sitta med lånen men oftast går ju priserna upp och när du väl sålt är problemet någon annans.

Men är det verkligen så viktigt att amortera på sina bostadslån? Är det verkligen så att vi saknar en hälsosam amorteringskultur som påstås finnas i många andra länder? Amorteringar syftar ju – ur långivarens perspektiv – till att hålla skuldbeloppet under säkerhetens värde. Kanske är sinnebilden den att den belånade tillgången förbrukas/förfaller över tid och till slut är att betrakta som värdelös. Då måste också skulden vara löst i sin helhet. Men så fungerar inte våra bostäder. På de flesta orter och med rimligt underhåll snarare ökar än minskar de i värde över tid – varför då kräva amortering? Det borde kunna få vara den boendes ensak huruvida och hur han vill spara.

Samtidigt är väl Finansinspektionens förslag lite märkligt utifrån den egna argumentationen.  Man föreslår de facto att en skuldsättning på upp till 85% av bostadens marknadsvärde ska tillåtas vid förvärvet  – allt enligt deras eget direktiv från 1 oktober 2010 – men att den efter ca 27 år ska vara nedamorterad till under den trygga nivån 50%. Utgör de höga skuldnivåerna en risk för hushållen och samhällsekonomin, så är det väl inte så mycket riskminskning att låta hushållen ligga i farozonen under så lång tid. Varför inte i stället sänka bolånetaket?! Idag kan den med 150 000 kr i egen finansiering köpa en bostad för 1 000 000 kr. Om bolånetaket sänktes till 80% skulle samma kontantinsats endast räcka till en bostad för 750 000 kr. Sänktes taket till 75% skulle man bara kunna köpa en lägenhet för 600 000 kr. Man skulle få en direkt effekt på bostadspriser och skulder utan att hushållens konsumtionskraft skulle påverkas. Förlorare skulle naturligtvis bli de som säljer sin bostad utan att köpa en ny i en lägre prissatt marknad än den då man själv köpte sin bostad.

Annars gäller att alla förslag som ökar boendeutgifterna (kostnader eller amorteringar) samtidigt innebär minskat konsumtionsutrymme för hushållen. Det går inte att få det ena utan att också få det andra. Därtill har alla förslag bieffekter. Höjd ränta slår inte bara mot bostadsfinansiering utan mot all ekonomisk lånefinansierad aktivitet. Sänkta ränteavdrag bryter principen att räntor ska vara skatteneutrala – intäkter skattepliktiga och kostnader avdragsgilla. Fastighetsskatt drabbar även de hushåll som skött sig i bemärkelsen att de inte högbelånat sitt boende.

Naturligtvis kommer vi att så småningom få se något förslag genomföras. Sannolikt släpper man på neutralitetsidén för räntor och reducerar hushållens ränteavdrag. Alternativt kanske man gör om Finansinspektionens uppdrag och berörda lagar så att Inspektionen får rätt att utfärda regler om amorteringskrav. Vi får se vad som mals fram ur de politiska och administrativa kvarnarna.

Själv puffar jag gärna än en gång för idén att i varje bostadslån ska ingå en försäkringskomponent, som innebär att kreditinstitutet bär prisrisken. Den boende låntagaren ska när som helst ha rätt att överlåta bostaden till kreditinstitutet för det belopp som skulden uppgår till. Risken i hushållens höga bostadslån skulle försvinna i ett nafs, bostadsfinansiering skulle bli dyrare och konkurrensen mellan kreditinstituten skulle utökas till att innehålla såväl lånesumma som räntesats och kanske amorteringskrav. Och bostadspriserna skulle sjunka.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.