Tiggerimarknaden

Calmfors
Foto: QiFO

Jag förunnades nyligen möjligheten att lära mig en hel del om de romska tiggarna på våra gator och torg. Som deltagare i en statistiskt utvald medborgargrupp har jag fått lyssna till eminenta och väl insatta föreläsare som Mats Åberg (fd ambassadör i Rumänien), Sara Olauson (serietecknare och tiggarhjälpare som skrivit serieboken ”Det kunde varit jag”), Johanna Westeson (jurist Civil Right Defenders) och Lars Calmfors (nationalekonom). Vi fick höra våra lokalpolitiker i Uppsala plädera för sina hållningssätt och vi fick höra socialtjänsten, frivilligorganisationer och representanter för polisen beskriva problemen ur sina respektive synvinklar. 

Senaste bedömningen från i höstas säger att vi har ca 4700 tiggande romer i Sverige varav ca 300 finns i Uppsala. På ekonomers sätt kan man säga att det kokar ner till följande. Minimilönen för anställda i Rumänien är ca 1500 kr per månad. Socialbidragen är klart sämre än så och gäller inte alla. De flesta romer är arbetslösa och av de som jobbar är det få som tjänar över 2000 kr per månad. Den som kan tigga ihop 100 kr per dag och leva på högst hälften kan således försörja sin familj bättre sittande på Sveriges gator och torg än man kan göra hemma i Rumänien. Många tjänar förmodligen klart bättre än så på tiggeriet här, även om signaler om vikande dagskassor noterats. Osäkerheten i alla sifferuppgifter är betydande.

Professor Lars Calmfors var en av föredragshållarna och föga överraskande kunde han inte presentera någon nationalekonomiskt optimal lösning. Att även tiggeriet är en marknad, kunde han dock förklara. Kommer det för många tiggare till en stad sjunker genomsnittsintäkten vilket så småningom gör att vissa byter tiggeriort eller åker hem. Det är vår egen generositet som dimensionerar tiggerimarknaden.

Hans eget förslag, som bottnade i hur han själv försöker göra, är att vid årets början bedöma hur mycket han under det kommande året sannolikt kommer att skänka till tiggare på gatorna. När han formulerat det beloppet i sitt huvud betalar han in det direkt till organisationer som verkar för att förbättra romernas situation i deras hemländer, eftersom det sannolikt är effektivaste sättet att lösa det underliggande problemet. Hjälpen kommer då inte direkt de tiggare till godo som gett sig ut på den långa och farliga tiggarresan till vårt land, men om han sedan likafullt skänker även till dessa, ökar det bara hans totala bidrag. Varje person har rätt att välja den grad av altruism hen finner riktig. Och ingen kan hävda att hens beslut och åtgärd är rätt och någon annans fel.

Hela övningen gick under benämningen medborgardialog även om dialoginslagen var strikt begränsade. Vi 60 medborgare var indelade i 7 eller 8-mannagrupper och grupperna fick ställa varsin fråga till varje föredragshållare eller panel. Efter att vi fått träffa alla olika experter och intressenter (jodå, några fick även göra studiebesök och träffa och intervjua tiggare), fick vi sedan lämna gruppvisa bidrag till en rapport som nu ställs till våra lokala politiker.

Krasst handlade det om att hantera dilemmat mellan å ena sidan vårt egenintresse och önskan att minska förekomsten av tiggeriet på våra gator och torg och å andra sidan vår humanitet och önskan att visa de lidande personerna generositet och välvilja. Vi har förvisso mängder av lagar och regler, inte minst internationella konventioner, som vi anslutit oss till och som vi därför självfallet ska respektera, men mitt i detta komplex av regler finns ändå ofta tolkningsutrymmen och där ställs frågan – hur tycker vi att man bör göra? Hur generösa ska vi vara mot våra lidande medmänniskor, vars problem egentligen borde lösas av deras egna regeringar och myndigheter. Men eftersom så inte sker sitter de nu framför oss med sina pappmuggar och ber om pengar. Vad gör vi?

Ja, vad gör vi? Vad kom vi då fram till i medborgardialogen? Kanske inte så mycket. Vi var generellt sett mycket givmilda och ville underlätta våra romska gästers tillvaro på i princip alla områden. Ökad boendetrygghet på säkra och drogfria uppställningsplatser och härbärgen, uppsökande sjuk- och mödravård inklusive sexualkunskap, öppen förskola och/eller annan pedagogisk verksamhet för barnen liksom enklare jobb av beredskapstyp hamnade i vår grupps bidrag till slutrapporten. De som försökte resa frågan om krav på motprestationer eller, som i undertecknads fall, önskade se över den lokala ordningsstadgan och kanske styra upp formerna för själva tiggandet lyckades inte få in sådana överväganden i slutrapporten. Sägas ska emellertid också att metoden var så utformad att en stor tidsspillan på självklarheter som ”vad är problemet” och ”vem är ansvarig” belastade det tidspressade rapportarbetet. Utrymmet för kreativt tänkande i jakt på nya lösningar liksom för verkligt bollande av argument och handlingsalternativ i centrala sakfrågor blev därför starkt begränsat.

Så vi landade alltså i en viljeyttring att förbättra grundtrygghet och samhällsservice för tiggarna här i vår hemstad så att sådana brister inte ska tvinga dem att söka sig vidare. Något allmänt försörjningsstöd till de tiggande individerna ville vi dock inte använda offentliga medel till, i stället överlät vi till medborgarkollektivet att med sin givmildhet avgöra om tiggarna ska vara kvar tills problemen med fattigdom och diskriminering i hemländerna upphör, eller om vi med sinad pekuniär empati ska stänga ner deras försörjningsmöjligheter här dessförinnan.

Oavsett vilken praktisk effekt vår rapport får, blev förhoppningsvis detta demokratiexperiment, som den statsvetenskapliga institutionen vid stadens universitet utsatte oss för, framgångsrikt. Det var onekligen intressant att delta.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?
  1. Josef Aranki says:

    Hej P-O!
    Jag befinner mig i Rio De Janeiro. Har kan man se parallella samhallen med Favelas (slumomraden) och annat. Man ser ingen som tigger. Manga gar runt och saljer olika produkter. Men ingen tvingar nagon att kopa.
    Det var bra skrivet
    Manga halsningar fran Josef

    Svara

Lämna en kommentar.