Tid är pengar och den enes bröd …


Bild: QiFO

Regelbundet läser och hör vi om stora, ibland enorma ekonomiska satsningar, oftast i offentlig regi, någon gång med undertoner av glädje och stolthet när det handlar om efterlängtade insatser, men förmodligen oftare i sorg eller vrede när det handlar om kanske nödvändiga men i grunden oönskade uppoffringar. Det må handla om nya snabbtåg, Nya Karolinska Sjukhuset, skolan, åldringsvården eller invandringen. Sällan är det någon som noterar att den enes kostnad är den andres intäkt. Per definition. Den som har att bestrida kostnaden må känna all världens bitterhet, men någon annan kommer att njuta intäktens ljuva sötma och summan är alltid plus minus noll. Alltid! Den privatekonomiska slutsatsen torde därför helt bero på om den som tillfrågas är betalare eller betalningsmottagare. Skattebetalare och BCG-konsulter svarar olika. Men hur ser det ut ur ett samhällsekonomiskt perspektiv? Även om jag starkt ifrågasätter BNP-begreppets centrala plats i den ekonomiska debatten, så ska jag ändå här försöka resonera kring dessa frågor ur just BNP-perspektivet.

Låt oss ta tex ett infrastrukturprojekt i offentlig regi. Säg att kostnadsramarna överskrids dramatiskt. Det innebär att entreprenadföretag och underleverantörer får utföra mer arbete, får fakturera mer och i sin tur betala mer i löner och kanske göra större vinster än vad som låg i den ursprungliga kalkyl som presenterades för väljarna. Detta i sig innebär att BNP blev större än tänkt. Om det medför neddragningar någon annanstans i den offentliga verksamheten så finns motkraften där och nettoeffekten kanske till och med blir noll. Lånefinansiering ändrar inget i princip, det förflyttar bara effekterna i tiden. Netto har alltså ett kostnadsöverdrag sannolikt ingen negativ effekt på BNP. Möjligen en positiv om det medfört att mer resurser kommit till användning i samhället. Men värre är om de tänkta effekterna av projektet uteblir. Målet var kanske att spara restid eller minska sjukfrånvaro. Dessa effekter skulle möjliggöra ökad produktion och ökad BNP. Men är projektet helt misslyckat så uteblir den effekten. Den stora faran med misslyckade offentliga satsningar är därför att vi inte skapar de förbättringar vi strävar efter och att vi på så sätt misshushållar med våra gemensamma resurser. I normalfallet kan man likväl tro att kraftiga fördyringar av offentliga projekt ger +/- noll BNP-effekt i investeringsskedet och att projekteffekten ändå över tid ger visst positivt bidrag till BNP, om än mindre än vad som ursprungligen beräknades.

Ett gammalt synsätt är att se BNP som en funktion av penningmängden och penningmängdens omsättningshastighet. Varje gång pengar används (för köp av varor och tjänster) så gynnas BNP och om bara mottagaren av betalningen skyndar sig att använda pengarna på nytt så hinner pengarna användas maximalt många gånger vilket ger största möjliga BNP. Penningmängdsteorin ser nog radikalt annorlunda ut idag, men likväl finns det något intuitivt logiskt i resonemanget? En konsekvens är att betalningar som inte utgör ersättning för varor eller tjänster gör att landet missar en omgång av BNP-skapande. Beskattning är en sådan ickeproduktiv betalning. Bidragsutbetalningar också. Så trots att transfereringar mellan individer och företag, via stat och kommun, är ett nollsummespel som inte i sig påverkar BNP, så innebär det att pengarna binds i processerna och därför inte kan utnyttjas under tiden, vilket skulle kunna tänkas påverka BNP negativt. Våra höga kostnader för flyktinginvandringen t.ex. är ju i huvudsak en ny verksamhet där löner till offentliganställda (som socialsekreterare) och privatanställda (som familjehem) liksom vinster i privatföretagen (som Jokarjo) driver BNP, låt vara möjligen på bekostnad av annan offentligt finansierad verksamhet. Utbetalningarna till flyktingarna bidrar dock inte till BNP, men väl flyktingarnas efterföljande konsumtion. Men möjligen skulle det kunna vara så att själva skatte- och bidragsprocessen gör att pengarna inte hinner användas lika många gånger under ett år, som om pengarna hade stannat hos den som nu tvingades betala in skatten. Till detta kommer förstås också frågan om vem av skattebetalaren och transfereringsmottagaren som är mest disponerad att använda pengarna till BNP-drivande konsumtion eller investeringar. Att försöka räkna på detta vore naturligtvis oerhört svårt, men det torde inte vara någon alltför djärv slutsats att flyktinginvandringen ändå knappast minskar vår BNP.

Dock gäller säkert att flyktingmottagningen momentant minskar vår BNP/capita, då flyktingarna själva oftast först efter flera år själva bidrar med egen produktion till vår BNP i form av egna löner och vinster. Däremot är de med i capita-antalet från det att de blir bofasta. För att flyktingmottagning ska uppvisa ”lönsamhet” torde det därför krävas en lång kalkylhorisont. Precis som för snabbtågsinvesteringar. Men därtill har flyktingmottagning ett drag av global humanitär insats, vad nu det kan vara värt? Och vad kan väl det ökade patientvälbefinnandet på NKS vara värt, om det en dag infinner sig? Nu närmar vi oss diskussionen om BNP-måttets brister och begränsningar, så det är dags att avrunda.

En sista möjlig slutsats av ovanstående resonemang är att de moderna bankrutinerna med sekundsnabbt genomförda betalningar i sig är exempel på förbättringar av samhällets infrastruktur som möjliggör högre effektivitet, ökad produktion och högre BNP. För tid är pengar!

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.