Teknologiska utvecklingens bidrag till ekonomisk tillväxt

 

IR#3
Foto: QiFO

Efter välvillig bedömning av mina svar på fyra tentamensfrågor har jag nyligen utökat mina akademiska meriter med 7,5 p, nu inom ämnet Ekonomisk Historia. Här är tentamensfråga nr 4. ”Mycket talar för att teknologisk utveckling är det som driver ekonomisk tillväxt framåt. När Robert J Gordon gör en prognos över framtidsutsikterna för ekonomisk tillväxt lägger han stor vikt vid vad han kallar andra industriella revolutionen och tredje industriella revolutionen. Vilka skillnader i teknisk utveckling mellan dessa två revolutioner är det som gör att Gordons prognos över framtida ekonomisk tillväxt blir så dyster. Gordon’s kritiker tar fasta på hans pessimistiska bild över framtidens innovationer. Redogör för deras kritik och hur Gordon bemöter kritiken. Avsluta med att reflektera över om olikheterna mellan Gordon och hans kritiker går att överbrygga eller om de är oförenliga.”

Robert J Gordon (född 1940), professor i nationalekonomi vid Northwestern University i Chicago har fått stort genomslag för sina idéer om att dagens IT-revolution inte räcker till för att upprätthålla den tillväxttakt i ekonomin som präglade 1900-talet.

Gordon menar att den första industriella revolutionen (IR#1) som utgjordes av ångmaskinen och kom i mitten av 1700-talet, innebar ett tydligt lyft åt den dessförinnan ytterst svaga ekonomiska utvecklingen. Ångmaskinen effektiviserade fabrikerna och fartygstrafiken och skapade därtill det nya landtransportsättet järnväg.

Hundra år senare, mot slutet av 1800-talet, började vi närma oss nästa stora industriella revolution, IR#2, som Gordon beskriver som det tidsmässiga sammanfallandet av stora framsteg inom fem olika områden;
– elektriciteten                                                                             tex   belysning, elmotorer, vitvaror
– förbränningsmotorn                                                                         bil, flygplan
– kemitekniken                                                                                     bränslen, kemikalier, plast, läkemedel
– information/kommunikation/underhållningstekniken              telegraf, telefon, radio, TV
– sanitetstekniken                                                                                rinnande vatten och avlopp

Gordon menar att det var dessa innovationsområden som fick den ekonomiska tillväxten att ta fart ordentligt, från ca 1890 och fram till ca 1970, med själva kulmen av tillväxttakt runt 1940. Tack vare att dessa innovationer kunde tas fram och göras till var mans egendom, så kunde nationalekonomerna i USA mäta upp en genomsnittligt årlig tillväxttakt i BNP/capita på 2,13 %, från 1891 till 1972.

Den tredje industriella revolutionen, den vi kallar dator- eller den digitala revolutionen, började med de första kommersiella användningarna av datorer runt 1960. Successivt datoriserades alltfler arbetsmoment inom alltfler branscher och datorerna blev hela tiden mindre utvändigt och större invändigt, persondatorn kom på -70-talet, men nådde konsumentmarknaden på riktigt först efterföljande decennium. En ny fas av IR#3 kom i mitten av 90-talet med internet, e-post och e-handel. Det allra senaste decenniet har vi sett mobiltelefonen göra sin entré och med den exploderade sociala medier och applikationsprogram av alla de slag. Tyngdpunkten för IR#3 har därmed under senaste decenniet flyttat än mer mot konsumentmarknaden.

I nationalräkenskaperna dröjde det innan IR#3 gav sig till känna. Efter 1972 så följde en kortare period av något lägre tillväxt (1,95%, 1972-1996), men därefter noterar Gordon sedan en period av snabbare tillväxt igen vilket han tillskriver den digitala revolutionen, IR#3. Dock visar det sig att denna revolution endast gör tydligt avtryck i nationalräkenskaperna under åtta år, mellan 1996 och 2004, då den årliga genomsnittliga tillväxten uppgick till 2,18%. Därefter har tillväxttakten i USA´s ekonomi (BNP/capita) fallit tillbaka till årliga tal på i snitt blygsamma 0,76% (fram till 2013), dock till viss del (0,56%-enheter) beroende på minskat antal arbetstimmar för genomsnittsamerikanen.

Eftersom innovationerna under IR#2 centrerades kring nya fysiska produkter, såsom tex vitvaror, bilar, läkemedel, radioapparater och vattentoaletter som företag och hushåll efterfrågade och som därför skapade ny produktion till helt jungfruliga marknader, så blev det självfallet en oerhörd effekt på BNP-måttet. På samma sätt innebar datorerna i IR#3 också en boom i just den förhållandevis begränsade tillverkningsnischen, men sedan kom tillämpningarna av de nya produkterna till stor del att medföra effektiviseringar och besparingar i andra delar av ekonomin, på ett sätt som i sig inte drev BNP uppåt. Bara några år efter 2004 drabbades världen av en finanskrasch som sannolikt är en stor förklaringsfaktor till den sämre tillväxten på senare tid, men det går inte att helt tänka bort att även IR#3 självt har bidragit till den lägre sysselsättningen och därmed till den lägre tillväxttakten i amerikansk ekonomi efter 2004.

När Gordon nu blickar framåt så ser han dessutom övervägande argument för en ännu lägre tillväxttakt för USA´s ekonomi under de kommande decennierna. Gordon räknar upp sex ”motvindar” i form av demografin (färre i arbetsför ålder), utbildningen (utbildningsnivån i USA sjunker), ojämlikheten (som ökar varför den tillväxt som trots allt sker endast kommer ett litet fåtal tillgodo), skuldsättningen (hushåll och myndigheter måste amortera, vilket minskar utrymmet för konsumtion dvs tillväxt), globaliseringen (som fortfarande dränerar USA på arbetstillfällen) och klimatfrågan (minskad konsumtion kan bli nödvändig, med eller utan miljöskatter). Dessa motkrafter bedömer Gordon är alldeles för starka för att fortsättningen av IR#3 ska orka hålla tillväxttakten uppe. Och då försöker han ändå beakta konsekvenserna av genombrott inom medicinområdet baserat på gen- och dna-teknik, av robotisering i kombination med artificiell intelligens och 3D-printing, av big data och förarlösa bilar.

Gordons kritiker, främst Joel Mokyr (född 1946 också verksam vid Northwestern University i Chicago) och Erik Brynjolfsson (född 1962 och verksam vid MIT, Cambridge, Massachusetts) menar att det är oförsiktigt av Gordon att räkna bort alla möjligheter till en högre framtida ekonomisk utvecklingstakt eftersom forskning och utveckling nu bedrivs inom så många områden med oöverblickbara möjligheter. Man menar förvisso även att varje vetenskaplig landvinning leder till någon form av bakslag – så även de från IR#2 – och exemplifierar med penicillinresistens hos bakteriestammar och jordbrukets övergödning, för att inte nämna de fossila bränslenas verkan på klimatet. Lösningen på detta är emellertid fortsatt forskning och framtagning av nya ännu bättre produkter och metoder.

En tung invändning från Mokyr, Brynjolfsson och andra kritiker av Gordon är att en stor del av de förbättringar som digitaliseringen och förväntade framtida innovationer kan tänkas ge, inte ger utslag i BNP-måttet. Tydligaste exemplet är kanske mer och rikare fritid, med tillgång till all världens filmer, musik och litteratur, utan tillkommande kostnad. Detta köper dock inte Gordon, som menar att detta är en typ av kvalitetsförbättringar som av nationalekonomer går under benämningen ”konsumentöverskott” och de har alltid funnits men likväl aldrig fångats upp i BNP-måttet. Konsumentöverskott kan sägas vara den extra nytta som konsumenterna får av en produkt, utan att betala för denna extra nytta. Han exemplifierar med att när bilen ersatte hästen som fordon i städerna, så slapp befolkningen även problemet med all hästspillning på gatorna. Möjligen misstar sig Gordon dock här på proportionerna. I alla fall kunde det vara värt att kartlägga om inte konsumentöverskotten i samband med IR#2 var utpräglade bieffekter, medan de i samband med IR#3s digitalisering är något av huvudfunktion. Att se dagens smartphones som ersättare till gamla tiders trådanslutna bakelitlurar är således inte korrekt. Det är inte bara det att telefonikostnaden har sänkts med den nya tekniken och att telefonerandet har blivit mobilt och frikopplat från alla telefonstolpar och telefonkablar. Man har på köpet fått textmeddelandefunktioner, gps- och kartfunktioner, stillbildskamera (med selfiefunktion) och filmkamera, tillgång till uppslagsverk och all information på internet, klocka med allsköns funktioner, musikspelare med tillgång till världens musikarkiv, radio- och tv-kanaler, och så vidare. Ganska häftigt konsumentöverskott! Det är kanske tom så att en skicklig nationalräkenskapsekonom kan visa att den moderna tekniken – åtminstone i samband med en resurssnålare delningsekonomi – faktiskt sänker BNP? Men levnadsstandarden ökar likafullt.

Eller varför inte ta det gamla revolutionerande dataspelet Pong, som förmodligen bidrog lika mycket till den tidens BNP/capita som dagens World of Warcraft gör. Utan att det i så fall syns i BNP-mätningarna så finns där likväl en remarkabel kvalitetsskillnad mellan spelen. Att kalla denna skillnad för ett i sammanhanget mindre viktigt konsumentöverskott är nog ett analytiskt misstag.

Ytterligare en aspekt på digitaliseringen och IR#3 är att den allt bättre och billigare beräkningstekniken används i styr- och reglersystem för att öka effektivitet, alltså för att minska spill och förbrukning av insatsvaror. Det gäller i allt från hushållsprodukter och fordon till våra stora fabriker och energisystem. Lägg till detta även vårt ständigt växande kretsloppstänkande, som om än långsamt men dock verkar för ett minskat uttag av ny råvara ur naturen.  Vi ser allt detta som uttryck för ökad levnadsstandard, men i måttet BNP framgår allt detta snarast som krafter som drar nedåt.

Naturligtvis kan man träta om vilka historiska framsteg som varit viktigast. Bidrag till BNP/capita är ju en metod. En annan är att systematiskt ställa den sorts frågor som Gordon och andra använt sig av i seminariesituationer för att illustrera sina poänger (typ ”Vilket är viktigast för dig: sociala medier eller vattentoalett?”). Man kan nog tänka sig att svaren oftast skulle följa Maslows behovstrappa. Och då innovationsansträngningarna i takt med utvecklingen har riktats mot problem allt högre upp i denna trappa så är det nog ganska rimligt att äldre innovationer oftare skulle framstå som mer fundamentala och därmed viktigare. Något oomtvistligt bevis för att innovationerna från IR#2 var bättre än de från IR#3 är det dock knappast. Kanske skulle hjulet eller elden visa sig vara de allra mest uppskattade innovationerna genom historien.

Men Gordon har sannolikt rätt, BNP/capita kommer nog inte att fortsätta öka i 1900-talstakt. Hans argument förefaller välgrundade, hans beräkningar förvisso delvis väldigt approximativa men ändå rimliga och hans sex anförda motvindar besvärande, i synnerhet för USAs ekonomi. Men kritikerna har också rätt: innovationerna kommer att fortsätta komma. Sannolikt i en stridare ström än någonsin förr, då dagens forskare har bättre tillgång till världens samlade kunskap inom sitt område än någonsin förr och då incitamenten att uppnå framsteg också är bättre än någonsin förr. Denna utveckling kommer att ge oss allt högre levnadsstandard. Möjligen kommer dock många av dessa framsteg inte att vara fullt synliga i BNP-måttet. Alltså: BNP/capita kommer att förlora alltmer av sitt värde som indikator på levnadsstandard. Kanske blir därför ett av den digitala revolutionens stora bidrag till ekonomin att den tvingar fram nya och bättre sätt att mäta materiellt välstånd!

För BNP-måttet är trots allt i sin tekniska utformning bara summan av löner och vinster i ett land under en period. Det behöver inte säga så mycket om medborgarnas välstånd. Om t.ex. klimatfrågan leder oss till ett akut läge där varje ledig arbetskraft kallas in med ersättning från staten, så kommer BNP/capita att stiga rejält – och trots detta kanske vi tvingas se hur vårt materiella välstånd glider oss ur händerna i takt med att havsytan äter upp våra kustområden. Ett annat och förhoppningsvis mer troligt scenario är att robotiseringen med artificiell intelligens övertar ytterligare stora delar av produktionen av varor och tjänster, så att vi med mindre mängd mänskliga arbetsinsatser – och trots kanske stigande kapitalvinster ändå sammantaget en lägre BNP/capita – kan njuta av oförändrad eller högre levnadsstandard. Jag går inte in på de fördelningsfrågor som i detta scenario måste lösas, men noterar bara att BNP/capita riskerar att bli ännu sämre som välståndsmått och att Gordons slutsatser, om än de visar sig vara helt korrekta, därför kan komma att förlora i relevans.*)

Dock bör framhållas att Gordon på intet sätt är någon domedagsprofet som förutspår ekonomisk nedgång. Han påtalar enbart den höga sannolikheten för en avtagande tillväxttakt. Tilläggas kan slutligen också att Gordons pessimism till viss del begränsas till USA. Han menar att en stor del av de motvindskrafter han ser inte är globalt generella utan primärt relevanta för USA. Utbildningens kräftgång, den ineffektiva sjukvårdsförsäkringen, den skadligt stora ojämlikheten och sämre barntillsynslösning(!) är faktorer som gör att USA mycket väl inom kort kan bli passerade av såväl fler nordeuropeiska och sydostasiatiska länder, som av sin närmaste granne i norr, vad gäller den ädla kampen om ledarpositionen i grenen BNP/capita. Detta eftersom innovationernas välsignelse sprids snabbt och oftast gratis över klotet, medan motkrafterna är lokala och beroende på institutionella faktorer i varje enskilt land.

 

*) Ett sätt att korrigera för en av de stora svagheterna i BNP/capita-måttet, som såväl Gordon som Deaton och andra påtalat, nämligen bristen på beaktande av fördelningsaspekten, vore att multiplicera BNP/capita med (1- g), där g är gini-koefficienten.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.