Tankar om progressiv skatt


Bild: Pixabay

Enligt nyhetsrapporteringen har arbetsmarknadens parter nyligen kommit överens om att nyanlända och långtidsarbetslösa ska kunna ges visstids heltidsanställningar, så kallade ”etableringsanställningar”, där arbetsgivaren betalar 8000 kr i månaden och staten skjuter till resten upp till en ”normal lägstalön”, samt står för arbetsgivaravgifter. Vad är en rimlig skattesats på den sista av dessa månatliga 8 tusenlappar? Hur hög ska marginalskatten egentligen vara?

Enligt paradisläckan har finansmannen Christer Gardell 4,6 miljarder i tillgångar (här tolkat som nettotillgångar) i bolag registrerade på Malta. Om man är oerhört duktig och arbetsam, som uppenbarligen Christer Gardell är, så kan man nog börja tjäna pengar vid 17 års ålder. För att sedan tjäna och spara ihop 4,6 miljarder på 40 år krävs att han i genomsnitt har tjänat 115 miljoner kronor per år. (Utöver det han levt upp under åren som gått, det han skattat av från sina inkomster och det han förvarar på andra ställen än Malta!) Men vad är en rimlig skattesats på den sista av dessa årliga 115 miljoner inkomstkronor? Naturligtvis handlar det i Gardells fall primärt om inkomst av kapital, och säkert finns andra tekniska invändningar i det aktuella fallet. Men se det ändå som ett räkneexempel. Hur hög ska marginalskatten egentligen vara?

I fallet etableringsanställning talas om att staten ska stå för mellanskillnaden mellan de 8000 kronorna och en normal lägstalön, vilket indikeras vara 19500 kr. Om vi för räkneexemplets skull antar att den som tjänar 19500 får ut 13500 efter skatt, kan vi konstatera att för löner upp till 8000 kr i månaden är marginalskatten enligt förslaget -69%. Bruttolön 8000 – nettolön 13500. Äntligen börjar vi närma oss ett sunt ekonomiskt tänkande! Arbetsgivarna ansvarar för att folk kommer i meningsfull sysselsättning – i riktiga jobb – men kan inte förväntas betala mer än det värde som den anställde skapar genom sitt arbete. Samhället ansvarar å sin sida för alla individers möjlighet och rätt till ett värdigt liv med en rimlig ekonomisk standard.

För varje etableringsanställd krävs alltså att samhället skjuter in 5500 kr per månad, alltså 66000 kr per år. Per definition krävs att dessa pengar hämtas in från andra och mer välavlönade skattebetalare (eller från andra skattebaser). Om vi ser till Gardells inkomstläge så skulle en 90% beskattning av den sista av de 115 årliga miljonerna kunna täcka samhällets kostnader för 13,6 etableringsanställda. Vid 50% skatt för hela årsinkomsten på 115 mkr skulle Gardell själv få klara sig på 57,5 mkr per år, men samtidigt skulle samhället kunna anställa 871 etableringsanställda. Vid 90% skatt på hela årsinkomsten skulle Gardell få klara sig på 11,5 mkr per år (vilket sannolikt ligger rätt nära genomsnittssvenskens livsinkomst) och samhället skulle kunna anställa 1568 etableringsanställda.

Hur ska då progressiviteten se ut i våra skatteskalor? Att den längst ned måste vara ”negativ” torde vara klart, även om många hellre vill envisas med att ha komplicerade och byråkratidrivande regler och öronmärkta bidrag i stället för en enkel negativ skatt. Men hur stor ska den vara i övre ändan? Är det rimligt att ha 30% på alla inkomster av kapital och max 60% på arbete? Om inkomstslagen slås ihop inför beskattningen, vad vore då en rimlig skattesats på den första, tionde respektive den hundrade miljonen…? Se där något för våra folkvalda att kompromissa fram en lösning på.

Den filosofiska tvist som allt bottnar i kan liknas vid en boxningsmatch. I ena ringhörnan står den privata äganderätten. Det andra individer eller organisationer frivilligt har betalat till mig, för det arbete, de varor och tjänster jag tillhandahållit – det är mitt. Bara mitt! Visst kan jag betala skatt till det allmänna, men den ska vara rimlig i förhållande till de tjänster och förmåner jag utnyttjar.

I andra hörnan står solidariteten och människovärdet. Bara för att någon har större förmåga att samla på sig kommersiellt ekonomiskt värde – ska hon därför också ha rätt att leva sin korta tid på jorden i överflöd när andra tvingas leva i armod? Knappast! Ur detta demokratiska och humanistiska perspektiv är skillnaden i betald skatt mindre viktig än skillnaden i behållning efter skatt.

Den senare åsikten sekonderas av insikten att ingen människa är en ö. Ingen kan åstadkomma särskilt mycket helt ensam. En förmögenhet kan inte skapas utan att andra människor verkar som kunder och leverantörer/anställda. Och inte heller utan ett samhälle med fungerande infrastruktur och rättstrygghet. Vem ska då bidra mest till ett sådant samhälle?

Som sagt, detta med progressivitet i beskattningen är verkligen något för våra folkvalda att grunna på. Men det känns som att ingen vågar formulera problemet på det här sättet. Hellre grottar man ner sig i den enskilda skatteteknikalitet som media för stunden fyller sina spalter med. Räntesnurror. Personaloptioner. Visst, det är väl bra om man i demokratisk ordning kan fastställa skatteregler som alla efterlever – oavsett individuell moral. Men frågan om rättvisa får inte sopas under mattan.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.