Tankar om LAS


Bild: Gerd Altmann, Pixabay

Justitierådet Gudmund Toijer har som bekant nu lagt fram sin snabbutredning med förslag till modernisering av arbetsrätten (lagen om anställningsskydd). Utredningens förslag anklagas av främst fackliga företrädare och socialdemokrater för att förskjuta maktbalansen på arbetsmarknaden, läs: minska fackets makt. Som utomstående är det något svårt att förstå sådana argument. Men hela begreppet anställningstrygghet känns föråldrat. Det handlar väl ändå om att ge organisationer och företag bästa möjliga konkurrenskraft och de anställda bästa möjliga ekonomiska trygghet? Vem som har makten är väl mindre viktigt.

I den krassa ekonomiska teorin står arbete mot kapital, lön mot vinst. Företagen vill i teorin alltid ha precis det antalet anställda som ger företaget den största möjliga vinsten. I tider av tillväxt kan motsättningen mellan arbete och kapital förefalla mindre allvarlig, nästan så att de då har gemensamma intressen. Men i sämre tider, tillfälligt eller för företag som kanske passerat sin guldålder, ställs produktionskrafterna tydigare mot varandra. Både arbetet och kapitalet vill ha mer av den krympande kakan.

På individnivå gäller att personer med vissa roller eller vissa personliga förutsättningar kan ha bättre eller sämre möjligheter att med sin arbetsinsats påverka sitt företags vinst. En stjärnsäljare kan betyda oerhört mycket för företagets kommersiella framgång, medan en städare på lagret förmodligen inte gör det. Vissa är nyckelmedarbetare med unik specialkompetens medan andra endast bidrar med högst allmänmänskliga färdigheter.

Verkligheten är förvisso mycket mer komplicerad än så, men företagets behov av anpassning till utvecklingen inom produktionsteknik, kundpreferenser och annat kan allt som oftast stå i motsättning till enskilda medarbetares behov av ekonomisk trygghet.  Reglerna på arbetsmarknaden bör därför inte motarbeta parternas grundläggande drivkrafter utan sträva efter att minimera motsättningarna mellan dessa intressen.

Ofta löses problem smidigt och naturligt på en arbetsplats. Ofta är det mer lönsamt att internt flytta på befintlig personal när organisationen måste förändras, och internutbildning är lika ofta en ypperlig lösning på uppkomna problem. Men oavsett om det är stjärnsäljaren eller lagerstädaren som det handlar om så kan ibland företaget önska att en anställning upphör, även utan att den anställde misskött sig. Att då ha regler som säger att företag över respektive under viss storleksgräns får undanta två eller fem medarbetare från turordningsreglerna känns som en konstruktion för arbetsrättsjurister. Det blir alltid en familj som drabbas för varje person som sägs upp och att gå efter turordningsregler är att förminska alla medarbetare till utbytbara resurser.

Precis som företag löpande måste anpassa sig till förändringar i sin omvärld, så måste facken göra det. Hur kan då dessa organisationer på bästa sätt utveckla sin verksamhet? Att förändringstempot drivs upp, med kortare anställningsperioder och fler yrkesbyten under en medlems karriär, är nog lönlöst att försöka motarbeta. Så tänk om facket kunde tänka sig en utökad roll på denna alltmer flexibla arbetsmarknad, och därigenom åta sig ett större ansvar och därmed tillskansa sig mer makt. Tänk om man kunde åta sig att representera alla med en viss yrkeskompetens, även de som saknar anställning. Med sin rikstäckning kan man uppmuntra och underlätta för medlemmar att flytta dit där jobben finns och även starkare ta ansvar för hela sina yrkesgruppers vidareutbildning så att de behåller sin attraktionskraft på arbetsmarknaden. Facket skulle kunna tillvarata sina medlemmars intresse ännu bättre genom att ta över en del av arbetsförmedlingens gamla roll. Nog vore väl det att öka fackens makt, utan att stå i strid med företagens intressen?

Tänk sedan om uppsägningstiden kanske växte för varje anställningsår. Säg med 3 månader? Då skulle det bli dyrare att säga upp den som varit anställd längst. Återigen minskas en intressekonflikt mellan fack och företag. En som varit anställd i 20 år skulle ha 60 månaders, d v s 5 års uppsägningstid. Arbetsplikt råder under uppsägningstiden, men den anställde kan ges rätten att använda en viss del, kanske 50 %, av uppsägningstiden till vidareutbildning, kanske förmedlad av den anställdes fackförening? Väljer den anställde att sluta innan uppsägningstidens utgång kan denne erbjudas en andel, kanske 50 %, av lönen från resterande uppsägningstid som kontant avgångsvederlag.

Att företag ska tvingas ha kvar medarbetare som man inte längre anser sig behöva kan aldrig främja effektiviteten i arbetslivet. Utöver generösa uppsägningsvillkor är det rimligen effektivare att samhället garanterar sina medborgares ekonomiska trygghet än att var och ens historiska arbetsgivare ska göra det. Ekonomisk trygghet hellre än anställningstrygghet! Kostnaden för detta måste likväl betalas med medel ur den samlade produktionens värde – någon annan källa för betalning finns aldrig att tillgå.

Skulle inte ett sådant upplägg öka fackets makt, företagens flexibilitet och de anställdas trygghet? Om inte – finns kanske andra lösningar ”utanför boxen” som gör det?

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.