Tankar om asylinvandringen

Aktuellt redovisade den 5 juli en undersökning utförd av opinionsföretaget Novus för SVT. Undersökningen visade att svenska folket är allt mer restriktivt till mottagning av asylsökande till Sverige. Svaren antyder också att majoriteten vill att vi inför ett tak för invandringen på högst 20 000 asylsökande per år.

Jag försöker alltid hålla mig till ekonomiska resonemang och undvika att diskutera direkt politiska ställningstaganden, men att så många som 16%, alltså nästan var sjätte svensk, vill att vi inte ska ta emot en enda flykting är skrämmande och fullständigt vedervärdigt. Att vi kategoriskt ska neka lidande människor på flykt en fristad, vi som är ett av världens rikaste länder, är bara en outhärdligt självgod tanke. Jag har respekt för att man ser praktiska problem med integration och utanförskap och att man tycker sig se att där finns en numerär som vi ”klarar av” på ett framgångsrikt sätt och att vi därför bör hålla oss därunder. Men att taket skulle vara noll får mig att må illa. Hur har vår skola misslyckats så kapitalt med att förklara humanismens och solidaritetens grunder? Har man inte lärt ut att en och en halv miljon svenskar som flydde från hunger, fattigdom och religionsförtryck togs emot av den unga amerikanska staten under perioden 1850-1920? (Drygt 20 000/år.) Ca 20% återvände i sinom tid till Sverige och med tanke på att dagens flyktingar till oss kommer från betydligt mer avvikande kulturer torde man kunna räkna med en betydligt större andel återvändande, när hemländerna åter kan ge trygghet åt de sina.

Man kan även fråga sig varför vi enbart diskuterar ”tak” i absoluta termer.  Nog borde väl behovet spela en stor roll. Ju större de globala flyktingströmmarna blir, desto större insats behöver väl alla göra? Tänk tanken om de framtida klimateffekterna skulle göra just vår del av världen obeboelig – hur skulle vi se på asylrätten då, när vi försöker ta oss till Afrika eller Mellanöstern? Som jag förstått vetenskapen är förvisso det motsatta mer sannolikt, men gör det att vi ändrar uppfattning i principfrågan?

Nåväl, åter till Novus undersökning. Grundfrågan var alltså om man ansåg att asylinvandringen var för stor, lagom, eller för liten – jämfört med idag! Men hur stor är den idag? Här är statistik från Migrationsverket.

Med ”remitterade” avses fall som med stöd av Dublinförordningen skickades till ett annat EU-land för avgörande. Med ”återtagna” avses fall där den sökande återtagit sin ansökan eller gjort sig ej anträffbar så att ansökan inte kunnat slutbehandlas.

Man undrar verkligen vad de som svarade på Novus enkät hade för bild av ”nuläget” som de skulle referera till i sina svar. 6 500 asylgodkännanden som senaste året 2019, 67 300 asylgodkännanden som rekordåret 2016 eller 23 000 asylgodkännanden som medeltalet för de tio senaste åren?

Samtidigt uppgick enligt Migrationsverket antalet beviljade uppehållstillstånd till 117 913 under 2019, enligt nedanstående specifikation. SCB hävdar å sin sida att bruttoinvandringen för året var snarlikt stora 115 805 och nettoinvandringen 68 087.

Vi har alltså för 2019 118 000 beviljade uppehållstillstånd enligt Migrationsverket och en nettoinvandring enligt SCB på 68 000 personer. Men uppenbarligen är det de 6 500-7 000 av dessa som är asylinvandrare som enligt Novus mätning är svenskarnas stora problem som måste åtgärdas. 7 000 är 0,7 promille av landets befolkning. Vårt födelseöverskott uppgick samma år till 26 000, dvs 2,6 promille.

Det är också det lilla antalet asylinvandrare som den stora migrationspolitiska diskussionen handlar om och som riskerar bli en regeringsvältare.  Nog är det tragiskt!

Enligt Eurostat sökte ca 700 000 asyl i EU under 2019. Om vår bifallandegrad på 60% (snitt 2010-2019) skulle gälla hela denna grupp, skulle 420 000 ha beviljats asyl i EU. Vår ekonomi (=BNP) utgör 3,4% av EU´s och därför kan man hävda att vi 2019 borde beviljat 14 000 flyktingar asyl, eller dubbelt mot vad vi verkligen gjorde. Men ska vi titta på varje år för sig, eller på tioårsperioder? Bilderna blir väldigt olika.

Värt att notera är också att beviljandegraden av asylärenden har fluktuerat kraftigt de senaste 10  åren och därtill så att ju fler ärenden – desto högre beviljandeandel. 77,4% var det när trycket var som högst 2015-2016. 2019 var det 35%. De politiska tolkningsdirektiven förefaller ha varierat genom åren.

Som synes är bilden komplex och storheterna varierar kraftigt över tid. Men det är väl det som kännetecknar krig och misär. Det går i vågor och därför bör nog vår beredskap att ta emot flyktingar också göra det.

Huruvida det är ”lönsamt” eller inte att ta emot flyktingar är fortfarande en ytterst svår kalkyl att göra. Men till skillnad från vid arbetskraftsinvandring torde ”lönsamhet” knappast vara ett lika skäligt syfte vid asylmottagning. Vi får fortfarande i övrigt hänvisa till vår artikel från 2018-06-15.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.