Tankar efter resa i Kenya

Ruths kök
Foto: Qifo

Jag har rätt nyligen varit på studieresa i Kenya. Hemma igen visades redan första kvällen en UR-film betitlad Biståndsfällan i en av TV-kanalerna. Filmen är gjord av Michael Matheson Miller och lär ska finnas på UR.Play minst ett år till. Se den! Sammantaget gör dock mina reseintryck och filmen mig förvirrad och förtvivlad. Jo, jag vet att även Afrika söder om Sahara går framåt, jag har sett Hans Roslings bevis i form av snabbt stigande bubblor för inkomstnivåer och livslängd, men likväl är det svårt att inte bli nedstämd. De har det så förtvivlat fattigt jämfört med oss och orsaken till detta är uteslutande valet av föräldrar.

Filmen driver den alltmer omfattade tesen att bistånd till fattiga länder har blivit en industri i sig, och att det i första hand är denna industri som lever och frodas av biståndet. Biståndet må vara välment och behjärtansvärt, men det lyfter inga länder ur fattigdom. Visa mig det land som tagit sig ur sin fattigdom tack vare frikostigt bistånd, frågar en av de intervjuade retoriskt i filmen. Återkommande visas också hur de bidragstagande ländernas egna näringsliv misslyckas att konkurrera mot gratis varor och tjänster från de rika länderna, så hur ska någonsin det egna landets skomakare och IT-konsulter kunna komma igång och tillverka de varor och tjänster som landet behöver?

På samma sätt sitter mina egna minnesbilder kvar från resan. Vi var alla faddrar till barn i Kenya och nu reste vi med vår hjälporganisation för att besöka barnen och se olika hjälpprojekt i de mest otillgängliga och fattiga delarna av landet. Vår organisation har barnen i fokus; barnens rätt till säkerhet, hälsa och utbildning. Vi såg tex nyborrade vattenbrunnar i våra byar, finansierade skolor samt mödra- och barnavårdskliniker. Vi träffade föräldragrupper som tränats i att bekämpa kvinnlig omskärelse och minska antalet tonårsgraviditeter samt i att stärka barnens rättigheter. Vårt eget fadderbarn, Ruth 17 år, hade dock precis blivit mor och tvingats avbryta sin skräddarutbildning. Målet var nu att hon skulle börja om igen på den tvååriga utbildningen efter amningen. Hennes egen mor var bara 15 när hon fick Ruth och Ruths femte och yngsta syskon Dan var nu 4 år, så mamman skulle ta hand om lilla bedårande Patience när skolan börjar igen för Ruth nästa år.

Nu jagar frågorna mig – gör vi verkligen nytta, bidrar vi till framåtskridande? Visst kan man se det som att vi med vatten, skolor och annat underlättar för många familjer i avlägsna byar att klara sig på ett litet familjejordbruk med majs, bönor och lite frukt samt någon ko eller get. Med vårt stöd kan de nog fortsätta klara sig utan el och indraget vatten och avlopp. De skulle kunna fortsätta laga mat över öppen eld på golvet i sina stenålderskök (se bilden ovan). Med våra bidrag hjälper vi kanske till att konservera en samhällsstruktur som aldrig kan ge ”västeuropeisk” standard åt befolkningen. Så stora värden kan aldrig ett litet familjejordbruk ge, även om skördarna skulle dubbleras. Med moderna verktyg och metoder kan säkert produktionen per ytareal dubbleras och därtill kan nog fyra av fem bönder sälja av till den femte som med modern teknik och utrustning säkert kan sköta hela produktionen. Då skulle värdeskapandet per jordbruksfamilj kanske räcka till en någotsånär ”modern” levnadsstandard och resurser skulle frigöras för produktion av alla andra varor och tjänster landets befolkning så desperat behöver. Nu slipper myndigheterna och ledarna bistå de fattiga byarna med den mest fundamentala infrastrukturen och kan i stället satsa pengarna på att vinna nästa val och spara så mycket det går för den egna familjens framtida försörjning. Alla vi talade med, ALLA, såg korruptionen som den största bromsklossen för samhällsutvecklingen i landet och – hemska tanke – tänk om våra bidrag är en del av detta system?

Samtidigt var vår organisation väl känd och väl ansedd. Många, även guider och hotellpersonal som inte var direkt berörda av vårt arbete, vittnade om allt gott vi gör och de uppmanade oss att skänka mer, helst mycket mer. Även detta kliar på ett obehagligt sätt någonstans djupt inne i bakhuvudet. Har vi fått dem att mentalt fastna i ett bidragsberoende? Däremot kändes det mer sunt när taxiförare, gatuförsäljare och hotellbetjäning manade oss att locka våra vänner att också komma och besöka Kenya. Landet har ett stort importöverskott och sannolikt därför också en statsskuld under snabb uppbyggnad. Landet behöver export och turism är en fullt tillgänglig exportprodukt. Många vi mötte verkade medvetna om detta och agerade efter bästa förmåga som riktiga turistambassadörer.

Kenya har liksom många andra länder i regionen och runt om i världen en enorm resa framför sig om man vill ge sin befolkning ett modernt och ett i materiella avseenden bekvämt liv. Men man kämpar på och många fantastiska eldsjälar gör makalösa insatser. Rektorn på en av de skolor vi besökte kunde dock inte använda de 40 laptops han fått av myndigheterna, för de hade ännu inte dragit fram el till skolan. Dock hade han av egen kraft fått igång en klass för barn med särskilda behov, alltså fysiskt och mentalt handikappade barn som därför inte längre gömdes hemma i familjerna. Och förskolefröken kämpade på så gott hon kunde med obefintliga resurser åt de 75 små telningarna i klassen. 1000 kr i månaden var dock hennes blygsamma lön, så hon funderade på att vidareutbilda sig.

Inte kan det vara fel att stötta dessa hjältar som arbetar för barnens bästa? Barnens rätt kan väl aldrig ifrågasättas och är det någon kraft som ska kunna utveckla samhället i rätt riktning så är det väl landets egna trygga, välnärda och välutbildade barn? Så kämpa på Plan International – vi stödjer er agenda! De av era projekt vi ser verkar goda och behjärtansvärda, men samtidigt inte särskilt kostsamma. Så vi ber i vårt stilla sinne att effektiviteten i er verksamhet är hög och att inga delar av de penningströmmar vi förser er med hamnar på avvägar. För vi vill inte vara en del av problemet – vi vill vara en del av lösningen.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?
  1. Vi som också var med på resan till Kenya och som också såg filmen Biståndsfällan precis när vi kommit tillbaka hem, har liknande funderingar som du. Korruptionen upplevde vi också som ett av de största problemen i Kenya, detta då det var ett ständigt återkommande ämne vid samtal med den inhemska befolkningen.
    Plan Internationals projekt tycker vi man kan ha många synpunkter på, framförallt då vi upplevde flera av dessa som mindre effektiva.
    Vi är inte övertygade om att vi som barnfaddrar är del i lösningen på Kenyas samhällsbyggnad utan ser en stor risk i att problemen vidmakthålls.
    / Folke och Kerstin

    Svara
    • Plan says:

      Hej Folke och Kerstin! Först – tack för att ni är faddrar och stödjer vårt arbete i Kenya. Och tack för att ni delar era reflektioner från resan.

      Korruption är ett stort problem i många länder och oerhört svårt att få bukt på. Vi arbetar med påverkansarbete på alla nivåer och försöker bland annat få statliga myndigheter och regeringen att ta sitt ansvar. Eftersom Plan bedriver verksamhet i riskfyllda länder och under riskfyllda förhållanden ställs krav på att vi har ett välutvecklat system för riskanalys och riskhantering. Både internationella Plan och Plan i Sverige arbetar i enlighet med ISO 31000 ”Risk management – Principles and guidelines” som bland annat omfattar riskanalyser, dokumentation, analys av externa och interna faktorer samt information om uppföljning och utvärdering. Utöver de ordinarie kontroll- och uppföljningsstukturerna som syftar till att minimera risker för korruption och andra oegentligheterna finns även en Code of conduct, Whistle blowingpolicy, Anti-fraud & Anti-corruption Policy och tydliga rutiner för hur misstänkta oegentligheter ska hanteras och rapporteras.

      Angående effektiviteten i vår programverksamhet: innan ett projekt inleds försöker Plan fånga aktuell status inom det område som projektet fokuserar på. Detta görs för att ha en mätpunkt att jämföra mot när projektet är avslutat. När projektet är slut ser man hur många barn som skrivs in i utbildning i de aktuella områden där projektet genomförs samt fördelning pojkar och flickor. Statistiken vid projektslut jämförs med de siffror man hade innan projektet började. Därigenom får man en indikation på hur effektivt projektet varit och i vilken utsträckning målen uppnåtts. Förhoppningsvis kan vi då se att antalet barn som får skolutbildning ökar samt att det också stärkt andel flickor i skolan. Om så sker kan vi också anta att de insatser som gjorts för att stärka föräldrarnas medvetenhet om vikten av skolgång har lett till förändrade attityder hos barnens föräldrar.

      Vi är otroligt glada för att ni engagerar er som faddrar och stödjer arbetet – för och med barnen. Vår styrka som organisation är att arbeta på gräsrotsnivå tillsammans med lokalbefolkningen, lokala organisationer och med institutioner. Vänliga hälsningar från oss på Plan

      Svara
  2. Plan says:

    Hej PO! Tack för att du är fadder och var med oss på resan till Kenya samt den tidigare resan du deltagit på! Och tack för att du delar med dig av dina reflektioner nu efteråt. Vi tycker att den här typen av diskussioner är viktiga, eftersom vi behöver säkerställa att vi gör rätt saker, att vi bidrar till utveckling och inte hindrar den. Samtidigt är diskussionerna komplicerade.

    Filmen du nämner belyser viktiga problem om än på ett generaliserande sätt. Den typ av välgörenhet som skildras i filmen, där gåvor slår ut förutsättningarna för lokal produktion, är förödande. Det är därför vi som organisation jobbar rättighetsbaserat och på gräsrotsnivå. I korthet innebär det att vi stärker barns kapacitet och förutsättningar att utkräva ansvar för sina mänskliga rättigheter – som till exempel rätten till hälsa och rätten till utbildning – verkligen efterlevs i praktiken. Vi vet att våra insatser gör positiv skillnad där vi arbetar – se gärna rapporterna på vår hemsida.

    Diskussionerna om bistånd och utveckling bygger ofta på föreställningen att biståndet är det enda som påverkar utvecklingen i ett land. Citatet i filmen ”visa mig det land som tagit sig ur sin fattigdom tack vare frikostigt bistånd” bygger just på denna föreställning. Samhällsutveckling är komplext och präglas av oräkneliga faktorer, varav biståndsfinansierade verksamheter bara är några få. Vi kan bara ta ansvar för vårt arbete, som sker i en värld där 230 miljoner barn lever som oregistrerade, där 62 miljoner flickor inte går i skolan och där 17,4 miljoner barn gifts bort varje år. Utmaningarna är enorma, men vi vet att vi gör skillnad, och vi kommer fortsätta kämpa för barns rättigheter så länge det ser ut så här. Tack för att du och Birgitta väljer att stödja oss i vårt arbete – ert förtroende och stöd är livsviktigt! Och som fadder är ni definitivt en del av lösningen ska ni veta. Vänliga hälsningar från oss på Plan

    Svara
    • PO Hörnqvist says:

      Hej Plan
      Först av allt; tack för en verkligt intressant resa! Tack även för kommentar till min bloggartikel. Jag är den förste att skriva under på svårigheterna att få till stånd ekonomisk tillväxt i fattiga länder, även om mina insikter är mer akademiska än praktiska som era. Det är också skönt att veta att ni själva är övertygade om att er verksamhet bidrar till utveckling på rätt sätt. Men er övertygelse räcker inte för att stilla min oro. Jag hade behövt siffror. De projekt vi fick se; samtalsgrupperna med föräldrar, före detta kvinnliga omskärerskor och Boda Boda-Riders, brunnsborrningen, bikuporna och getterna, utrustningen till skolorna, osv., allt detta verkar vara gott, men inget såg ut att vara särskilt kostsamt. Och då jag inte tydligt kan se vart pengarna tar vägen kvarstår min oro för att effektiviteten kanske brister. Det är absolut ingen anklagelse – bara en oro. Inte tillräckligt stark för att vi ska sluta stödja er, men ändå lite obehaglig.

      Svara

Lämna en kommentar.