Sveriges lokala företagsklimat 2019

”Sveriges välstånd är ett resultat av framgångsrika och konkurrenskraftiga företag. Det är företagen som är nyckeln till jobb och välfärd. Utan konkurrenskraftiga företag som växer och ger skatteintäkter finns det heller inga resurser till skolor, vägar och sjukhus. För varje enskild kommun är det helt avgörande att ha privata företag som sysselsätter kommuninvånare och inpendlare. Sveriges företag agerar på en global marknad med knivskarp konkurrens. Detta kräver att Sverige har ett företagsklimat i världsklass.” Så pompöst inleds årets utgåva av Svenskt Näringslivs rapport ”Lokalt företagsklimat – Ranking 2019” som publicerades nu i september.

Jag har kritiserat dessa undersökningar av företagsklimatet i våra svenska kommuner förut och jag tänker göra det här igen. Till att börja med är det lite enerverande att Svenskt Näringsliv ger uttryck för så stor ekonomisk okunskap. Självklart vill de ge sig själva en viktig roll, men nog kunde man begära lite mer ödmjukhet. Man kunde faktiskt uttryckt sig så att läsaren inte ska förledas tro att näringslivet är närande och offentliga sektorn tärande. Och företagens skattebelopp är inte så dramatiskt avgörande för finansieringen av vår välfärd som de tycks tro. Senast jag tittade svarade bolagsskatten för 6%. De anställdas skatter (inkomstskatt och moms) är däremot betydande, men här finns ingen skillnad mellan privat- och offentliganställdas skattepengar. Varje krona är lika viktig. Och nog är väl effektiviteten i den offentliga sektorn väl så viktig för vår välfärd som effektiviteten i näringslivet? Effektiviteten i näringslivet slutligen, beror väl på bra mycket mer än de förutsättningar kommunen erbjuder.

Nåväl: Svenskt Näringslivs rapport visar att totalresultatet, alla svarande företagares samlade värdering av sin kommuns företagsklimat, nu blev 3,4 på en skala 1-6. Av en graf i rapporten kan vi läsa ut att vi sedan 2005 varje år legat stabilt i intervallet 3,25-3,5. Det ser dock ut som om årets resultat är det bästa någonsin – eller möjligen något lite sämre än 2007 som också var ett toppenår. Men mittpunkten på skalan är 3,5 så vi ligger uppenbarligen kvar på den nedre halvan. Tyvärr lämnar oss Svenskt Näringsliv också i total osäkerhet kring hur nära ”världsklass” vi befinner oss, för det finns inte något jämförelsevärde alls i rapporten från något av våra viktigaste konkurrentländer.

Lite symptomatiskt ger de undersökta politikerna sig själva snittbetyget 4,1 på samma övergripande fråga om den egna kommunens företagsklimat. Skillnaden mellan företagarnas och politikernas bedömning förefaller vara rätt konstant över tiden, möjligen något ökande.

När det gäller rankingen av kommunerna vilar den på poäng som erhålls i en mängd frågor. Två tredjedelar av mätningen bygger på svarandes upplevelser och uppfattningar, uppdelat på 12 enkätområden. En tredjedel baseras på fakta, nämligen till lika delar av:
– kommunalskatten (kr per intjänad hundralapp)
–  marknadsförsörjning (andel av invånarnas inkomster från privat källa)
–  entreprenader (andelen kommunal verksamhet som läggs ut på entreprenad)
– andel i arbete (i ålder 16-64 år)
–  företagande (antalet arbetsställen i kommunen)
–  nyföretagsamhet (förändring i antalet företagsamma personer: VDar, F-skattare mfl)

Väl medveten om svårigheten i att mäta något så komplicerat som företagklimat undrar man ändå om valet av just dessa sex hårda fakta. Är det tex bra för företagsklimatet med en hög andel av befolkningen i arbete, eller är det bättre med en hög andel arbetssökande? Och varför är inte medborgarnas kompetensnivå med som en faktor?

Den totala rankingen av våra 290 kommuner har för 2019 följande utseende i topp och botten. Champagne i Solna och gravöl i Pajala!

 

Nog känns det lite fånigt att fattiga glesbygdskommuner ska jämföras med rika kranskommuner runt våra storstäder. För inte är det väl Svenskt Näringslivs rekommendation att Pajala sänker sin kommunalskatt från dagens 34,84 till Solnas 29,20, för att förbättra företagsklimatet i norrbottenkommunen?

I ärlighetens namn gör Svenskt Näringsliv i år ett hedersamt försök att minska fokus på den stora listan med 290 kommuner. Därtill görs nämligen i år gruppvisa rankinglistor, där kommunerna placerats i olika grupper utifrån sina geografiska och demografiska förutsättningar. De nio grupperna är:

Storstad  /  3 st kommuner
Pendlingskommun nära storstad  /  43 kommuner
Större stad  /  21 kommuner
Pendlingskommun nära större stad  /  52 kommuner
Lågpendlingskommun nära större stad  /  35 kommuner
Mindre stad/tätort  /  29 kommuner
Pendlingskommun nära mindre stad/tätort  /  52 kommuner
Landsbygdskommun (utan besöksnäring)  /  40 kommuner
Landsbygdskommun med besöksnäring  /  15 kommuner
Rapporten innehåller alltså även en rankinglista för var och en av dessa grupper. Men eftersom man ändå också vill ranka alla 290 kommuner inbördes borde man kanske ge alla kommuner ett poängtillägg motsvarande skillnaden mellan den egna gruppens medelvärde och den högst rankade gruppens medelvärde, för att på så sätt eliminera de geografiska och demografiska skillnaderna i totallistan?

Visst är det kul med listor, men man bör ändå ha ett syfte med den här typen av mätningar. Svenskt Näringsliv skriver tydligt att förhoppningen är att ”…. enkätundersökning och rankinglista ska fungera som inspiration för de kommuner som vill framåt. Genom att ta till sig av resultaten, jämföra med andra och sätta mål för sitt framtida arbete finns det goda möjligheter att genomföra förbättringar inför kommande år.” Men skulle det då inte vara ännu bättre om de tolv enkätområdena vore kompletterade med kartläggningar av hur verkligheten ser ut i respektive kommun inom alla dessa områden. Då kanske man kan bryta ner analysen i reella skillnader och värderingsskillnader. En kommun som gör väldigt mycket men av sina krävande företagare likafullt får låga omdömen bör kanske jobba mer med attitydpåverkan än med ytterligare kanske kostsamma reella åtgärder.

Det är lätt att kritisera undersökningar av det här slaget. Naturligtvis kastar jag sten i glashus när jag gör det, eftersom jag själv rankar alla våra län i vårt ”SM i ekonomi” vid varje årsslut. I ärlighetens namn har den här undersökningen en mer konstruktiv och framåtsiktande ambition än vad ekonomi-SM har. Men saklig kritik måste alla tåla och jag undrar onekligen hur Svenskt Näringsliv hade bedömt sin egen rapport om den tagits fram av SKL, finansierad med skattemedel.

Rapporten finns att läsa eller ladda ner från Svenskt Näringslivs hemsida.

 

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.