Stabil stabilisering


Bild: Pixabay

En av landets mer välrenommerade ekonomer är Lars Jonung, professor emeritus men ännu verksam inom många områden. Nyligen skrev han en synnerligen läsvärd uppsats i tidskriften Ekonomisk Debatt. Titeln var ”Jakten på den stabila stabiliseringspolitiken”. Jag rekommenderar den varmt. För den late ska jag här dock tillåta mig referera uppsatsen.

Professor Jonung dokumenterar förtjänstfullt den moderna ekonomipolitiska historien och det visar sig då att varje ekonomipolitiskt förhållningssätt hållit i ca två decennier. Inledningsvis beskriver han dock en längre period, 1871-1931, som han menar initialt kännetecknades av den skandinaviska kronans fasta koppling till guldet. Penningpolitiken syftade till att upprätthålla en fast växelkurs och resultatet blev en hyggligt stabil prisnivå, dock med vissa cykliska svängningar. Ingen aktiv konjunkturpolitik bedrevs. Varje års statsbudget skulle vara i balans. Vid första världskrigets utbrott 1914 släpptes valutans förankring vid guldet varvid priserna började stiga dramatiskt. Efter krigsslutet kopplades kronans värde åter till guldets och en kraftig deflation med rekordhög arbetslöshet följde.

1931-1951 är nästa period som Jonung avgränsar. 1931 lämnar flera länder, däribland Sverige, guldmyntfoten och målet för penningpolitiken förklarades vara att upprätthålla kronans inhemska köpkraft. Ett konsumentprisindex skapades för att följa utvecklingen. Dock knöts redan 1933 kronan till det engelska pundet, vilket innebar att den svenska prisstabiliteten blev beroende av den engelska. Den stora depressionen som utlöstes av börskraschen i USA 1929 nådde till slut även oss och tankarna på en aktiv, lånefinansierad, konjunkturpolitik, fick fäste. När andra världskriget bröt ut infördes regleringar inom många områden för att motverka inflation. Den militära mobiliseringen finansierades till stor del med lånade medel. Efter kriget förberedde man sig på en ny efterkrigsdeflation med tillhörande depression, men istället följde en smula oväntat starkt tillväxt.

1951-1973 är nästa period. Nu skulle stabiliteten i världen tryggas av Bretton-Woodssystemet med fasta växelkurser, via den amerikanska dollarn knutna till guldet, samt inrättande av Internationella Valutafonden IMF. Valutaregleringar bildade en mur runt Sveriges ekonomi. Riksbanken styrde räntan men även tillväxten och fördelningen av kreditvolymen i landet. Bostadsbyggandet prioriterades. Finanspolitiken kompletterades med investeringsfonder. Bretton-Woodssystemet sprack i början av 70-talet då USA ansåg sig behöva expandera sin ekonomi mer än vad guldkopplingen medgav, detta för att finansiera Vietnamkriget.

Nästa tjugoårsperiod är 1973-1992. Jonung beskriver dessa år som ”ekonomiskt och politiskt tumultartade”. Målet för stabiliseringspolitiken blev nu full sysselsättning. Detta skulle åstadkommas med stora offentliga utgifter, tex efter första oljkrisen 1973-74, och med devalveringar (från en fast valutakurs till D-marken), tex efter andra oljekrisen 1979. Kritiken mot devalveringspolitiken växte dock. Med en fast växelkurs skulle en låg och konstant inflation nås. Åren i skiftet mellan 80-90-tal inleddes även avregleringen av finansmarknaderna och taket på bankutlåning togs bort.  Överhettning blev följden. Denna följdes av en skuldkris, hög arbetslöshet och stora budgetunderskott. Svagheten i den svenska ekonomin lockade till spekulationer mot den svenska kronan, vilket 1992 tvingade fram ett övergivande av den fasta kronkursen.

Vi är nu framme i nutid, 1993-2017. 1993 förkunnades att prisstabiliteten åter var det övergripande målet för penningpolitiken och målet konkretiserades till en årlig ökning av KPI på 2%. Finanspolitiken fick utgiftstak och överskottsmål men också i praktiken en gradvis minskad roll i konjunkturpolitiken. Medlemskapet i EU 1995 medförde också vissa finanspolitiska anpassningar. Finanskrisen 2008 bemöttes med stram finanspolitik och låga räntor. Finansinspektionen fick ansvaret för den makrofinansiella tillsynen och ett finansiellt stabilitetsråd etablerades med representanter för Finansdepartementet, Riksbanken, Finansinspektionen och Riksgälden.

Lars Jonung drar sedan tre slutsatser av denna historieskrivning. (1) Allt har ständigt förändrats och man har, med ringa framgång, försökt bemöta varje ny kris genom att undvika de misstag som begåtts vid tidigare kriser. (2) Inga teorier eller regelverk har visat sig vara långsiktigt stabila. (3) Små öppna ekonomier som den svenska kan inte stå emot den internationella utvecklingen. Till detta noterar Jonung att nationalekonomerna har spelat en stor roll i utvecklingen, såväl som teoriutvecklare som rådgivare, utvärderare, utredare, opinionsbildare och debattörer.

När Lars Jonung därefter försöker spå om framtiden ser han det stora hotet, precis som många andra, i de så snabbt expanderande finansmarknaderna. ”Vi befinner oss i en ny finansiellt dominerad värld för vilken en väl fungerande karta och kompass saknas” skriver han träffande. Tillgångspriserna har rusat i höjden, såväl inom fastighetsområdet som på aktiemarknaderna och detta ackompanjerat av stigande skuldberg. Detta påbörjades förvisso redan på 80-talet, men han noterar att övergivandet av guldmyntfoten har försämrat möjligheterna att kontrollera kreditexpansionen. Han noterar vidare att de internationella kopplingarna är starka och att det därför är de stora valutorna dollarn och euron som spelar en dominerande roll även för andra länders ekonomiska förutsättningar och utveckling.

Jonung spekulerar sedan i hur nästa kris kan komma att på nytt aktualisera var makten över den ekonomiska politiken i Sverige ska ligga och vilka mål som ska vara överordnade andra. Därtill skriver han även mot slutet: ” Skulle Sverige på nytt drabbas av en djup ekonomisk kris – trots förekomsten av nationalekonomer på ledande poster – kommer den framtida krisen knappast att förstärka tron på ekonomernas bidrag till ett bättre samhälle.” Detta torde dock inte vara en specifikt svensk företeelse, utan en global. Och i värsta fall kommer experternas misslyckande att föda populism i olika skepnader.

Visst är det intressant. Inga gamla lösningar fungerar. Trots att man tror sig vara väl medveten om vad man gjorde fel förra gången, så blir det fel igen vid nästa kris. Och själv förstår jag tex ännu inte varför så många ekonomer tror att inflation – i dagens överflödssamhälle – är så viktig att den är värd de kraftigt uppdrivna tillgångspriser som naturligt följer av extremt låga räntor. Och kan man nu återställa normala räntor utan att utlösa den kris man försökt undvika med just denna expansiva penningpolitik? Här på QiFO försöker vi tänka utanför boxen. Säkert har vi inte alltid rätt, kanske inte ens ofta? Men nog måste de gamla teorierna ifrågasättas. Inte bara vad gäller nyttan av inflation. Väldigt få svenskar vet om vi har inflation eller deflation och mätte vi inte KPI skulle ingen veta. Hur kan då vårt beteende påverkas? För det är ändå mikroekonomin i form av människornas beteende som konsumenter, företagare och anställda som styr. Makroekonomi är bara ett sätt att beskriva mikroekonomins samlade effekter och konsekvenser.

Möjligen kan också en ickedoktorerad ekonom tillägga frågan om vad det är för ”stabilitet” Lars Jonung jagar i sin artikel. Med ekonomisk stabilitet trodde vi menades konjunkturpolitik; jämna ut konjunktursvängningarna genom att gasa i lågkonjunktur och bromsa i högkonjunktur. Med finansiell stabilitet trodde vi menades bank- och betalningssystemets tryggade funktion. Konjunkturpolitikens effekt kan vi mäta i BNP-tillväxt och BNP-svängningar. Där har vi lyckats otroligt väl de senaste decennierna. Men hur mäts den finansiella stabiliteten, den som så småningom kommer att brista och ge oss nästa stora kris?

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.