Specialisering och handel

handel2

Att handel är av godo är lätt att förstå. Om jag byter något mot någonting som du har, eller om vi byter pengar mot varor – och det sker frivilligt från båda parter – så gör vi det för att vi upplever att vår nytta ökar om vi genomför transaktionen. Vi behöver alltså inte producera något mer, bara genom själva handeln ökar vår samlade nytta. Handel ökar på så sätt välfärden. Dessutom är det så med vår BNP-mätningsteknik att det är då handelstransaktionen genomförs som mervärdet uppstår och själva BNP-bidraget kan registreras.

I den klassiska BNP-definitionen framgår att BNP = Konsumtion + Investeringar + Export – Import. Kan man undvika import borde alltså landets BNP gynnas! Detta är emellertid en fundamental tankegroda. Tvärtemot är frihandel är ett sätt att maximera välfärden för jordens befolkning. Argumentet för detta är inte bara det ovanstående – att handel ökar parternas nytta. Nej, huvudargumentet kallas ”Lagen om komparativa fördelar” och innebär att man ska specialisera sig på det man producerar med största relativa fördel – alternativt minsta relativa nackdel – och sedan ska man byteshandla med varandra. Det är lätt att visa i enkla matematiska exempel att två parter båda tjänar på sådan specialisering och handel.

Även om den ena parten är effektivare i att producera alla varor, så tjänar båda på att satsa på produktion av det man relativt sett gör effektivast.

Smör och kanoner var nog det första exemplet jag själv stötte på i nationalekonomiska grundkurser. Om vi i vårt land satsar på att göra kanonerna så kan ni göra smöret och så byteshandlar vi med varandra. Var och en får vi mer smör och mer kanoner än vi skulle fått om båda länderna hade valt att vara självhushållande. Dessutom med mindre mängd nedlagt arbete.

Lagen om komparativa fördelar anses vara något av ett universalbevis för frihandelns och globaliseringens välsignelse. Och visst har det ett väldigt angenämt drag av sunt förnuft över sig. Den enda rimliga ledstjärnan är att eftersträva ökad effektivitet; mer värde för mindre resursförbrukning. Specialisering är en metod för detta. Oavsett om vi har ett hushåll, en ort eller en nation i åtanke så tjänar man på att specialisera sig inom det område där man har störst komparativa (jämförelsevisa) fördelar och sedan sälja överskottet av sin produktion till andra hushåll, orter eller nationer. För intäkten kan man sedan köpa allt annat man behöver.

Detta förutsätter så klart att våra motparter är lika intresserad av frihandel som vi. Men om inte allt görs upp i bilaterala överenskommelser som i det klassiska kanoner-och-smör-fallet, utan ska lösas dynamiskt av de internationella marknaderna, så är det kanske inte lika lätt att se hur pusselbitarna ramlar på plats med en gång till allas fromma. Låt oss ta exemplet en gång till men lite mer realistiskt utifrån dagens globaliseringsprocess.

Vi börjar med att skilja mellan arbetskraft och kapital. BNP består ju i princip av löner och vinster. Om ett företag i Riklandet flyttar sin produktion till Fattiglandet kan företaget upprätthålla sin produktion till lägre kostnad, dvs löneandelen minskar och försvinner från Riklandet till Fattiglandet samtidigt som vinstandelen ökar och stannar kvar i Riklandet. Det är först när Fattiglandets befolkning med sin växande köpkraft ökar efterfrågan på exportprodukter från Riklandet som de friställda arbetarna i Riklandet finner ny försörjning. Även om slutresultatet av processen är att alla i såväl Riklandet som Fattiglandet får både mer varor av alla de slag (och därtill kanske även mer fritid), så börjar alltid den moderna globaliseringsprocessen med att löntagare i Riklandet får det sämre medan kapitalägarna och löntagarna i Fattiglandet får det bättre. Det är därför inte särskilt märkligt att frihandel och globalisering har svårt att vinna allas omedelbara gehör. Kan man verkligen vara alldeles säker på att processen till slut går i mål så att ökad exportsysselsättning verkligen kompenserar de tappade inhemska arbetstillfällena? Det är ju många andra länders exportföretag som också gärna vill ta del av den ökade köpkraften i Fattiglandet. Och det är svårt att bedöma omställningsprocessernas tidsutdräkt. En helt annan invändning mot frihandeln är att den leder till ökade transporter, av såväl råvaror som färdigvaror och att alla klimat- och miljöeffekter av allt transporterande inte finns med i kostnadskalkylerna. Just denna invändning lämnar vi till att avhandla i en annan artikel. Här antar vi att alla sådana kostnader faktiskt är beaktade i våra exempel.

Värt att nämna är att många idag ser begynnande tendenser på att utlokaliseringen av produktion till låglöneländer har minskat, ja strömmarna har i vissa fall vänt och produktion flyttat tillbaka till västländer igen, läser man om allt oftare på affärssidorna. Ett skäl till detta är att lönenivåerna har pressats upp i gamla låglöneländer så att den komparativa fördelen med produktion där minskat. Man kan se det som ett konstaterande att Lagen om komparativa fördelar gäller i alla riktningar. Man kan också se det som att företagare alltid försöker hitta effektivast möjliga sätt att driva sina företag på. Om företaget ena decenniet borde förlägga produktionen i Riklandet och i nästa decennium i Fattiglandet, eller tvärtom, är det likväl inget som företagaren kan grubbla alltför länge över. Risken är att konkurrenterna i så fall utnyttjar villrådigheten och ökar sina marknadsandelar, till nackdel för såväl företagaren som hans anställda, var på jorden de än bor.

Likväl gäller att om produktionen minskar i landet så minskar BNP och detta är vad som sker vid utflyttning av fabriker till låglöneländer. Att det samtidigt skapar långsiktiga förutsättningar för att via ytterligare export så småningom mer än väl kompensera detta bortfall med ännu större annan produktion som lyfter BNP över annars möjliga nivåer är teoretiskt helt sant, det visar Lagen om komparativa fördelar. Men om det verkligen blir så i vår komplexa verklighet är naturligtvis långt ifrån givet. Slutsatsen är föga förvånande: Inga naturlagar gäller inom ekonomi. Vårt beteende styr och vi bryr oss inte bara om låga priser. Om en stor hemmamarknad omfattar tydligt nationalistiska preferenser (”Köp svenskt”), så kan det vara oklokt att som producent genomföra utflaggning av produktionen, lockande kostnadsbesparingar till trots.

Samtidigt är det idag orimligt att tänka bort den internationella handeln. Tänk om vi var hänvisade till den mat vi själva kunde odla här i Sverige, till den elektronik vi kunde producera, till de semestermål vi kan tillhandahålla och till den kultur vi kunde framställa. Handel mellan hushåll, orter och nationer är oerhört välståndsbringande!

Verkligheten är komplex och vi aktörer är irrationella så Lagen om komparativa fördelar duger knappast som universalbevis för frihandelns välsignelse. Det faktum att alla länder på vårt klot i större eller mindre omfattning fortfarande tillämpar tullar på sin import, ännu 200 år efter att den engelske ekonomen David Ricardo lagt fram grundmodellen om komparativa fördelar, är också ett märkligt indicium. Svenska tullverket skriver på sin hemsida att man tog in 64,5 miljarder kr i tullar, skatter och andra avgifter under 2012. Varför har det inte visat sig tydligare för nationernas ledare att frihandel gynnar alla? Eller gör det kanske bara det under orimliga antaganden såsom att alla litar på varandra? Borde inte nationalekonomin kunna komma upp med en frihandelsteori som är mer övertygande och framgångsrik?

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.