Sedlar, mynt och andra pengar

Pengar

Att ekonomi handlar om värde var nog det centrala budskapet i min allra första artikel på detta forum. Värde är i sin tur ett attribut som vi kan åsätta fysiska föremål, tjänster eller andra abstrakta företeelser och tillstånd, som tex ledighet, besvarad kärlek eller god hälsa. Värde är alltså i grunden något helt subjektivt och situationsspecifikt.  Att fastställa det exakta värdet av någonting är förmodligen omöjligt. Den frågan överlåter jag till filosoferna. Men för oss konsumenter behövs inte det, det räcker om vi kan bestämma vilket som är mest värt för oss av två alternativ.

Om en pub-ägare vill ha 50 kr för ett glas öl räcker det för oss att avgöra om ett glas öl är värt mer eller mindre än 50 kr för oss i just den situationen.

  • Har vi 50 kr disponibla och är törstiga och har tid att dricka, så väljer vi ölen
  • Har vi 50 kr disponibla men är inte törstiga, eller har inte tid, så behåller vi 50-lappen
  • Har vi inte 50 kr tillkommer besväret att få fram 50 kr, vilket kan ses som en höjning av priset (dvs vår nödvändiga uppoffring) och ställer frågan i ny dager.

Pengar är alltså den måttstock som vi använder oss av när vi uttrycker någots värde. Hedgefondernas och aktieindexens uppfinnare må ursäkta, men pengar torde, jämte den dubbla italienska bokföringen, vara ekonomins största bidrag till mänsklighetens utveckling.

Pengar mäter och representerar alltså värde, men pengar är samtidigt värde. En bil må ha sitt inneboende värde. En semesterresa likaså. Men med pengar kan vi lagra värdet i sig, värdet av en bil eller semesterresa. Tittar vi i företags- eller organisationers balansräkningar, liksom i privatpersoners om sådana skulle upprättas, så hittar vi därför pengar på tillgångssidan. Pengar i form av sedlar och mynt har en intressant historia som det finns många bra beskrivningar av. ”De äldsta spåren som hittats av mynt kommer från Lydien och Jonien i främre Asien och är daterade till 600-talet f.Kr.” står att läsa på mynthuset.se. Tillåt mig hoppa därifrån direkt till modern tid och påpeka att under 1900-talets första decennier hade vi guldmyntfot i Sverige. På sedlarna stod det att Riksbanken löste in sedlarna i guld om någon önskade. Sedlarna var alltså skuldebrev utgivna av Riksbanken. Den 27 september 1931 övergick vi dock till pappersmyntfot eller fiat-pengar som det också heter. Ordet fiat lär vara latin och betyda ”låt det bli gjort”.

Mellan 1945 och 1971 gällde det sk Bretton Woodssystemet i västvärlden vilket innebar att alla länder som var medlemmar i IMF (Internationella valutafonden) lovade att hålla fast växelkurs för sin valuta mot den amerikanska dollarn. USA garanterade i sin tur ett fast inlösenpris för dollarn i guld. Sverige gick med i IMF och detta system 1951. Så indirekt hade vi en form av guldmyntfot även från 1951 till 1971.

Nåväl, idag har vi bara ”riktiga” papperspengar som har sitt värde enbart för att vi tror på pengarnas värde. Fortfarande är sedlarna och mynten dock alltjämt skuldebrev utgivna av Sveriges Riksbank. Värdet på alla utestående sedlar och mynt är bokförda som en skuld i Riksbankens böcker. Och fordringsägare är följaktligen vi som har sedlarna och mynten i vår plånbok eller madrass. Dock är det omöjligt för oss som privatpersoner eller företag att reglera denna fordran hos Riksbanken. Vi kan inte längre lösa in 100-lappen mot guld eller något annat hos Riksbanken. Vi kan så klart handla upp våra pengar eller sätta in dem på banken. Och just om de hamnar hos banken och banken tycker att de har för mycket av dessa Riksbankens räntelösa skuldebrev så kan banken lämna tillbaka kontanterna till Riksbanken. Tro dock inte att Riksbankens skuld till affärsbanken i fråga då minskar, nej i stället får banken värdet av de inlämnade pengarna gottskrivna på sitt avräkningskonto hos Riksbanken. I stället för kontanter får banken ett ökat tillgodohavande på sitt räntebärande  sk RIX-konto och Riksbankens skuld förblir oförändrad! Tre iakttagelser kring detta: För det första är utestående kontanter en skuld för Riksbanken som de aldrig behöver lösa in ”på riktigt”. Tala om trygg finansiering av verksamheten! För det andra har svenska sedlar och mynt i Riksbankens ägo inget (bokfört) värde. Hos Riksbanken är svenska kontanter en skuld till Riksbanken själv, dvs netto noll. För det tredje så är mängden utestående kontanter i samhället en följd av hur mycket kontanter vi medborgare och företag vill ha.

Tar vi ut kontanter från våra banker för att börja använda, så tjänar bankerna på detta, deras räntekostnader till oss minskar, alternativt om vi lånar pengarna så får de nya ränteintäkter. Bankerna är således glada att förse oss med dessa kontanter. Får de brist så skaffar de nya av Riksbanken via sitt RIX-konto. Om vi vill ha mindre mängd kontanter för att vi använder betalkort, Swish och andra fiffiga betalningsmetoder i stället, så strömmar kontanterna in på bankerna och vidare till Riksbanken, där de alltså ”upphör att existera”.  Bankerna får i stället papperslösa tillgodohavanden. Och detta är precis vad som sker. I grafen nedan ser vi att mängden sedlar och mynt sedan 2008 minskat från 114 till 79 mdr kronor, alltså med 30% på sex år. Källa: Riksbankens veckostatistik.

RBBR1

Vem som innehar de 79 miljarderna svenska sedlar och mynt som idag är utestående är det ingen som vet. Hur stor del som lösts upp till fiskmat på havets botten eller omvandlats till rök i atmosfären är det heller ingen som vet. Riksbanken betraktar utgivna sedlar och mynt som en balansgill skuld intill dess att valören eller modellen i fråga tas bort ur sortimentet.

Låt oss nu vidga perspektivet från kontanterna till det andra måttet i grafen ovan, den monetära basen som Riksbanken kallar det. När mängden sedlar och mynt i samhället minskar till följd av teknikens utveckling och människornas beteende behövs ett annat mått på den ”penningmängd” som Riksbanken förser samhället med. Enligt aktuell definition utgörs den monetära basen av;
1. Utelöpande sedlar och mynt
2. Bankernas inlåning i Riksbanken (Inlåningsfacilitet och finjusterande transaktioner)
3. Fordringar på Riksbanken till följd av emitterade riksbankscertifikat. (Emitterade skuldcertifikat)

De tillgodohavanden som bankerna får hos Riksbanken när de lämnar in kontanter ingår alltså i punkten 2 ovan; ”inlåningsfacilitet och finjusterande transaktioner”. Två saker sticker ut i grafen. En kraftig, 3-5 ggr stor ökning av den monetära basen under ca 2 år från finanskraschens utbrott hösten 2008, samt en långsiktig kompensation av den minskande mängden kontanter i omlopp.

Gräver vi lite djupare i Riksbankens balansräkning kan vi utgå från den monetära basen, som ju återfinns på Riksbankens skuldsida. Den stora tvååriga puckeln motsvaras till stor del på tillgångssidan av en post som heter ”Utlåning i svenska kronor till kreditinstitut i Sverige relaterad till penningpolitiska transaktioner”. Men låt oss gruppera om posterna något. Nettar vi den del av den monetära basen som utgörs av Riksbankens egna emitterade skuldcertifikat (skuld)mot den penningpolitiska utlåningen (tillgång) så framstår den blå kurvan nedan, som gått från minus (=nettotillgång) till plus (=nettoskuld). Den röda kurvan är sedlar och mynt kompletterade med den lilla delposten av monetära basen som heter ”inlåningsfacilitet”. Den gröna kurvan är sedan den del av monetära basen som Riksbanken kallar ”finjusterande transaktioner”. Studerar vi slutligen det lilafärgade Nettot av alla dessa kurvor förstår vi bättre vad de ”finjusterande transaktionerna” syftar till. Nettot av allt detta är en snyggt och stillsamt växande ”penningmängd”, rensad från penningpolitiska transaktioner. Från 2008 till idag har denna ”penningmängd” i Riksbankens böcker vuxit från 105 till 132 mdr och den förefaller ha ökats stadigt med ca 7 mdr per år på senare tid. Att en växande ekonomi behöver mer pengar är en etablerad nationalekonomisk sanning och om behovet av sedlar och mynt minskar i samhället får man öka penningmängden på andra sätt.

RBBR2

Men nu är det så att penningmängden i samhället, definierad som vår samlade köpkraft, är betydligt större än de 132 miljarder som Riksbanken lånat ut till oss. Betydligt, betydligt större! Men det får vi titta närmare på en annan gång.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.