Riksbanken och pengarna


Bild: Från Riksbankens hemsida

Riksbanken kämpar på mot sitt undflyende inflationsmål. Men faktum är att vi nu sedan ett år tillbaka rör oss på den önskade 2%-nivån. I mars hade KPI ökat från mars föregående år med 1,85% och i dagens färska siffror för april hoppar det upp till 2,14%. Årstakten ligger därmed på 2,02%, första gången över 2% sedan våren 2012. Vi får återkomma inom kort och granska vad som har skett.

Uppenbarligen ser Riksbanken fortfarande så allvarligt på läget att man inte är beredd att höja räntorna mer för stunden, för då säger gammal teori att inflationen kan falla. Vi som ifrågasätter denna gamla teori följer nyfiket utvecklingen.

Men vad i övrigt händer på Riksbanken. Låt oss studera deras balansräkning.

Under det senaste året har balansomslutningen vuxit med 5%. Notabelt är att mängden kontanter har ökat med 7% och uppgår nu till 5900 kr per boende i Sverige. Fordringar i utländsk valuta överstiger skulder i utländsk valuta, vilket indikerar att man är skyddad mot kursfall i SEK.

Nedan visas balansomslutningens utveckling sedan 2008.

Balansomslutningen är identisk med tillgångsmassan. Skulderna framgår av skillnaden mellan balansomslutningen och det egna kapitalet. Som synes expanderade man balansräkningen under och efter den akuta finanskrisen 2008-2010. 2013 återupptog man den strategin och började efterhand köpa på sig värdepapper med självgenererad monetär bas, eller med andra lånade medel. Syftet med sådan ”quantitative easing” sägs vara att hålla nere räntenivåerna på obligationsmarknaden, vilket också enligt gammal teori lär ska stimulera investeringar och driva upp priserna på produktionsresurser och så småningom på konsumtionsvaror, dvs skapa inflation! Nedan visas hur Riksbankens finansierat sina tillgångsköp.

Då har vi introducerat den monetära basen, en central del av vår penningmängd. Nedan framgår hur vår totala penningmängd är sammansatt.

Här framgår tydligt att Riksbankens skapande av pengar ändå utgör en rätt blygsam del av vår penningmängd. Bankernas bidrag är betydligt större. Men visst ”förbryllar” de båda aktörernas spegelbeteende under finanskrisen 2008-2010?

Slutligen ställer vi denna vår penningmängd mot vår samlade tillgångsmassa. Pengarna i sig är ju skuldsedlar/värdepapper som motsvaras av någon tillgång i någon banks (eller Riksbankens) räkenskaper, men där är ju de flesta poster också av finansiell natur i ett till synes gigantiskt nollsummespel. Men om alla finansiella tillgångar och skulder kvittas bort, så finns ändå reala tillgångar kvar i landet. Dessa finns redovisade i vår nationalförmögenhet. Nedan återfinns proportionerna mellan penningmängden och vår tillgångsmassa.

Trendlinjen verkar dra sig uppåt, men ser vi till utvecklingen sedan 2008 går det år andra hållet. Jag menar att man kan se pengarna som en ”utspädningsfaktor” av de reala tillgångarna. Pengarna behövs för att möjliggöra köp- och försäljning av varor, tjänster och tillgångar, men själva har de som sagt inget inneboende värde. Därför bör andelen vara så låg som möjligt.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.