Reserapport från Västafrika


Bilder: QiFO

Det finns många tecken på att den makroekonomiska utvecklingen i stora delar av Afrika går åt rätt håll och i hygglig takt. Bland annat FN, Världsbanken, Gapminder, Utrikespolitiska Institutet och Afrikakännaren Sten Rylander kan ge belägg för detta. Likväl känns fattigdomen som en örfil i skinnet när man reser i vissa delar av kontinenten. Att vi inte lyckats bättre med tekniköverföring och hjälp till självhjälp åt dessa arma människor! Det här är en personlig reserapport från en tvåveckors rundresa i Senegal och Gambia 2018, utan anspråk på fullständighet eller felfrihet, då den i stort baseras på egna intryck och möten med lokalbefolkningen. Först dock lite bakgrundsfakta från wikipedia.

Gambiaflodens norra och södra bankar bildar en egen nation, Republiken Gambia. Landet är lika stort som Skåne, har 2 miljoner invånare och BNP/år uppgår till 490 USD per person. Gambia har varit under brittiskt inflytande sedan sent 1700-tal och blev självständigt 1965.

Senegal som helt omsluter Gambia är ungefär av halva Sveriges storlek, landet bedöms ha drygt 15 miljoner invånare och 1020 USD per person i BNP/år. Den huvudsakliga del av Senegal som ligger norr om Gambia är torr stäpp som längst i norr övergår i öken. Senegals södra delar är som Gambia av tropisk karaktär. Efter att britter och fransmän kämpat om herraväldet bestämdes vid Wienkongressen 1815 att Senegal var en fransk koloni. Landet blev självständigt 1960.

Sveriges BNP uppgår till ca 55 000 USD per person, dvs 54 ggr mer än i Senegal och 112 ggr mer än i Gambia. Så om Sveriges ekonomi ökar med 2% måste Gambias öka med över 200% för att klyftan inte ska öka i absoluta tal. Det räcker inte med dagens ca 5%!

Huvudreligionen i de båda västafrikanska länderna är islam och även om olika stammar har olika ursprunglig hemvist så finns en god språklig förståelse över gränsen genom lokalspråket wolof, som på något sätt överbryggar övriga lokalspråk. Försök har gjorts att närma de båda länderna till varandra, tydligast i en federation 1982 som dock bara höll till 1989. I Senegal tar man sig som turist fram på franska. I Gambia på engelska. Det förefaller som om de en gång så inbördes fientliga kolonialmakternas skuggor alltjämt hindrar en integration av de båda länderna, trots att det utifrån betraktat ser så rimligt ut.

Det första man slås av på plats är nedskräpningen. Varenda större väg på landsbygden och alla gator i samhällena är fyllda med avfall, förpackningar, bilvrak och däcksrester, ja all möjlig bråte. Det lär dock pågå ett uppvaknande inom området. Gambia har förbjudit användandet av plastpåsar och länderna lär ha statligt anställda renhållningsarbetare som försöker hålla efter – tyvärr än så länge utan någon större synlig framgång. Det märkliga är dock att befolkningen själva inte förefaller reagera utan finner det helt ok att bo mitt i en soptipp. Man sopar rent den närmaste metern utanför sitt eget hus, men längre bort får det vara. Barn och husdjur får leka (och i djurens fall även försöka hitta föda) i skräphögarna. Tanken på att detta kan bottna i en brist på respekt för naturen och miljön och därmed ytterst på en gigantisk brist på självrespekt är svår att slå ifrån sig.

Boendestandarden är också undermålig. Visst, det behövs kanske inte nordisk husisolering på Senegals landsbygd, men korrugerad plåt ger uselt skydd mot fukt och kyla under regnsäsongen. Och ett kök i form av öppen eld på marken ger inte den bästa möjligheten till näringsrik och kostnadseffektiv utspisning av den egna familjen. Vatten och avlopp ska vi inte tala om. Och elförsörjningen är rejält eftersatt. En av våra eminenta taxiguider var utbildad elektriker, men fick inget jobb som sådan utan körde i stället turister. Här finns läkarförstärkning från Kuba, men sjukvård och medicin är avgiftsbelagd och medellivslängden uppges vara 67 år i Senegal och 60 i Gambia. Hos oss är den 83.

Konflikten mellan islam och västerländsk ekonomisk tillväxt ligger också helt öppen. Möjligen än mer i Senegal än i Gambia. Även om vi delar samma Gud så skiljer våra profeters budskap sig åt – och kanske än mer dagens uttolkare av dessa profeter. I det islamska Senegal fanns förvisso ingen förståelse för IS; ”jihad is over”, men det centrala för den rättrogne muslimen verkar vara att begränsa och bekämpa den svage mannens sexuella frestelser vilket innebär att kvinnan måste dölja sig och primärt sköta sysslorna i hemmet och avstå från egna karriärer. Vid bönetillfällena får de delta, men inte befinna sig inom männens synfält. Männen ska hålla sina tankar i styr genom att traggla sina böner och mantran hundratals gånger per dag. Männens, men i än högre grad kvinnornas kreativitet och arbetsförmåga är således underutnyttjad till skada för välståndsutvecklingen i länderna. En annan märklig företeelse är dessa horder av tiggande pojkar, talibéer, i Senegal som sägs gå i koranskola, men ger intryck av att vara satta att hårdutnyttja den islamska grundpelaren att varje sann muslim ska ge till de mer behövande. De insamlade medlen lär dock tillfalla ”läraren”. Dessa barns behov av en god allsidig utbildning verkar helt åsidosatt, vilket inte heller hjälper i ländernas kamp mot fattigdomen. Utbildningsväsendet är annars kanske inte det största problemet även om många föräldrar inte har råd med de närmast symboliska terminsavgifterna.

Möjligen bidrar också den allmänna förtröstan på Allah till att göra modlösheten större än initiativkraften. Bönderna på landet har sina små odlingar som efter skörd kan ge en hygglig tillvaro en tid, men varje år kommer utmaningen att uthärda torrperioden. Det kommer dock att gå bra ”om Gud vill!” Men var finns solpanelerna, konstbevattningen, konstgödslingen (torrtoaletter), saniteten och utvecklingen av det småskaliga jordbruket? Var fanns initiativen till storskalighet och egen förädling? Länderna förefaller vara stora exportörer av jordnötter och salt, men säkert importörer av saltade jordnötter! Nationalträdet baobab ger märkliga frukter, varav en omvittnat hälsosam och spännande juice pressas. Denna vita juice borde också ha sin plats i det exotiska köket här i västvärlden. Och den borde produceras av Senegalesiskt och Gambiskt ägda företag!

Både Senegal och Gambia förefaller ha brist på egna entreprenörer, och sannolikt saknas även en välfungerande lokal finansmarknad. Men man är i gengäld öppna för internationella investeringar. Tyvärr kanske inte med tillräckligt bra villkor för egen del i dessa uppgörelser. Kinas generella offensiv i Afrika är välkänd, men därtill noterade vi att libaneser äger safariparker, indier äger butiker och all världens nationaliteter äger hotellanläggningar. Visst – lokalbefolkningen får arbetstillfällen och lönerna stannar i landet. Men en outbildad hotellarbetare (poolskötare/vakt/trädgårdsarbetare) utan tillgång till dricks tjänar mindre än 50 EUR per månad. Det är mindre än 20 kr/dag! Därtill är man säsongsanställd och utan jobb under regnperiodens off-season. Alltför många hotell är dessutom hårt nedslitna, vissa står tragiskt nog outnyttjade och förfaller. Har månne utländska ägare fått sin payback för att nu utan ytterligare kostnader låta sina egendomar stå och vänta på en hugad spekulant som vill ta över?

I supermarket-butikerna är öl, vatten och jordnötter lokalproducerat. Allt annat är av importerade västerländska varumärken. På marknaderna är färskt kött, fisk och grönsaker lokalproducerad (men hygienen..!!?). Allt krimskrams är importerat från Kina och tom de färggranna tygerna till de västafrikanska kvinnornas fantastiska klänningar är importerade från Europa. Beroendet av turism och av utflyttade medborgares pengaförsändelser till hemlandet är stort.

Problemen är således enorma. Behovet av storskalighet och effektivitet inom alla samhällssektorer är uppenbart, då ekonomiskt välstånd inträder i takt med att producerat värde per person ökar. Inga andra vägar finns. Men var börjar man? I Gambia är förhoppningarna på den nyvalde presidenten Adama Barrow stora. Han förväntas nästan kunna utföra mirakel. Måtte han kunna ersätta korruption och ineffektivitet med framtidstro och entreprenörskap. Måtte han sedan få hjälp av medborgarna själva att bryta gamla tankebanor och se mer möjligheter än hinder. Det måste gå. Oavsett om Gud vill eller inte. Alternativet är fortsatta strömmar av migranter från världens mest utsatta delar – och det finns värre drabbade områden än Senegal och Gambia – till oss i det gyllene västerlandet.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.