Räntevapnet
Foto av Rikbankshuset: Wikipedia
Inflationen sägs av många nu ha peakat och beräknas falla tillbaka under den närmaste framtiden. Ingen vet dock hur snabbt eller ned till vilken nivå. Låt oss avvakta ännu en månad med att åter syna utvecklingen i detalj och i stället åter ägna uppmärksamhet åt frågan om det går att sänka inflationen med höjda räntor. Ja, är det kanske räntehöjningarna som nu ger effekt?
Vi har tidigare resonerat oss fram till att vid en allmän misstro mot en valuta eller i en situation med en envetet stigande löne-/prisspiral så borde räntehöjningar kunna bryta inflationsutvecklingen. I alla fall i det förstnämnda fallet. Men vi har också betonat att om brist uppstår så är prishöjningar helt naturliga. Att ökad knapphet leder till ökade priser är något vi alla lever med i vår vardag, ömsom som säljare och ömsom som köpare. Är det samhällsvitala varor/tjänster som energi och insatsvaror till jordbruket som drabbats av brist är det klart att prisökningarna smittar av sig och att de inte kan motverkas med räntehöjningar. Bästa kända motmedlen mot sådan inflation torde vara innovation och konkurrens.
Orsaken till inflationen är således viktig att ha klart för sig. Och det har vi kanske inte fullt ut när vi nedan visar hur styrräntan (tidigare reporäntan) och inflationens årstakt utvecklats sedan 1994. (Inflationen mäts ”ovägt” som skillnaden mellan KPI-värdet sista månaden i kvartalet och värdet ett år tidigare.)
Den stora frågan är alltså om här finns ett samband och i så fall vilket? Vad vi skulle vilja se är att när den blå styrräntan höjs, så ska den röda inflationen med viss fördröjning (1-2 år) sjunka, och vice versa. Därtill borde 2 % -nivån vara avgörande för vändningarna, eftersom det är Riksbankens målnivå för inflationen, det är dit den ska styras. Det tråkiga är att endast under perioden 2017-2019 låg inflationen ”stabilt” på 2 %. Då hade Riksbanken pressat upp den (!?) till målnivån med nollränta sedan 2015 och sedan fastnade vi i ”nollräntehelvetet” vilket vi nu betalar dyrt för att komma ur.
Även om det är svårt att avgöra vilken kurva som jagar vilken och hur målnivån spelat in, så verkar kurvorna röra sig likartat fram till 2015. Men knappast så därefter. Riksbanken själva vill eller kan inte på fråga ge några vetenskapliga/empiriska belägg för att räntan alltid fungerar för inflationsdämpning och inte heller har någon annan nationalekonom jag stött på i olika sammanhang kunnat vara behjälplig. Däremot hörs ofta experter uttala sig i media och hävda att Riksbanken agerat för mjukt – eller hårt – och att man gjort det för tidigt eller för sent. Inte heller i sådana sammanhang presenteras några tydliga vetenskapliga/empiriska bevis för den egna teorins korrekthet.
Men det räcker dessutom inte med att det går att visa på ett möjligen fasförskjutet samband mellan kurvorna, därtill måste kausalitet beläggas. Och för att göra det måste resonemanget ner på mikronivå, dvs visa varför brister mindre ofta inträffar eller varför företag blir mer avvaktande med att höja sina priser när räntorna ökar eller är höga. Räntehöjningar från Riksbanken syftar till att skapa sämre konjunktur med låg efterfrågan – folk ska inte ha råd längre. Detta kan vi idag konstatera fungerar. Men företagen som då får något ökade (finansierings-) kostnader, men – än viktigare – vikande volymer, ser då att med nuvarande priser är marginalen otillräcklig för att med dessa mindre volymer få täckning för fasta kostnader.
Möjligen gäller andra kalkylmodeller idag, men den modell jag själv var med och utvecklade för ett av dagligvarublocken på 1990-talet hade inte inbyggt några beaktanden av räntenivån. Volym var däremot en (av flera) faktorer som spelade in så att artiklar/varugrupper med lägre volym fick – allt annat lika – ett högre påslag. Vår gamla prismodell skulle därför vid volymminskning intuitivt föreslå: HÖJ PRISERNA!
För prissänkningar är dessvärre svåra att räkna hem. För en detaljist med 20 % i marginal (=bidrag till fasta kostnader) krävs dubbel volym (!) om man ska gå ner till 10 % utan att vinsten naggas. För en grossist som har 10 % i marginal på en vara i utgångsläget krävs femdubbel volym (!!!) om man ska sänka priset med 8 % utan att förlora. Och mindre prissänkningar än så ”syns” knappast för kunderna.
Låt oss sluta där, även om det finns mycket mer att säga om produktkalkylering. Titta dock gärna igenom min artkel från 17 april för en annan intressant kalkylövning.
Min hypotes är alltså att Riksbankens tro på att räntehöjningar kväser all inflation bygger på en orealistisk syn på företagens prissättningsbeteende. SNÄLLA – MOTBEVISA MIG, NÅGON!
Annars kanske det är så att Riksbanken tänker kring inflationen och räntan som hantverkaren som bara har en hammare att tillgå. Alla problem ser ut som spikar.