Ränta och inflation


Illustration: Qifo

Inflationen är det ekonomiska ämnet på allas läppar. Nu ska den bekämpas med gamla hederliga åtstramningsåtgärder. Teorin säger ju att med låga räntor stimuleras investeringar och konsumtion vilket maximerar utnyttjandet av produktionsresurser och produktion och ökar BNP och driver på inflationen. Således ska vi nu på motsatt vis med högre räntor fördyra och därför dämpa investeringar och konsumtion vilket förväntas minska efterfrågan på produktionsresurser och sänka investeringar, konsumtion och BNP, vilket i sin tur pressar ner inflationen.

Problemet är att det är många teoretiska samband som korrekt ska återspeglas i människors beteende för att inflationen ska påverkas av räntan. Vad vi med bestämdhet vet är att företag som får ökade räntekostnader försöker kompensera sig med högre priser, vilket innebär ett tryck uppåt för ökad inflation. Således tvärtemot den tänkta effekten. Rimligt skulle dock kunna vara att inflationen med viss fördröjning ändå följer räntan, fast åt motsatt håll så att ökad ränta ger minskad inflation efter ett tag och tvärt om. Låt oss testa dessa samband.

Nedan har vi reporäntan den första i varje månad och 12-månaders inflationen i månaden dessförinnan (eftersom en ränteförändring som gäller den 1 i månaden sannolikt genomfördes under månaden dessförinnan).

Mätningen görs mellan juni 1994 och april 2022. Korrelationen mellan dessa båda kurvor är tydligt positiv. Korrelationsfaktorn är 36%, dvs måttligt stark, men – som sagt – åt fel håll. När räntan är hög så är inflationen hög. Men låt oss nu förskjuta utfallsserien för inflationen för att se om sambanden blir mer i linje med vad teorin tänker sig. Inte för att konsumtionseffekterna vid höjd ränta torde dröja, men investeringseffekterna kanske är mer eftersläpande pga ingångna avtal, bundna räntor osv. Fast privat och offentlig konsumtion uppgår till mer än 2,5 ggr privata och offentliga investeringar, så en eftersläpningseffekt verkar logiskt tveksam. Vi får hur som helst följande bild.

Som synes blir sambandet mer enligt ”önskan”, alltså negativt (hög ränta = låg inflation) på två-tre års sikt. Dock återgår det till ”oönskat” samband efter fem år. Den tydligaste slutsatsen är emellertid att sambanden aldrig blir särskilt starka eftersom de aldrig når utanför intervallet +/-30 %. Tyvärr. Mest sannolikt är därför att inflationstakten svänger mellan 0 och 4-5% i cykler med varierande längd, dock utan enkla orsakssamband och styrningsmöjligheter. Följaktligen är det nog inte särskilt effektivt att försöka styra inflationen med räntan. Fast nu finns det ju ingen annan teori att hålla sig till, så nu blir det nog räntehöjningar ändå. Vilket förmodligen i sig är bra, för en nollränta är ett onaturligt, dopat, tillstånd med uppdrivna aktie- och fastighetspriser och tråkiga fördelningseffekter som följd inte minst.

Därtill kan tyckas att kunskapsnivån om inflationen är bekymmersamt låg. (Åtminstone hos mig!) Oavsett om priset på en kanelbulle är 10 eller 20 kronor så fördelas dessa pengar på de som bidragit till kanelbullens tillblivande och distribution.  Om någon får mindre varor eller tjänster för sina pengar än tidigare, så får någon annan plötsligt mer pengar för sina varor eller tjänster. En form av nollsummespel således som indikerar att inflation trots allt bottnar i en ökad eller förväntat ökad knapphet av varor och tjänster.  Därtill finns dilemmat för små länder med egna valutor som brukar drabbas av kursnedgångar (=inflation) i tider av internationell ekonomisk oro. Psykologin och beteendevetenskapen kastar sin stora skugga över inflationen. Och i allt detta så utgör räntekostnaden en mycket liten del i varje produkts/tjänsts kostnadskalkyl. Ändå är det nyckelverktyget i inflationsbekämpningen. Frågorna hopar sig.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.