Pensionsblåsningen


Foto: QiFO

Erkännes, jag visste inte vem Inga-Lisa Sangregorio var innan jag tipsades om hennes bok ”Blåsningen – så har det nya pensionssystemet lurat oss alla”. 2018 kom första upplagan ut. Författarinnan är född 1936 och har uppenbarligen varit en flitig samhällsdebattör med feministisk profil i många frågor. Efter många år i förvaltning och förlagsvärlden har hon verkat som frilansjournalist sedan 1976. Boken Blåsningen är en beskrivning av vårt nya statliga pensionssystem, såväl tillblivelseprocessen som den färdiga produkten. ”Klargörande och bitsk” hävdar Aftonbladet på omslaget och jag instämmer.

ILS har genom sin ålder en utsiktspunkt som gör henne unik. Hon omfattas ju inte själv av det DNP (det nya pensionssystemet), därtill är hon för gammal. Likväl är hon glasklar i sin analys och hittar mängder av punkter för kritik. Allt mynnar ut i att den statliga pensionen är för låg, systemet är underfinansierat, vilket missgynnar alla pensionärer och i synnerhet de som arbetat länge i låglöneyrken, alltså primärt kvinnor.

Hennes invändningar mot tillblivelseprocessen kan sammanfattas med att utvecklingen skedde i en hemlig parlamentarisk arbetsgrupp över blockgränserna, vars slutliga förslag klubbades igenom i Riksdagen den 8 juni 1994 utan rimlig remisstid och utan att bli föremål för folket att ta ställning till i ett allmänt val. Efter beslutet tillträdde en hemlig parlamentarisk genomförandegrupp och så småningom en lika hemlig parlamentarisk övervakningsgrupp. Befolkningens insyn har alltså alltsedan pensionsarbetsgruppen tillsattes 1991 och fram till idag varit ytterst begränsad. Meningsmotståndarna hävdar förmodligen å sin sida att ett så grundläggande och långsiktigt system som det för våra pensioner inte klarar att vändas ut och in i valdebatter. Då blir det sönderhackat av alla partsintressen.

ILS menar likväl att pensionärerna missgynnas av systemet då man i grunden bara kompenseras för kostnadsutvecklingen i samhället, vilket per definition innebär oförändrad köpraft, medan de arbetandes löneutveckling normalt är betydligt bättre. Värt att notera är dock att vi för några decennier sedan hade inflationstider med en kostnadsutveckling som var snabbare än löneutvecklingen. Då var pensionärerna vinnare, vilket då många ansåg ekonomiskt ohållbart och orättvist. Och nu stiger inflationen igen, kanske på nytt till nivåer som skyddar pensionärerna men innebär reallöneminskningar för löntagarna.

Pensionärerna får dock inte full täckning för inflationen. Första året som pensionär får man nämligen sin pension förvisso uppräknad med 18% vilket är ett ”lån från sig själv” som man därefter återbetalar med en evig årlig minskning med 1,6%. Pensionen ökar alltså från andra pensionärsåret med kostnadsutvecklingen minus 1,6%. Glappet mot löntagarna ökar därmed ytterligare efter hand och fortsätter att så göra livet ut. Detta leder naturligtvis till att med stigande ålder ramlar allt fler pensionärer under fattigdomsgränsen.

Tre gånger har dessutom systemets automatiska broms slagit till med ytterligare nedräkningar av pensionsbeloppen, skriver ILS. Det ”skulle i princip aldrig kunna hända” enligt förslagets arkitekter. Och orsaken är inte att pensionerna blivit alltför höga utan pga att vissa makroekonomsiska nyckeltal indikerat risk för ”kris”, dock utan att ha påverkat lönenivåerna i samhället.

Tanken var att systemet skulle stimulera till arbete, men för många visade det sig snart inte ha räckt med ett livslångt arbete för att få en dräglig tillvaro som pensionär. Statens garantipension inträder då. Men den innebär att den som inte arbetat alls får lika mycket som den som gjort sina 40 år+ i arbetslivet. Denna utfyllnad till garantipensionsnivån är inte heller någon del av DNP utan en del av statens årliga budgetanslag. Det har också visat sig att DNP faktiskt inte har stimulerat till mer arbete, vare sig tidigt eller sent i livet. I synnerhet inte bland låglönegrupper som haft fysiskt krävande arbeten. Vem vill för övrigt anställa dem efter 65 års ålder om de händelsevis skulle vilja arbeta vidare? Däremot har systemet tydligt visat att de som under tillräckligt många år har en hög lön också får en bra statlig pension. Men hög lön brukar även vara förenat med tjänstepension och privat pensionssparande, vilket gör att den ojämlikhet som finns mellan medborgare i arbetsför ålder förstärks senare i pensionsåldern.

En stor sak med DNP var också att en mindre del, premiepensionen, skulle placeras på börsen, via aktiva fondval. Orangea kuvert skulle årligen påminna var och en om hur pensionsutsikterna såg ut och uppmuntra till flitigt intjänande via mer arbete. Dessutom skulle vi lockas att själva sköta våra fondplaceringar. Antalet tillgängliga fonder har varierat under systemets levnad, men att någon fond i efterhand visar sig vara bäst under en viss period och en annan sämst är ju självklart. Men hur kunde systemets arkitekter tro att ett sådant system skulle bli något annat än ett lotteri, frågar sig ILS. Hur skulle den genomsnittlige löntagaren och sedermera pensionären lyckas bättre med sina fondplaceringar än experterna på sjunde AP-fonden som fick ta hand om alla oplacerade medel, är väl en i högsta grad berättigad fråga. En del gör det naturligtvis, men handlar det då om rättvis belöning av skicklighet eller om ren tur?

Just ”rättvisa” är ett centralt begrepp i ILS bok liksom i alla pensionssystem. Är det rättvist att den som tjänat mest under karriären också ska ha en högre statlig pension? Eller ska staten ge alla samma grund/garanti-pension och överlåta till var och en att via avtal/sparande sörja för en finansiellt rikare ålderdom än så? Är rättvisa att löntagare och pensionärer har samma ekonomiska utveckling år för år, eller är det mer rättvist att alla generationer har samma livsmönster på inkomster, kanske med vikande inkomster under pensionsåren.

ILS vänder på många stenar och avslöjar många intressanta detaljer om vårt pensionssystem – inte minst kring dess samspel med vårt skattesystem och alla dess pensionärsfientliga jobbskatteavdrag – i sin välskrivna och tänkvärda bok. Därtill får många av hennes meningsmotståndare från kampen återigen sina fiskar varma. Läs gärna boken!

Som ett post scriptum till boken kom ju nyligen de politiska förhandlingarna mellan S/MP och V inför valet av Magdalena Andersson till ny statsminister. Det handlade just om höjande av garantipensionen och frågorna om ”vem som byggt landet” och ”vem som ska betala”.  Tänkvärda frågor. Och förmodligen eviga.

God Jul!

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.