Penningpolitikens teori

Efter att första halvan av höstterminens makrokurs på masternivå vid Uppsala Universitet ägnats åt tillväxtteori (se artikel daterad 2013-12-05) så blev penningpolitik nästa huvudämne. Penningpolitik är vad centralbankerna ägnar sig åt när de försöker uppnå önskade effekter i samhällsekonomin genom att styra räntenivåer och penningmängd. Ånyo fick vi studera avancerade matematiska modeller.

Inledningsvis fördes dock ett allmänt filosofiskt resonemang. Finns ingen osäkerhet i ett problem kan man matematiskt räkna fram lösningen, alltså exakt vad som kommer att hända. Oftast är dock informationen ofullständig men då är det rationellt att använda sig av matematiska sannolikhetsvärden i sina antaganden om framtiden. Ju bättre tillgång till data, desto bättre kvalitet får din framtidsbedömning. Vi var nu mogna att sätta upp matematiska modeller som vilar på ovanstående principer, alltså på rationella förväntningar.

Vi satte upp ekvationer över vår ekonomis olika delar, sådana som visar att hushållen jobbar, sparar och konsumerar så att de maximerar sin nytta utifrån sina preferenser och budgetrestriktioner, och sådana som visar att företagen producerar och prissätter så att de maximerar sina vinster. Vi definierade vår ekonomi sådan att företagen har monopolistisk konkurrens, alltså så att de själva sätter priserna på sina varor och tjänster.

Vi införde därefter pengar i modellen, varvid vi kunde räkna ut prisnivån i ekonomin. Jag saxar några formler ur kursmaterialet nedan för att illustrera det förda resonemanget.

Vi var för övrigt periodvis tvingade att använda obestämda koefficienter (”undetermined coefficients a.k.a. the method of educated guesses”) samt även tillgripa lagen om upprepade förväntningar, alltså att du förväntar vad du förväntas förvänta, för att vi skulle kunna föra vårt resonemang i mål.

Så småningom, efter ca 10 sidor formler á la exemplet ovan kunde vi äntligen härleda en viktig slutsats ur denna magnifika matematiska masturbation, och denna slutsats löd, taget ur utdelat kursmaterial, men fritt översatt;

”Den centrala policyslutsatsen som följer av modeller baserade på rationella förväntningar är att endast oväntad penningpolitik har reala effekter. All förutsägbar penningpolitik kommer bara att påverka prisnivån! Om centralbanken reagerar på något/vad som helst som den privata sektorn känner till, t.ex. tidigare inflation och produktion, kommer det inte att ha någon effekt. Penningpolitik är neutral inte bara på lång sikt utan även på kort sikt – om den är förväntad. Så enda sättet för centralbanken att påverka ekonomin är att bete sig helt oväntat.”

Denna till synes självförgörande slutsats omtolkas därefter något:

”OM centralbanken noterar oväntade händelser/chocker, så kan man bemöta sådana oväntade chocker efter att vissa priser ändrats i samhället. Centralbanken kan alltså reagera på oväntade händelser med oväntade policyåtgärder, vilket implicerar att penningpolitik kan spela viss roll. Hur stor rollen är beror dock på vilken prisstelhet som råder i samhället. Penningpolitiken kan alltså verka för effektivt produktionsutnyttjande och stabila priser genom anpassning av penningmängden.”

Sedan presenteras en ekvation som ska utläsas så att periodens förändring av penningmängden ska motsvara (a) – (b), där (a) är skillnaden mellan normalnivån för BNP i perioden och närmast föregående periods förväntan om denna normalnivå för BNP i perioden, och (b) är skillnaden mellan penningmängdens omsättningshastighet i perioden och närmast föregående periods förväntan om denna penningmängds-omsättningshastighet i perioden.

Vid det här laget är det helt uppenbart att vi har tappat all förankring i verkligheten. Begreppen penningmängd, BNP och velocitet (penningmängdens omsättningshastighet) kan med viss möda mätas, om än inte utan praktiska mätproblem och mätfel. Men hur mäter man ”normalnivån” för BNP och hur mäter man sedan ”framtidsförväntningar” om BNP´s normalnivå eller penningmängdens omsättningshastighet? Nej, modellerna är uppenbarligen inte till för att underkastas verklighetens krassa och komplicerade facit. De syftar till att visa elegant matematisk slutledningskonst med egendefinierade teoretiska begrepp som bara har avlägset släktskap med verklighetens ekonomiska storheter. Ekonomin har blivit gisslan i matematikens våld! 

Sedan följer ett försök till fördjupat resonemang om prisstelheten i samhället, vilket leder fram till definitionen av ”The New Keynesian Phillips Curve”. Den gamla Phillips-kurvan påvisade att det finns ett positivt samband mellan inflation och sysselsättning/BNP. Nu får vi lära oss (fritt översatt) att: ”Viktigaste skillnaden jämfört med Fischermodellen (=gamla Phillips-kurvan?) är att New Keynesian Phillips Curvce är framåtblickande. Inflationen beror på nuvarande förväntningar om framtida inflation, snarare än tidigare förväntningar om nuvarande inflation.”

Med den nya Phillips-kurvan i bagaget kan vi nu formulera samhällets aggregerade efterfrågefunktion och därpå en dynamisk IS-kurva (IS = investeringar och sparande). Sedan kan vi studera hur penningpolitik fungerar i denna ny-keynesianska modellmiljö.  Slutsatsen blir att centralbanken bör ”luta sig mot vinden”. Innebörden av detta uttryck är fritt översatt: ”När inflationen är hög, ska centralbanken driva en politik som innebär ett negativt produktions-gap, för att minska inflationen.” Med negativt produktionsgap menas att alla produktionsresurser inte utnyttjas. Vill man räkna fram den optimala räntesats som centralbanken bör eftersträva så framgår den av nedanstående formel.

Efter ytterligare analyser och diskussioner om det s.k. Inflation-Bias problemet så landar vi i slutsatsen att även i denna framåtriktade nykeynesianska tankevärld så kan inte centralbanker påverka BNP på lång sikt – man kan bara skapa inflation.

Ekonomin har blivit gisslan i matematikens våld!

Intressant i sammanhanget är alltså att det underförstådda målet i modellerna synes vara att nå ”reala” effekter, alltså att stimulera ekonomin, öka BNP, och att åtgärder som därför ”bara” påverkar prisnivån utgör någon form av misslyckande. Ändå är det just vården och styrningen av prisnivån som utgör riksbankens tilldelade uppgift och därför är penningpolitikens mål. Sveriges Riksbank vill idag inget högre än att höja inflationen i landet. Men formlerna verkar inte fungera?!