Penningpolitikens labyrinter


Bild:Pixabay

För några månader sedan påtalade jag i en artikel här just detta att ”ingen har koll”. Det var ju den förfärande oron som fick mig att börja studera nationalekonomi i mogen ålder och som får mig att fortsätta att läsa och skriva i ämnet. Jag längtar verkligen efter nationalekonomins kommande paradigmskifte med en helt ny teoribildning, mer förankrad i mikroekonomisk beteendevetenskap och med alla förlegade matematiska makromodeller undanstädade.

Vad gäller penningpolitik har jag själv tex fastnat i grubblerier som dessa om penningmängd och kvantitativa lättnader (QE): Med mer pengar i omlopp ska pengarnas relativa värde minska gentemot varor och tjänster. Från 1999 till 2018 urholkades penningvärdet (KPI) med 27%. BNP ökade med 104% medan penningmängden (M3) ökade med hela 210%. Men om inte marknadens aktörer märker att det finns mer pengar i omlopp – jag menar att folk konkar ju inte omkring med väskor fulla med växelmynt – så då undrar man hur någon ska förstå att det finns ett överflöd med pengar där ute? Och därtill detta med QE som (enligt Riksbanken kanske) ingår i penningmängden. De genom QE skapade pengarna kommer ut i samhället genom köp till höga priser av obligationer, vilket pressar ned avkastningen/räntorna på dessa. Räntorna sjunker således och i gengäld stiger börserna och fastighetspriserna. Men stannar QE i aktörernas balansräkningar eller når de någonsin resultaträkningarna och hettar upp konsumtionslust och inflation, som de gamla teorierna föreskrev. Vem vet hur det fungerar? Det verkar som om ingen har koll.

Det skulle vara så trevligt om något hängde ihop för en gångs skull.

Jag tycker mig också fått gehör för min ingen-koll-hypotes från större experter än mig själv. Här är två rätt färska exempel. I DN stod den 17 september att läsa en intervju med Karolina Ekholm, tidigare vice Riksbankschef och därefter statssekreterare i finansdepartementet. Nu verkar hon åter som professor på Stockholms Universitet. Här några citat ur Carl Johan von Seths intervju:

”Det är förbluffande hur lite vi vet om hur ekonomin fungerar.”

”Hur fungerar egentligen finanspolitik och penningpolitik? Vad bestämmer växelkurser? Varför hamnar länder återkommande i kriser?”

”Stefan Ingves brukar säga att Riksbanken fortfarande har muskler att stimulera om det skulle behövas. Det ingår, enligt Ingves, att skruva på styrräntorna och fortsätta pressa ned räntorna med stödköp av obligationer. Hon själv är mer tveksam. – Jag tror inte att Riksbanken kan stimulera svensk ekonomi särskilt mycket mer.”

Karolina Ekholm påstår sig tvivla på såväl infrastrukturinvesteringar som skattesänkningar till högavlönade för konjunkturstimulans. Däremot kan nog statsbidrag till kommunerna vara verksamt för att undvika kommunala neddragningar som lätt blir följden vid sämre tider och sämre kommunal ekonomi. Det sista citatet nedan visar på nationalekonomins innerliga önskan att få vara till nytta:

”Om vi visste hur vi kunde undvika de här nedgångarna på ett bra sätt så skulle det verkligen spela roll för människor.”

Den 29 oktober läste jag sedan en blogg skriven av Nordeas valutastrateg Martin Enlund. Artikeln heter: ”Tankar till kaffet – Riksbankschefen och hemligheternas kammare” och artikeln går lite mer på djupet i penningpolitikens labyrintvärld. Här är några rätt underhållande citat:

”Riksbankschef Ingves sade alltså vid presskonferensen att nivån på räntan inte spelar någon roll (vilket motsägs av den penningpolitiska rapporten och av punkt tre), att det är förändringen av räntan som spelar roll (vilket motsägs av punkt tre), att det inte finns något egenvärde i att föra upp räntan till noll (vilket till viss del motsägs av den penningpolitiska rapporten), men att räntehöjningen (åtminstone i kombination med den nya räntebanan) leder till en mer expansiv penningpolitik (detta motsägs av punkt ett). Klart som korvspad!” För en förhoppningsvis normalbegåvad men helt oskolad penningpolitiker framstår det som om Riksbanken faktiskt inte vet vad de vill eller vad de håller på med.

Förvirringen förstärks av nästa citat, som är lika underhållande: ”Är man tillväxtpessimist och tror att en styrränta under noll är kontraproduktivt blir det alltså ett korrekt beslut att höja räntan i dagsläget, även om det kan vara svårt att förklara. Är man istället tillväxtoptimist blir det fel att höja räntan bara litet. Då bör man istället höja räntan över reverseringsräntan för att frambringa penningpolitisk åtstramning.”

Av detta kan vi utläsa att vad som är rätt eller fel penningpolitik tydligen inte beror på hur läget ser ut och vad man vill uppnå, utan på om man är optimist eller pessimist! Det är precis så jag minns min nationalekonomiska högskoleutbildning; Befinner man sig till vänster om ekvilibrium ska man gå till höger. Befinner man sig däremot till höger om idealpunkten ska man gå till vänster. Problemet är att man tyvärr aldrig kan veta var man befinner sig!

Enlund hade också i sin artikel en bild som jag sökt efter länge. Den visar hur Riksbankens ränteförutsägelser – ”räntebanor” – sett ut de senaste tio åren.

Jag vet inte hur branschen ser det, men nog borde Riksbankens rykte som framtidsbedömare inom sitt unika specialgebit vara rätt skamfilat vid det här laget? Eller är det kanske inte några äkta prognoser, utan huvudsakligen försök att påverka marknaderna till ett visst önskat beteende?

Efter att ha tagit del av all denna förvirrande men underhållande penningpolitiska information blev jag som ni säkert förstår mycket glad av Martin Enlunds utvalda citat för dagen, som han hämtat ur Lewis Carolls Alice i Underlandet:

”Det skulle vara så trevligt om något hängde ihop för en gångs skull.”

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.