Paradiset och Moralen


Bild: pixabay

Paradisläckan och dess svallvågor har lämnat förstasidorna nu. I stället jobbar myndigheter på att i materialet hitta eventuella lagöverträdelser och/eller luckor i regelverken som går att täppa till. För oss i den skattebetalande allmänheten är detta naturligtvis ett viktigt arbete, men det ger inte lika kittlande läsning som att få ta del av de rikastes liv i lyx och överflöd med flygplan, yachter och förmögenheter undanstoppade i skatteparadis.

Att fånga Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling klagandes på det svenska skattetrycket off-guard med mikrofon och kamera blev ju en kul grej. Självklart ångrade han efteråt sitt slarviga uttalande och självklart finns det fog för kritiken mot effektiviteten i offentlig sektor. Dock saknar jag ödmjukhet och respekt för svårigheten att åstadkomma riktigt hög effektivitet i offentlig verksamhet. Jag har berört frågan flera gånger, läs tex artikeln som var publicerad här 2017-04-26.

Mer intressant tyckte jag själv att finansmannen Christer Gardells uttalande var. Fritt ur mitt minne sa han ”Vi följer alla lagar och skatteregler som finns i varje land där vi är verksamma och om politikerna inte tycker om vad de ser, så får de ändra på lagarna.” Budskapet är tydligt. Han – liksom alla(?) storkapitalister – har som jobb att förmera pengar åt sig och sina uppdragsgivare. De tänker därför inte betala en krona mer i skatt än nödvändigt för att visa någon ”högre moral”. Högre moral kan man möjligen visa i sociala sammanhang, men inte när det gäller intjänandet av pengar. Många storkapitalister kan ju också tänka sig visa god moral genom att skänka pengar till välgörande ändamål, men bara efter egna preferenser och först sedan pengarna hamnat på det egna bankkontot – inte genom att i form av inbetalda skattemedel låta pengarna gå dit våra demokratiskt valda ombud beslutat.

Man kan tycka att Cevian Capital och andra finansiella storaktörer borde ha en försvinnande liten del av sina affärer just på Malta eller i Luxemburg eller i andra lågskatteländer, men med den fria rörligheten av kapital inom EU så blir vår gamla svenska generalklausul mot skatteflykt överspelad och alla som har råd kommer att använda sig av den bästa skattejuridiska expertisen för att uppnå den lägsta möjliga skatten på inkomster och kapital. Risken kommer alltid att vara större för den enkle löntagaren att ”åka dit” på ett försök till för stort skatteavdrag i sin deklaration, än det är för den laglydige storkapitalisten att ”åka dit” för sitt kapital och sina kapitalinkomster på Malta.

I sammanhanget kan det vara intressant att blicka västerut. I USA pågår just nu en intensiv skattedebatt då president Trump har utlovat en stor skattereform med lättade bördor för såväl företag som medelklass. Efter vad jag uppsnappat på Huffington Post (fake news således, men dock) kräver nu storkapitalet att skattelättnaderna måste drivas igenom och inte bara för deras bolag utan även för dem själva. Det är viktigare än att medelklassen får sänkt skatt. ”Representative Chris Collins confessed that donors are telling him to cut their taxes ’or don´t ever call again’”. Så kan det gå till i en värld där politikers kampanjer finansieras av privata bidragsgivare. Riktigt så illa är det väl ändå inte här i Europa?

Men här i Europa är det ändå självklart att vi måste ta Christer Gardell på orden. Vi måste ändra på regelverken om vi vill se ett annat beteende från storföretag och superrika. Någon förändring pga moralisk nyorientering kan vi inte räkna med, hur tufft det än är att betala skatt! Tillåt mig därför återigen lufta mina förslag. Säkert finns även andra väl värda att begrunda.

Ta bort bolagsskatten. Den svarade senast jag tittade för enbart 6% av offentliga sektorns inkomster och göder en juridisk nisch helt i onödan. Duktiga, välutbildade människor ägnar sig åt för samhället helt improduktivt arbete. Ersätt bolagskatten med en kombination av;

Verksamhetsavgift för företagen. Ta ut en avgift från alla verksamma företag. Basera den på omsättning eller någon annan enklare avgiftsbas än vinsten. Sannolikt är det mycket svårt att skapa ett regelverk runt en sådan verksamhetsavgift. Gränsöverskridande fakturering är en av komplikationerna, men när väl reglerna är på plats torde de ändå i komplexitet klart understiga dagens bolagsbeskattning. Likaså torde behovet av skattejuridisk expertis för företagen minska, något som i sig innebär en effektivitetshöjande rationalisering för näringslivet.

Sambeskattning av alla inkomstslag. På så vis kommer kapitalinkomster att läggas på toppen av arbetsinkomster (eller tvärt om) och aktieägarna att ta över skattebördan från sina företag. I bara farten löser vi upp knuten om riskkapitalister tjänar pengar på kapital eller arbete. Vi behöver bara en skatteskala och dess progressivitet kan bestämmas i demokratisk ordning.

Ökade punkt- och konsumtionsskatter. Vi har inte bara miljöområdet, där det allmänna måste ingripa mer resolut för att hindra marknadens kortsiktighet från att fördärva levnadsbetingelserna på jorden och där skatter torde vara ett effektivt instrument, ett bland flera. Vi skulle även kunna motverka en riskabel bostadsbubbla med en punktskatt på billiga bostadslån, så länge räntorna ligger på dagens skulddrivande nivåer. Vi skulle också kunna höja momsen, om övriga åtgärder inte finansierar den borttagna bolagsskatten och vi verkligen vill ha hundraprocentig finansiering av en sådan åtgärd.

I den globala värld vi lever kan så klart inte Sverige ha egna skatteregler – helt avvikande från omvärldens. Men i den mån vi inte kan gå i bräschen med egna förbättringar, så kan vi agitera för bättre regler i EU och i andra internationella organ där vi verkar. En viktig faktor är också att ju effektivare beskattningen är – alltså ju lägre skattesvinnet är – desto lägre skattenivåer behövs för att finansiera den offentliga sektorn, alltså allt det där jag får för mina skattepengar.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.