Orsaker till ekonomisk tillväxt

Ekonomisk historia 1 - Hazel Bregazzi
Foto: www.freeimages.com / Hazel Bregazzi (bilden illustrerar IR#1, den första industriella revolutionen)

Efter välvillig bedömning av mina svar på fyra tentamensfrågor har jag nyligen utökat mina akademiska meriter med 7,5 p, nu inom ämnet Ekonomisk Historia. Här är tentamensfråga nr 2. ”Allt sedan Adam Smith har ekonomer och ekonomihistoriker diskuterat vad som orsakar ekonomisk tillväxt. Diskutera med utgångspunkt från kurslitteraturen vad som orsakar ekonomisk tillväxt. Diskutera i detta sammanhang gärna också om det finns några skillnader mellan ekonomers sätt att diskutera problemet och ett mer historiskt tillvägagångssätt.”

Inom ekonomisk historia används gärna det ekonomiska måttet bruttonationalprodukt per capita som ryggrad i historieskrivningen och då detta mått – givet mycket svåra definitions- och mätproblem – numer fastställs årligen för varje land efter väldigt standardiserade principer och då man även kartlagt och fastställt desamma för varje land, för varje år, långt bakåt i tiden, så har många ekonomihistoriker fallit för en matematisk frestelse. Till skillnad från krigshistoriker, medicinhistoriker och andra fackämnens historiker så försöker man med matematiska tekniker finna och fastställa statistiskt säkerställda förklaringar till skillnader mellan dessa numeriska värden för olika perioder eller för olika länder.  Om man betänker alla miljontals beslut och handlingar som leder till ett givet lands bruttonationalprodukt i en given period – utöver naturens spel med väder, vind och människors öden, för att inte nämna naturresursers förekomst, påträffande och kvalitéer – så borde kanske inte något större hopp ställas till att sådana matematiska ansträngningar ska kunna ge någon särskilt exakt förklaring till tillväxt, i alla fall inte av generell karaktär.

Men även om vi inte kan hitta någon gyllene matematisk tillväxtformel, så råder en stark samsyn bland forskare och författare kring vilka underliggande faktorer som i princip ger oss ekonomisk tillväxt. I första ledet kan vi så klart hävda att ju mer resurser vi anslår åt varu- och tjänsteproduktion, desto större blir produktionen. De ursprungliga resurserna i detta resonemang var arbetskraft, land och råvaror. I andra ledet kan vi säga att ju bättre verktyg och metoder vi använder oss av, desto bättre blir utbytet i form av output i förhållande till input i vår produktion. En bidragande orsak till detta är i sin tur ökad kapitaluppbyggnad (dvs ”fabriks- och verktygsanskaffning”). Sedan kommer den tekniska utvecklingen som gör att vi hela tiden hittar ännu effektivare material, maskiner och verktyg vilket förbättrar produktiviteten ytterligare. Den tekniska utvecklingen är i sin tur en följd av kunskapstillväxt i samhället, ofta spjutspetskunskaper erhållna genom medvetna forskningsinsatser. Sådan riktad, liksom mer allmän, kunskapstillväxt, ger även effektivitetsvinster genom successivt förbättrade organisationer och arbetsprocesser. En bredare kunskapstillväxt bidrar på sitt håll även till att öka arbetskraftens förmågor, det byggs upp ett humankapital, vilket i sin tur gör att mer effektiva men komplicerade arbetsprocesser kan utnyttjas. Befolkningens utbildningsnivå och således landets där bakom liggande skolsystem har därför en tydlig påverkan på landets tillväxt. Likaså bidrar en fungerande hälsovård till en god hälsostatus för den arbetande befolkningen, vilket hjälper till att reducera effektivitetsbrister i produktionen. Därtill har även ett antal institutionella förutsättningar stor påverkan. En utbyggd infrastruktur, ett fungerande och korruptionsfritt rättssystem, där särskilt äganderättens värnande och samhällets förmåga att lösa tvister kan vara skillnaden mellan ett land i snabb tillväxt och ett som fastnat i sin ekonomiska utveckling. Likaså är skattesystemet ofta en viktig faktor för företagandets lokalisering och omfattning, vilket så klart påverkar landets tillväxt. Man kan även diskutera huruvida och i så fall hur faktorer som patent och utrikeshandel påverkar tillväxten. Handel i sig – oavsett inom eller över nationsgränser – är ju ett sätt underlätta specialisering och storskalighet vilket i sig normalt ökar produktionseffektiviteten. Därtill bidrar handeln ofta till kunskapsspridning. Kopplat till den internationella handeln finns också ägandet av produktionen som en viktig faktor. En allt större del av världens produktionsvärde skapas numer i internationellt verksamma företag så därför avgör ägandet alltmer var produktion bedrivs, där hamnar lönerna, och var styrningen utgår ifrån, där hamnar vinsterna. Patent är ett näraliggande fenomen, men i sammanhanget ett mer tveeggat svärd som sannolikt bidrar till att viktiga forskningsansträngningar genomförs vilket säkert kan bidra till ökad produktion någonstans. Dock kan det samtidigt förhindra att liknande verksamhet bedrivs på andra ställen.

I och med att det är måttet bruttonationalprodukt per capita som vi använder oss av för att mäta ekonomisk tillväxt, så har också demografiska aspekter en stor betydelse. Befolkningstillväxt och befolkningsstruktur, med födslotal och dödlighet som ytterst bakomliggande fenomen spelar så klart en stor roll för försörjningsbördan per person i arbetande ålder och således även för den ekonomiska tillväxten uttryckt som BNP/capita. Även den här vägen påverkar således hälsovården landets ekonomiska välbefinnande och tillväxt.

Även för den som ställer sig kritisk till möjligheten att finna fullständiga förklaringar till varför den ekonomiska tillväxten valt de banor den valt, kan det ändå vara värt att se hur de stora ekonomerna genom åren närmat sig frågorna om ekonomisk tillväxt:

De ekonomer som var verksamma tidigt under perioden Modern Ekonomisk Tillväxt, såsom Adam Smith (född 1723) och Thomas Robert Malthus född (1766) kunde föga ana vart den anstormande industriella revolutionen skulle leda. Malthus var kanske den mindre framsynte då han trodde att varje ekonomiskt framsteg skulle leda till befolkningstillväxt som i sin tur skulle leda till svält, sjukdomar eller krig vilket skulle återföra den ekonomiska nivån till ursprungsläget igen.  Smith däremot, noterade för sin del arbetsdelningens och stordriftens gynnsamma effekter på produktiviteten, samt tilltrodde såväl handeln som politiken betydande roller för ekonomisk tillväxt.

David Ricardo (född 1772) var influerad av Malthus och såg jordbruksarealens begränsning som en begränsning för hela ekonomin. Med växande befolkning skulle matpriserna stiga, lönerna skulle följa med, industrins vinster skulle minska och utvecklingen därav stanna av.

Karl Marx (född 1818) var mest intresserad av arbetarnas sociala situation och såg för sin del att ekonomisk utveckling under kapitalistisk hegemoni med nödvändighet skulle leda till utsugning av massorna som i sin tur skulle leda till deras socialistiska maktövertagande.

Joseph Schumpeter (född 1883) ägnade sig mer än de flesta företrädare åt tillväxtens dynamik och betonade entreprenörernas och innovatörernas roll mer än någon tidigare och ansåg sig se hur ekonomin växte språngvis, där varje språng utgjordes av ett antal innovationer som sammanfaller i tiden och leder till nya varor, nya produktionsmetoder, nya marknader, nya material och ny industristruktur. När denna cykel är fulländad kommer nästa språng med en ny grupp innovationer i fokus. Han lanserade också begreppet ”skapande förstörelse” som alltjämt står i fokus i debatten om ekonomisk tillväxt. Likafullt trodde han, likt Marx, att kapitalismen var dömd att gå under.

John Maynard Keynes (född 1883) var den som mer än någon tidigare såg att staten kan spela en aktiv roll i den ekonomiska politiken, även om han med bakgrund av den stora depressionen på 30-talet snarare hade stabilisering än tillväxt i fokus för sitt tänkande.

Vid mitten av femtiotalet kom till slut en våg av renodlad tillväxtforskning, varinom Solow, Romer och Lucas innehar framträdande platser. Av dessa tillväxtekonomer kom Robert Solow (1924-) att bli banbrytande. 1956 presenterade han sina idéer kring ackumulationen av kapital (fabriker, maskiner och verktyg) och hävdade att det för varje land alltid finns en optimal mekaniseringsgrad, givet landets sparkvot. Vilka länder som var över- respektive underinvesterade och hur mycket, kunde han dock inte fastställa. Han kom emellertid fram till att den tekniska utvecklingen, nytänkandet, hade större betydelse för ekonomisk tillväxt än vad tillförseln av mer arbetskraft eller kapital hade. Solows betydelse framgår bland annat av att denna restpost som av vissa kallas TFP (total faktorproduktivitet) av andra kallas Solow-residualen.

Solow-residualen, eller TFP-faktorn, ger kanske sken av att representera den rena innovationskraften, men då den baklängesberäknas som en matematisk restpost utgör den summan av alla ovan förtecknade faktorer utom just tillförsel av mer arbetskraft och kapital som ju något så när enkelt kunde mätas och vars effekter därför kunde kvantifieras.

På 1980-talet tog bland andra Paul M Romer (född 1955) och Robert E Lucas (född 1937) vid och försökte komma bakom TFP-faktorn. Romer drog efter djupa analyser av tidsserier av makrodata slutsatsen att det var kunskapsackumulationen i samhället, snarare än rena tekniska landvinningar som gav TFP-faktorn sin betydande roll. Lucas förde resonemanget vidare och tillförde faktorn genomsnittligt humankapital. Han visade att med ett tillräckligt högt genomsnittligt humankapital växer ekonomin snabbare än den rena tekniska utvecklingstakten. Romer återkom på 90-talet med rön om vilken roll för tillväxten som medvetna satsningar på forskning och utveckling kan tillmätas. Romer konstaterade att satsningar på FoU både får en direkt effekt på tillväxten (genom sin höga avkastning) och en indirekt effekt (genom att öka TFP och leda till kapitalackumulation).

Många är de som försökt studera institutionella skillnaders betydelse för den ekonomiska tillväxten under de senaste 250 åren. Man har tittat på olika lagstiftningssystem, länders olika inriktning på sin kolonialpolitik, skillnader mellan demokratier och diktaturer, bland annat. Och även om man intuitivt känner vad som borde vara positiva respektive negativa krafter för stödjandet och frammanandet av ekonomisk tillväxt är det svårt att finna statistiskt säkerställda belägg för att det verkligen är så. Möjligen står vi idag bättre rustade för att göra nya forskningsframsteg inom detta svåra område.

Det är också viktigt att hålla i minnet att det alltid är något land som banar väg på den ekonomiska tillväxtstigen, medan övriga kan nå framsteg genom att apa efter de ledande ländernas framgångsrecept. I litteraturen redogörs för hur Nederländerna var världens rikaste land fram till ca 1820, varefter Storbritannien hade ledartröjan fram till ca 1890, då USA tog över och sedan dess visat vägen. I verkligheten har säkert olika länder i olika tider haft sina spjutspetskompetenser inom olika branscher och samhällssektorer, men mätt efter återskapat BNP/capita så har vi i modern tid upplevt dessa tre länders ekonomiska hegemonier. Att man lyckats ta efter ledarnationen har således för de flesta länder alltid varit en viktig förklaring till landets tillväxt. Denna plagieringsmetod är dock inte så okomplicerad som den kan verka. Det krävs en ”social förmåga” av de imiterande länderna och den utvecklas ofta långsamt inom dessa länders utbildningssystem och näringsliv.

En intressant reflexion är kanske avslutningsvis att en aggressiv räntepolitik från riksbankerna intar en mycket blygsam plats bland forskningens alla idéer om vad som är viktiga framgångsfaktorer för ekonomisk tillväxt!

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?
  1. Fan says:

    Tjena! Vill bara säga att du räddar mitt liv! Tack för sammanfattningen, du är grym! Hoppas att jag har stor nytta av din sammanfattning.

    Svara
    • PO Hörnqvist says:

      Tack för berömmet Pontus Högberg (sorry Fan – jag gillar inte psedonymer). Kul om du drar nytta av min artikel, men om du också ska tenta i ekonomisk historia så vill jag varna jag för varje försök till plagiat. Tänk själv också!

      Svara

Lämna en kommentar.