Ordning och Reda i Välfärden

Reepalu

Ilmar Reepalu har nu lagt fram sin och välfärdsutredningens rapport med förslag till vinstbegränsning för företag i välfärdssektorn. Rapportens namn blev ”Ordning och reda i välfärden”. Innehållet var i allt väsentligt känt sedan tidigare, så några svallvågor i debatten orsakade inte själva framläggandet. Även kritiken från ömse håll var sedan tidigare nogsamt framförd i media. Nu går förslaget ut på remiss och egentligen finns inte mycket att tillägga. Eller?

De allra flesta delar nog utredningens bakgrundsbeskrivning. Med dagens system är det alldeles för enkelt för en vinstmaximerande aktör inom välfärdssektorn att göra stora vinster. Schablonersättningarna per elev/patient/klient är goda och kan man dessutom välja vilka elever/patienter/klienter man vill ta sig an (vilket förekommer) och hålla nere kostnaderna till ett minimum (vilket också förekommer), så blir det lätt stora vinster. Utredningen belägger detta tydligt. Kritikerna ser dock förslaget som ett angrepp på företagsamheten i alla branscher, något som det naturligtvis inte är, men möjligen på sikt skulle kunna utvecklas till att bli. Kritikerna föreslår därför att man i stället vidareutvecklar regelverken kring kvalitetskraven i välfärdssektorn, vilket utredningen i och för sig inte har något emot sker. Dock finner man det administrativt svårt och dyrt att med sådana åtgärder nå hela vägen, dvs man befarar att många företag likväl skulle kunna uppnå vad man väljer att kalla ”övervinster”. Utredningen använder inte ordet ”omoraliska” vinster, men för oss läsare ligger den tolkningen nära till hands.

Sammanfattningsvis: Kritikerna anser att om man når kvalitetskraven så ska man ha rätt att ta ut den vinst som uppstår. Utredningen föreslår att om man nått en skälig vinst så ska resten av överskottet användas för att höja kvaliteten i verksamheten – oavsett vilken nivå den ligger på. Utredningen vill alltså se vinsten som ett satisfieringsmål och kvalitén som ett maximeringsmål. Kritikerna tvärtom. Och aldrig mötas de båda.

Alla regler formar beteende. Välfärdsutredningens förslag om max 7% avkastning utöver kostnad för operativt kapital kommer vid ett införande att såväl leda till att fler företag i välfärdssektorn ökar sitt operativa kapital – i alla fall så länge kapital finns att tillgå för långt lägre kostnader än 7% – som till att  fler välfärdsföretag köper tjänster av systerföretag i andra branscher, högt prissatta konsult- och servicetjänster som reducerar vinsten i själva välfärdsföretaget. Det sistnämnda skulle visserligen förbjudas, men vem kan avgöra en konsultrapports rätta värde…?

Intressant är också att utredningen väljer en ”gammelkapitalistisk” kapitaldefinition som bas i sitt förslag. Den skol- eller vårdinrättningsledare som i många år utvecklat och drömt om sitt eget verksamhetskoncept och till slut får pröva det i verkligheten, får inte se detta utvecklade idékapital som bas för några skäliga vinster. Nej, endast utvalda delar av balansräkningen gäller.

Vi tycker att hela denna fråga har hamnat så snett.
Ursprunget till att tillåta privat utförande av tjänster inom välfärdssektorn var att man ville möjliggöra för eldsjälar i berörd bransch att få driva sin egen verksamhet, utan påträngande inblandning av statlig eller kommunal byråkrati. Det skulle ge mångfald och sannolikt mer engagerade medarbetare och därigenom högre kvalité i välfärdssektorn. Tanken var inte att bjuda in storfinans och riskkapital att bygga jättekoncerner som pressar fram vinster att slussa via skatteparadis till förmögna kapitalägare. Vi sörjer därför att man inte studerat alternativet att begränsa rätten att driva verksamhet i välfärdssektorn till företag som ägs (helt eller åtminstone i majoritet) av personer som arbetar i verksamheten. Alltså som gamla hederliga advokat- och revisionsbyråer. Då varje enskild delägare, senast inför sin pensionering, måste sälja till någon annan som är verksam i företaget skulle prisnivåerna på dessa företag bli högst modesta. Riskkapitalister och storfinans göre sig icke besvär. Och om man under ett framgångsrikt år skulle göra en riktigt god vinst, som delas ut till ägarna – vad gör väl det – dessa vinster skulle beskattas av svenska staten.

Utredningen vill alltså se vinsten som ett satisfieringsmål och kvalitén som ett maximeringsmål. Kritikerna tvärtom. Och aldrig mötas de båda.

I princip gav vi dessa råd till utredningen redan när den tillsattes, läs vår artikel från 2014-10-08, eller läs den från 2013-06-17 då vi första gången luftade tankarna. Tyvärr verkar dock inte vår läsekrets ännu räcka för att sprida idéerna till de kretsar där de kan påverka debatten. Tusan också!

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.