Om Rutavdraget


Bild: Pixabay

Skattesubventionerade hemnära tjänster, dvs rutavdraget, fyller 10 år. Nina Björk har uppmärksammat detta med en mycket tänkvärd artikel, införd i DN den 25 juni. Artikeln heter ”När Sverige la ut livet på entreprenad”, läs den! Artikeln tar upp flera aspekter på rutavdraget, kanske främst moraliska och jämställdhetsmässiga. Hon fasar för en värld där alltför många av hennes medmänniskor köper alltför många skattesubventionerade hemtjänster och avslutar sin artikel:

”…  har man över huvud taget ett liv om man inte hinner leva det? Och om det är vad realismen kräver – ja, då måste vi å det snaraste sluta vara realister. Om det är vad den kapitalistiska ekonomin kräver – ja då måste vi å det snaraste börja arbeta för en annan ekonomi.”

Låt mig börja med att något beröra det som ligger närmast till för mig, det ekonomiska perspektivet. Nedan återges ett enkelt kalkylexempel utifrån antagandet att producenten av rut-tjänster är egen företagare och säljer en tjänst för 100 kr.

Rutanhängarna påstår gärna att Rut-sektorn bidrar stort till offentliga sektorns skatteintäkter. Fel! Bidraget är som synes positivt men inte så stort. Motståndarna påstår att (de fattiga) skattebetalarna betalar för (de rika) ruttjänsteköparnas hemtjänster. Också fel! Enkelt uttryckt ligger sanningen mitt emellan.

Men bidrar rutsektorn till ökad BNP? Sannolikt. I exemplet ovan ökar vår BNP med 75 kr. Om kunderna i stället hade köpt andra varor eller tjänster så hade ingen skillnad uppstått. Hade man sparat eller köpt något begagnat eller importerat, eller gjort något annat ej BNP-påverkande, så innebär ruttjänsten ökad BNP. Själva transfereringen av bidraget är BNP-neutralt.

Men bidrar rutsektorn till ökat ekonomisk välstånd? Det är en svårare fråga. Att BNP växer säger ju bara att just detta mätetal ökar. Men den stora förekomsten av oavlönat hemarbete är en gammal klassisk invändning mot BNP-måttet. Mervärdet av en städning i ett hem, givet en viss kvalitet, borde i en välståndskalkyl vara lika stort oavsett om städningen utförts av den boende eller av någon inhyrd. Oavsett om städningen betalats eller inte. Däremot om valet står mellan ett ostädat hem eller ett som är städat av betald personal med rutavdrag, så torde rutavdraget tillföra ekonomiskt välstånd. Försåvitt vi inte värderar den lediga tid som den boende utan ersättning måste ge upp för att städa sin lägenhet. Att mäta ”verkligt” ekonomiskt välstånd är uppenbarligen svårt. Om man är införstådd med de principiella svagheterna är trots allt BNP-måttet ganska praktiskt.

Rutavdraget lockar fram enkla jobb. Häri ligger nog kärnan för de flesta politiker. Vill vi att det i samhället ska finnas arbeten för alla som vill ha arbete, av försörjningsskäl, tillhörighetsskäl, hälsoskäl och/eller något av alla andra goda skäl som finns för att arbeta, och vi upplever att jobben inte räcker till alla, så är det nog rätt effektivt att subventionera just sådant arbete som annars inte skulle bli utfört. Vad det handlar om för tjänster är oväsentligt ur ett strikt ekonomiskt perspektiv. Det är så klart fritt fram för andra förslag än hushållsnära tjänster om man nu anser att dessa har oönskade bieffekter.

Ekonomisk jämlikhet. Nina Björk skriver: ”Marknader har liksom den tendensen; de löser mer för den som har pengar än för den som inte har.” Nu är inte köpkraften digital, med två gruppers medborgare; de som har och de som inte har, utan köpkraften är fördelad som strängarna på en harpa. Och självfallet utgör varje individs köpkraft dennes restriktioner på marknaden. Ju fattigare du är, desto mindre valfrihet. Nina Björk antar då att den som har så få alternativ att hen tvingas städa andras hem egentligen inte vill det. Kanske är det så, det finns kanske kartlagt i någon forskarstudie? Men vem vet om 50% eller ens 10% av den arbetande befolkningen skulle stanna kvar på sina nuvarande arbeten om hen var ekonomiskt oberoende?

Den moraliska aspekten. Nina Björk försöker ge anvisningar åt mänskligheten, hon förklarar att det ingår i uppdraget som människa att ta hand om sin egen skit och att laga mat åt sina egna barn. Jag har full respekt för denna inställning, delar den nog rent av. Men jag kan inte säga att detta är universella och eviga villkor för ett äkta mänskligt liv. Man kan absolut vara en god människa utan att varje vecka städa sin egen lägenhet och varje dag laga mat åt sina barn. Och jag tror definitivt inte på att vissa tjänster ska vara godkända (kanske restaurangbesök och frisörtjänster) och andra förbjudna (kanske hemstädning och läxhjälp). Alla tjänster är var och en för sig helt OK. Nina Björk hävdar dock att de människor som köper alla upptänkliga hemtjänster saknar eget liv och därför förlorar sin mänskliga värdighet. Chefekonomen på Nordea å sin sida svarar med att de som har råd med städhjälp men ändå städar själva borde skämmas, snarare än de som köper tjänsten.

Björk försöker också i sin artikel bena ut om det är tjänster vi värderar högt eller lågt som passar bäst för omvandling till lönearbete. Det försöket är nog fruktlöst. Om jag som konsument värdesätter en tjänst högre än vad en producent begär i pris, så kan jag frestas att köpa, oavsett om tjänsten betingar priset 100 kr eller 1000 kr per timme. Oavsett om det handlar om renhållning eller njutning, städning eller kroppsvård.

Könsperspektivet. Nina Björk har naturligtvis rätt i att det just här och just nu är fattigare kvinnor som utför rut-tjänster så att rikare kvinnor får mer egentid och deras rikare män får mindre dåligt samvete för sina små insatser i hemmet. Min tolkning av detta är att könsmaktsordningen varken förbättras eller försämras av rut-systemet.

I övrigt delar jag Nina Björks kritik mot alla politikers envetna strävande efter att ”skapa jobb”. Målet bör i stället vara ett samhälle med trygghet och grundförsörjning för alla medborgare, skapat med så liten egen insats som möjligt och därtill eget val mellan ytterligare arbete för ökat materiellt välstånd eller mer fritid.

Hela Björks artikel genomsyras av misstanken att det är kapitalismen och marknadsekonomin som är skurkarna bakom det gissel som lönearbetet utgör. Ruttjänsterna är i detta sammanhang att betrakta som den värsta formen, då det är ett konstgjort och verkligt onödigt lönearbete. Men kapitalismen i sig kräver inte lönearbete. Den lämnar spelfältet öppet för såväl egenföretagande som kooperativ, stiftelser, ideella föreningar med mera. Dock har det visat sig att aktiebolag, där alla pengar som verksamheten drar in fördelas på löner till anställda och vinster till ägarna har visat sig vara en väldigt funktionsduglig och effektiv organisationsmodell. Offentliga sektorn använder dock sannolikt än mer lönearbete än företagen. I det marknadsekonomiska samhället, där marknaderna är centrala, utnyttjas dessutom individernas drivkrafter på ett mer effektivt sätt betraktat ur ett materiellt perspektiv, än vad något annat beprövat samhällssystem lyckats med. Samhällen som avlönar alla med ”lika lön” oavsett vilket kommersiellt värde som deras intellektuella- eller fysiska arbetsinsats betingar, har visat sig fungera mindre bra. Och alltings inneboende kommersiella värde; föremåls, tjänsters, likväl som arbetsinsatsers, avgörs effektivast på en marknad.

Men Nina Björks stora fasa är just att marknaden får bestämma så mycket. I stället för …..ja, vad då, kanske riksdagen….? Men marknaden är ju inget annat än alla vi människor tillsammans. Jag är själv en aktör på de marknader jag är intresserad av, dvs varken lyxbilar, märkeskläder eller nätcasinon, men jag säljer gärna konsulttjänster inom ekonomistyrning och jag köper gärna bra mat, konsertbiljetter och ett golfbanebesök då och då. Alla andra får välja vilka marknader de vill vara aktiva på, jag ser inte ned på någon annan utifrån deras preferenser. Men jag tror samtidigt att vi vore betjänta av större inkomstutjämning i samhället än vi har idag, eftersom de rena marknadskrafterna mest troligt leder till sämre ekonomiskt välstånd och ett mindre rättvist samhälle ur demokratiskt och humanistiskt perspektiv.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.