Om kvartalets ojämlikhet


Bild: Tidskriften Kvartals logga

I den eminenta tidskriften Kvartal har i februari diskuterats den ekonomiska ojämlikheten i vårt land. Mikael Sandström, ekonomie doktor i nationalekonomi med bakgrund hos Moderaterna och idag verksam som konsult och samhällsdebattör, skrev två artiklar som sedan Anna Almqvist, ekonom på LO, svarade på med några tillrättaläggande synpunkter.

Sandström påvisar frågornas uppenbara komplexitet, vilket Almqvist håller med om, men hon antyder att Sandström gör det mer komplicerat än nödvändigt genom att inte hålla isär problemen ”fattigdom” och ”ojämlikhet”. Sandströms artiklar mynnar också ut i att en stor del av Sveriges ojämlikhetsproblem idag sitter i våra utanförskapsområden.  Han noterar att vi har 187 000 utrikes födda som har uppehållstillstånd men är arbetslösa, varav 95 000 långtidsarbetslösa (år 2017) och därtill kanske 100 000 oregistrerade människor som vistas i Sverige, varav de tiggande romerna endast torde utgöra ca 5%. Detta kallar Sandström sammantaget för vår ”etnifierade underklass”.

Denna etnifierade underklass torde utgöra kärnan i de tre-fyra percentiler (hundradelar) av vår befolkning som har den sämsta inkomsten och därför ligger längst nere i botten av vår gini-fördelning (förklaring nedan). Så visst påverkas de av generella fördelningspolitiska åtgärder. Och visst uppstår en dragningseffekt ju bättre ekonomiska förutsättningar vi ger till de arbetslösa utlandsfödda i utanförskapsområdena. Det stimulerar fler från plågade områden i världen att undkomma hemlandets fasor och enorma fattigdom genom att ta sig till paradiset i våra utsatta ”no-go-zones”. Men våra problem med utsatta områden ska primärt bearbetas med specifika åtgärder, som vi inte tänkte diskutera här. Och någonstans måste vi sätta på pränt vilka krav som människor i Sverige måste uppfylla för att få rätt till olika delar av vår välfärd. Inte heller denna fråga tänkte vi diskutera här, men betonar gärna att vi då har att väga ekonomiska värderingar mot humanistiska och rent av filosofiska. Något Sandström inte ger sig in på.

Om vi i stället koncentrerar oss på den rena inkomstfördelningen, så mäter vi den normalt med en gini-koefficient i enlighet med nedanstående figur. Landets befolkning ställs teoretiskt på ett led med den med lägst inkomst längst till vänster och därefter med stigande inkomst åt höger. Ledets sammanlagda inkomst, räknat från vänster, ritas ut i grafen. Den rakt diagonala kurvan visar ett land där alla har samma inkomst. Den totala inkomsten stiger lika mycket varje gång vi lägger till en person i ledet. Gini är noll, alltså jämlikheten är total.

Det finns nyare siffror att tillgå, bilden syftar till att förklara måttet. Enligt SCBs senaste mätning uppgår gini i Sverige till 0,31 år 2018 enligt TRIF (Totalräknad inkomstfördelningsstatistik) för bostadshushåll.

Ska vi tolka och dissekera inkomstfördelningen uttryckt i vår abstrakta gini-kurva, så har vi även här att beakta humanistiska och filosofiska aspekter.  Vissa av oss har tio eller hundra gånger bättre förutsättningar att skapa ”värde” än vad andra har. Några har tio eller hundra gånger mer tur än andra. Ska man därmed vara berättigad att leva sitt enda liv här på jordklotet med en levnadsstandard som är tio eller hundra gånger större än vad andra kan och därtill kunna ge sina efterlevande i åtskilliga generationer stora ekonomiska försteg framför andra delar av befolkningen?

Å andra sidan, om vi nu skulle ha ett skatte- och välfärdssystem som jämnar ut stora delar av den ojämlikhet som de rena marknadskrafterna ger, vad har då de som anstränger sig extra för glädje av det? Och hur hindrar man ”free-riders”, folk som inte anstränger sig utan bara i lättja skor sig på andras ansträngningar? Och vad gör vi om de som är längst till höger i grafen i stigande grad väljer att lämna landet?

Det handlar sammantaget inte om något ekonomiskt optimeringsproblem. Det handlar om ett val av samhälle. Vill vi ge de allra fattigaste och kanske helt arbetsoförmögna en trygghet i form av ekonomiska resurser som räcker till hälsosam mat, kläder för alla årstider, boende och en rimlig kulturell och materiell konsumtion därutöver, så följer med nödvändighet att tröskeleffekten som uppstår om man tar ett lågavlönat arbete blir mycket liten. Men kanske att ekonomiskt svaga individer kan se ett första lågavlönat jobb som ett nödvändigt steg mot framtida bättre arbeten och/eller kan de kanske fås att värdera arbetslivets sociala samvaro och kontakter som ett värde som kommer utöver lönen? Kanske rent av inse det moraliska i att bidra efter förmåga till samhällets bästa? Eller måste vi använda ”piskor” som hot om indragna bidrag? Ja, hur fungerar vi som människor – vilka metoder behövs för att vi ska agera samhällssolidariskt? Hur skapar vi ett regelverk som är rättstyrande och samtidigt begripligt och förutsägbart? Sandström har rätt i att frågorna är komplicerade. Dock kanske inte problembeskrivningen lika mycket som utformningen av den tulipanaros vi söker.

Min egen förhoppning är att vår ständigt stigande BNP/capita så småningom ska räcka att ge ett grundstöd (”medborgarlön”) åt alla, stort nog att räcka till livets nödtorft för samtliga medborgare, och utan kostsam bidragsadministration.  Finansieringen måste sannolikt ske med en mer progressiv beskattning av alla inkomstslag.

Är det för tidigt för medborgarlön måste fattigdom likväl bekämpas med alla medel, även i Sverige. Sannolikt bör även dagens ojämlikhet i Sverige minskas. Definitivt av filosofiska och humanistiska skäl, men förmodligen även av nationalekonomiska. Forskningsläget tyder på det. Vi lyfter i det sammanhanget gärna fram vårt gamla förslag på ett förädlat mått på staters ekonomiska framgång: BNP/capita * (1-ginikoefficienten).  Både skapat värde och värdets fördelning spelar roll!

Låt mig med ett avslutande exempel illustrera en dynamisk aspekt på ”ojämlikhet” som ofta glöms bort; Två personer/grupper har 70 respektive 30 i medelinkomst. I ett senare skede har inkomsterna vuxit till 105 respektive 45. Inkomstfördelningen och ginikoefficienten är oförändrad. Men den rikare personen/gruppen har fått 35 mer än tidigare, den fattigare bara 15. All konsumtion – från mjölk till utlandsresor – kostar lika för båda personerna/grupperna, så den rikare kan öka sin konsumtion mer än dubbelt så mycket som den fattigare under oförändrad inkomstfördelning. Ofta måste man se till såväl relativa som absoluta tal för att förstå vad det handlar om.

Läs mer i Kvartal och bilda dig en egen uppfattning!

 

 

 

 

 

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.