Om finansiell risk


Bild: Saxad från Lunds Universitets hemsida

Grundkursen vid Lunds Universitet i finansiell ekonomi är avslutad och inlämnad tentamen godkänd. Men min nyfikenhet på begreppet finansiell risk är dessvärre inte helt tillfredsställd. Grundproblemet är att den intressanta risken är den som ligger framför oss, medan det vi kan mäta med stor noggrannhet är det som redan har inträffat. Hörnstenen i teorin är således att finansiell risk för varje möjligt investeringsobjekt antas vara konstant över tiden och därför kan mätas med historiskt utfall. Känns väl ungefär som han som letade efter sin tappade plånbok under gatlyktan. Inte för att det var där han tappat den, utan för att det var bara där det gick att se någonting.

Om vi läser av varje dags kurs för en viss aktie eller annat investeringsobjekt kan vi i efterhand se hur en framtida kurs förhöll sig till en tidigare. Med tiden får vi stora datamängder och kan med stor exakthet hävda att den framtida kursen har uppvisat ett visst medelvärde i förhållande till startvärdet. Dessutom kan vi även redovisa hur den statistiska spridningen runt detta medelvärde historiskt sett ut. Detta spridningsmått som statistikerna kallar standardavvikelse kallar finansekonomerna för risk. Spridningen är ett symmetriskt mått runt medelvärdet. Låt vara att vi till mans är riskaverta och är mer måna om att undvika motgångar än att leta chansartade framgångar. Likväl känns det som en besvikelse att det tydligen inte går att fastställa om dagens utgångsläge för ett visst investeringsobjekt är sådant att uppsidan på en viss tidshorisont är större eller mindre än nedsidan utan alltid måste anses vara identiskt stora?

Nåväl; varje aktie får alltså baserat på den period som mätningarna gjorts sin förväntade avkastning (genomsnittlig kursutveckling) och sin risk (standardavvikelse). Båda antages gälla även för framtiden. Nästa steg i teoriutvecklingen är introduktionen av begreppet diversifiering. En blandning av två alternativa placeringar ger mindre risk för en negativ utveckling än vardera beståndsdelen för sig. Ju mer motsatt korrelerade de båda tillgångarna är med varandra, desto starkaste diversifieringseffekt, dvs ju mindre risk för att blandningen utvecklas negativt. Inget konstigt med det. Spelar man på svart och rött samtidigt i roulette minimerar man risken att förlora. Svart och rött är perfekt negativt korrelerade! Men naturligtvis minskar chansen att vinna i samma utsträckning. Inom finansvärlden menar man dock att det till skillnad från i roulette finns en underliggande värdetillväxt och den kan man ”säkert” komma åt om man diversifierar bort varje enskild tillgångs risk. Detta är alltså grunden för portföljteorin. I konsekvens med detta gäller så klart även att den allra störste vinnaren på finansmarknaderna är den som tagit den största risken – och inte förlorat!

För att göra det mer vetenskapligt kan man påvisa resultatet av olika blandningar av två olika aktier/värdepapper med olika förväntad avkastning (kursstegring till nästa år) och risk (standardavvikelse i utfall). Förväntad avkastning finns på y-axeln och risken/standardavvikelsen på x-axeln. Punkten A innebär att hela investeringen görs i tillgången A och punkten B att hela investeringen görs i tillgången B.

Nu ser vi att placeringskombinationerna på ”nedre delen” av kurvan kan glömmas bort. För var och en av dessa punkter går det att hitta en annan punkt med samma risk men med högre förväntad avkastning. Bättre alltså.

Nästa steg är att intellektuellt hävda att om ovanstående gäller vid en blandning av två olika investeringsalternativ så gäller det också för en blandning av alla tusentals investeringsalternativ på marknaden, även om det är svårt att illustrera i en tvådimensionell graf. En välkomponerad blandning av delar i en investeringsportfölj, och helst där objekten är så negativt korrelerade med varandra som möjligt, ger den bästa diversifieringseffekten. Detta känns intuitivt rätt. Teorin hävdar tom att en portfölj med samma mix som investeringsobjektens relativa storlek på marknaden, likt indexfonder, faktiskt utgör den allra mest riskminimerande portföljen. Tja, detta låter kanske mer tveksamt?  Varför skulle just dagens uppsättning aktiekurser ge oss den mest riskmiminerande portföljstrukturen? Men vad spelar det för roll. Breda portföljer ger ändå lägre risk än smala. I alla fall baserat på historiska data.

Många inslag i teorin baseras på  antagandet av den rationelle aktören. Om alla aktörer vore rationella kanske portföljmixen som speglade alla investeringsobjekts relativa storlek på marknaden kunde tillmätas värdet av att vara mest riskminimerande, men hur skulle väl en aktiemarknad se ut om alla aktörer vore rationella?

Om – som teorin säger – en aktiekurs bestäms av alla framtida vinster och alla aktörer verkligen kände till alla dessa framtida vinster, eller åtminstone gjorde samma bedömning av dessa framtida vinster, då skulle ju alla ha exakt samma uppfattning om aktiens värde. Om nu detta är högre än dagens pris – vem skulle sälja? Om det är lägre – vem skulle köpa? Nej hela antagandet om marknadens och dess aktörers rationalitet känns så teoretisk och ointressant att det knappast kan få vara avgörande för någon teoribildning . Hela finansmarknaden, ja hela national- och företagsekonomin måste vila på antagandet att den och dess aktörer inte är rationella, annat än utifrån sina egna högst privata och personliga kunskaper, idéer och preferenser.

Nåväl. Om vi nu går tillbaka till grafen med sin bumerangliknande kurva, kan vi komplettera den med en tredje tillgång. Den riskfria placeringen. Banksparande eller statsobligation eller vad som nu ligger inom våra referensramar. Ponera att en sådan placering kan ge 4%. Dra sedan en rät linje från punkten 4% på y-axeln (där risken är noll) och förankra den vid tangeringspunkten på kurvan. Här har vi nu den rationelle investerarens spelrum. Är han helt riskavert placerar han hela sitt kapital i riskfritt sparande. Är han mycket riskvillig lägger han hela sitt kapital i investeringen i tangeringspunktens optimala mix av de båda tillgångarna A och B. Sannolikt lägger han sig någonstans däremellan. Är han rent av riskälskare lägger han sig till höger om tangentpunkten längs den prickade linjen och ökar sin andel av den mer riskfyllda tillgången, för trots allt ökar ju den förväntade avkastningen ytterligare då.

Slutligen knyter vi ihop resonemanget genom att hävda att grafens tangeringspunkt motsvarar den proportionellt hopsatta aktieindexfonden. Den rationella placeraren väljer således den kombination av riskfri placering och indexfond som motsvarar den egna riskbenägenheten. Att flytta sig ytterligare åt höger och öka andelarna av enskilda riskfyllda investeringsobjekt vore chansartat och oklokt.
Voila – den ekonomiska teorin har levererat och finansiell risk har hanterats på bästa sätt!
Hmmmm?

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.