Och nu Volvo ….


Bilder: QiFO

En betydande aktiepost i svenska lastbilsföretaget Volvo har fått kinesiska ägare. Geely har övertagit den stora post som riskkapitalistföretaget Cevian Capital byggt upp de senaste åren. Reaktionerna från förståsigpåarna är blandade, men kanske övervägande positiva. Sophie Nachemson-Ekwall (SNE), författare, forskare vid Handelshögskolan i Stockholm mm, fortsätter dock att varna för konsekvenserna av denna fortlöpande utförsäljning av svenska basindustrier.

Jag hade nöjet att bevista hennes anförande i Uppsala för en tid sedan och läste därefter även hennes skrift ”Hållbar Ägararkitektur i Sverige”. Sophie känner stark oro för att vi håller på att förlora våra möjligheter till trygg långsiktig ekonomisk tillväxt i framtiden, då vi misslyckas med att hantera ägarfrågorna i vårt näringsliv. Hon skriver själv: ”Den här rapporten tar avstamp i en övertygelse om att det i Sverige behövs ett brett samtal om hur landets ägande bör vara organiserat för att skapa bästa förutsättningar för långsiktig tillväxt och sysselsättning. Idag saknas en verklig idédiskussion om behovet av inhemskt tålmodigt kapital och det demokratiska värdet av olika ägarformer.”

Även om vi – om något – har åtnjutit en stabil långsiktig tillväxt här i landet de senaste 150 åren så tolkar jag SNE som att det egentligen inte bara behövs ett samtal om frågorna – det behövs verklig förändring. Hon driver teserna att följande måste göras:
– stimulera fram fler stiftelsedrivna, kooperativa och andra föreningsdrivna företag
– minska det kortsiktiga vinsttänkandet i näringslivet
– ändra regler så att våra företag inte säljs ut lika lätt som tidigare

Hennes kärlek till den idéburna sektorn är påtaglig. Stiftelser och kooperativa företag har vi för lite av. De är till sin karaktär mer långsiktiga och stabila hävdar hon. Men att vissa bolag som drivs i form av kooperativ eller stiftelser har överlevt väldigt länge, vilket SNE lyfter fram några gånger i sin skrift och sitt anförande, är dock knappast ett tillräckligt argument för att de är ägarformer vi behöver mer av. Om kooperativa företag varit mer framgångsrika än vinstdrivande sett över de senaste 50 åren vore det ett tyngre argument. Men är det så? De har ju knappast tagit marknadsandelar.

Rimligen är det också så att personaldrivna företag gör sig bäst inom begränsade nischer, såsom lågtech på lokala marknader. Kan någon verkligen se framför sig något av Sveriges största företag vara personalägt? Stiftelseägt för att trygga en ägarfamiljs eviga intressen – ja! Men personalägt – knappast! Kan någon se något internationellt verksamt företag vara personalägt, annat än advokat- och revisionsbyråer? Jag befarar att befintlig personal/ägarkår får svårt att ta nödvändiga beslut om teknikskiften och rationaliseringar. Handelsbankens Oktagonen är dock en intressant företeelse som SNE tar upp. Denna aktiesparklubb – med vidhängande personalinflytande – för samtliga anställda i banken, kräver dock ingen lag- eller regeländring för att få spridning i näringslivet.

SNE kritiserar också det svenska näringslivet för alltför stor kortsiktighet. Men nog har väl ändå alla seriösa företag långsiktiga mål med sin verksamhet? Att stora kapitalplacerare, pensionsfonder eller liknande, däremot går in eller ut ur ett passivt aktieägande med kortare placeringshorisonter är väl varken konstigt eller allvarligt? Det torde i sin tur vara en del i kapitalförvaltarens långsiktiga arbete för sina uppdragsgivare. Och när en lämnar kommer en annan in, begagnade aktier byter ägare. Hoten kommer väl snarare från riskkapitalföretag, såsom Cevian i aktuellt fall, som på några års tidshorisont utfäster sig att skapa stort mervärde, vilket ofta kräver strukturgrepp, förvärv, styckningar utöver mer eller mindre kosmetiska förändringar för att putsa upp fasaderna på det som ska ges ”mervärde”. Och om man nu inte lyckas utan drar sig ur som i Volvo-fallet, så känner man inte minsta lojalitet med Sverige. Lojaliteten ligger hos investorerna, så man säljer till den som betalar bäst. Punkt.

Det finns idag mer riskvilligt kapital än någonsin i världen, som glider runt i jakt på avkastning. Mycket används för att köpa begagnade aktier i företag som tros ha en ljus framtid. Dessa investeringar kommer inte företaget vars aktier det handlar om till del. När däremot (främst ickefinansiella) företag behöver mer kapital (eget kapital eller långfristiga lån) för utveckling av sin verksamhet är det ofta betydligt svårare. I synnerhet om satsningarna är osäkra och har lång payback-tid. SNE talar då om behovet av tålmodigt kapital. Med det menar hon kapital som inte behöver kortsiktig avkastning. Men lång sikt består av ett antal korta sikter, så även i ett långsiktigt perspektiv måste den skördedagen komma då den långsiktiga avkastningen ska genereras – och då sannolikt med en period av extremt god kortsiktig avkastning. Här är SNE inte helt tydlig. Man får intrycket att hon menar att det måste finnas riskvilligt kapital åt alla, även åt icke vinstdrivande verksamheter. Men vem vill tillhandahålla kapital utan att få ersättning? Visst, vore jag anställd i ett personalkooperativ kunde jag kanske tänka mig att ha en kapitalinsats bunden i verksamheten för att i någon mån trygga min egen anställning. Men hur får vi fram kapital för att rädda ett företag på dekis? Menar SNE att SAAB borde ha räddats av svenskt kapital? Vems i så fall?

Nåväl. Den stora aktuella frågan är emellertid utförsäljningen av fina svenska företag och vad vi kan göra för att förhindra detta. Att svenska företag (även ”kronjuveler” som Volvo) säljs ut är omöjligt att missa. Men huruvida det är ett enkelriktat kapitalflöde, eller om svenskt kapital i samma eller kanske rent av i ännu högre utsträckning finner sysselsättning i andra länders näringsliv, det ger SNE inget svar på. Själv har jag förstått att tex Kina och Tyskland har regler som försvårar övertagande av deras bolag på det sätt som kinesiska och tyska aktörer tillåts göra här i Sverige. Men hur handelsbalansen ser ut totalt sett vad gäller ägarkapital i det globala näringslivet har jag inte en susning om. Råder månne balans i flödena av detta lättflyktiga kapital, eller har vi i vårt land fått ett stort underskott till följd av svensk handfallenhet? Vart tar i så fall våra kapitalägares frigjorda kapital vägen?

Man kan för övrigt knappast klandra Kina för att till västvärlden sälja de billiga konsumentvaror vi så enträget ropar efter och för pengarna av oss köpa välskötta företag eller investera och bli ägare till för oss väsentlig infrastruktur. Just i detta avseende visar Kina prov på gott och långsiktigt affärsmannaskap.

Sophie Nachemson-Ekwall fyller sin skrift med konkreta åtgärdsförslag för att nå de mål hon tycker är värda att sträva efter, ytterst för att skydda de svenska intressena i vårt eget näringsliv. Även om jag ovan käbblar emot delar av hennes resonemang, så visst känns hennes uppställda mål åtråvärda. Och visst känns det olustigt att gamla (som kanske Volvo) och nya (som kanske Spotify) svenska företag glider oss ur händerna. Samtidigt som protektionism inte gynnar oss, så får vi inte heller vara naiva och låta främmande aktörer spela skjortan av oss genom att bjuda våra kapitalägare på en fin reavinst att redovisa i nästa kvartal. Så läs för allt i världen Sofie Nachemson-Ekwalls kompakta bok ”Hållbar Ägararkitektur i Sverige”. Det är 122 sidor med fakta och hypoteser, bitvis svårtuggad, men viktig.

Boken går att köpa i bokhandeln eller att ladda ner gratis från hennes hemsida www.sophienachemsonekwall.se.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.