Nobelpriset i Ekonomi 2019


Montage: QiFO

Alfred Nobels årliga priser delas enligt statuterna ut till personer som ”gjort mänskligheten den största nytta”. Litteratur är kanske i det sammanhanget en främmande fågel, där nyttoaspekten är svår att se. När sedan Sveriges Riksbank för exakt 50 år sedan hängde på med ett ekonomipris till framstående insatser inom ekonomisk teori, får många samma känsla att nyttoaspekten oftast är svår att hitta, trots att talesättet säger att det inte finns något så praktiskt som en god teori.

Årets ekonomipris har emellertid tilldelats tre pristagare för deras insatser inom fattigdomsbekämpning och det – om något – ligger väl i mänsklighetens intresse. Engelsmannen Angus Deaton tilldelades priset 2015 för sin analys av konsumtion, fattigdom och välfärd och priskommittén menade att hans insatser något ospecifikt bidragit till minskad fattigdom i Indien. Men den här gången är det fattigdomsbekämpning som belönas för hela slanten.

Pristagarna kan bland annat sägas ha använt sig av Richard Thalers idéer. Thaler fick 2017 priset för påvisandet av de goda effekterna av ”nudging”, alltså att man med beteendevetenskapliga tekniker underlättar för (”puffar”) individer att ta kloka beslut. Årets pristagare har i olika experiment testat vilka metoder som leder till bäst effekt inom om olika delar av fattigdomsbekämpning och ”nudging” har ofta visat sig vara en framgångsrik väg, även i de fattigaste av länder.

2019 års pristagare heter Abhijit Banerjee, Esther Duflo och Michael Kremer och deras prestation är att de är de första som använt regelrätta fältexperiment för att klarlägga vilka åtgärder för fattigdomsbekämpning som fungerar. Fältexperiment är alltså vad naturvetare gör för att testa sina teorier, t.ex vid läkemedelsprövningar. Olika testindivider/grupper – med jämförbara bakgrundsfaktorer och förutsättningar – får använda olika metoder för fattigdomsbekämpning och man kan därför med stor säkerhet efteråt uttala sig om vad som fungerar bäst.

Kungliga Vetenskapsakademien förklarar varje år pristagarnas prestation i en lättillgänglig populärvetenskaplig skrivning. Här presenteras flera av pristagarnas fältexperiment. Michael Kremer var först ut när han i västra Kenya på 90-talet försökte öka effektiviteten i regionens grundskolor. Man lät vissa skolor tillhandahålla fler och bättre läroböcker, andra fick bjuda eleverna på gratis skolmat och åter andra fick möjlighet att erbjuda mer nivåanpassad undervisning åt sina elever. Det visade sig att varken bättre läroböcker eller skolmat gav några påtagliga effekter, medan nivåanpassad undervisning höjde resultaten påtagligt. Dessa resultat bekräftade även Esther Duflo i experiment med stödundervisning åt svagare elever i skolor i Indien. Till dags dato har därför nu över 100 000 indiska skolor program för elevstöd.

Ett annat identifierat skolproblem i fattiga länder är den höga frånvaron bland lärarna. Experimentell forskning har här visat på en framgångsväg som innebär att lärarna primärt erbjuds korttidskontrakt som enbart förlängs om resultaten blir tillfredsställande.

Inom hälsoområdet har man studerat vägar för att få föräldrar att vaccinera och medicinera sina barn i önskad omfattning. Man har då funnit att fattiga människor är extremt priskänsliga när det gäller förebyggande hälsovård. Uppsökande vaccinationscentraler ökar vaccinationsgraden, liksom bonusgåvor (en påse linser) till de familjer som vaccinerar sina barn. Se där nudging!

En generell notering pristagarna gjort är att fattiga människor gärna skjuter upp investeringsbeslut till morgondagen och att tidsbegränsade subventioner och erbjudanden därför har större effekt än permanenta sådana.

Banerjee och Duflo m.fl  har även studerat effekterna av mikrolåneverksamhet i den indiska storstaden Hyderabad. Vetenskapsakademien sammanfattar detta så här: ”Deras fältexperiment visade på tämligen små positiva effekter i existerande småföretag. Men de fann inga effekter på konsumtion eller andra utvecklingsindikatorer, varken på 18 eller 36 månaders sikt.” Mikrolåneverksamhet gavs Nobels fredspris 2006, då det delades mellan Muhammad Yunas och Grameen Bank i Bangladesh.

Vetenskapsakademien konstaterar även att det globala forskarnätverket J-PAL visar att de av pristagarnas experiment som efter utvärdering skalats upp nu har nått och gynnat över 400 miljoner människor i fattigare länder, vilket Vetenskapsakademien dessutom tror är grovt i underkant. Så här avslutar man sin populärvetenskapliga skrivning: ”Resultaten från den nya experimentella forskningen har redan hjälpt till att minska den globala fattigdomen och har stor potential att ytterligare förbättra livet för de människor på planeten som har det allra sämst.”

Tveklöst är att årets pristagare verksamt har bidragit till att lindra lidandet i världen. Men nog kan man känna viss besvikelse över att vi inte hunnit längre. Här i Sverige bildades Nämnden för Internationellt Bistånd 1962 som efter några år omformades till SIDA. Vi har slitit med fattigdomsfrågorna i världen varje år sedan dess. Nu 57 år senare belönar vi forskare som klarlagt att föräldrar som låter vaccinera sina barn bör belönas med en påse linser, samt att lärare bör anställas på korttidskontrakt.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.