Narkotikahandeln ur ett mikroekonomiskt perspektiv


Bild: Steve Buissinne, Pixabay

Narkotikamarknaden omsätter mångmiljardbelopp i Sverige och sköts av kriminella gäng. Narkotikamarknaden kan som alla andra marknader styras genom att utbudet och/eller efterfrågan påverkas med hjälp av regler och incitament. Men frågan är om utbud eller efterfrågan kan strypas helt så att denna gängens guldkalv dör och vi slipper dessa kriminella gäng i vårt samhälle?

Låt oss börja med att se hur utbudssidan fungerar. Visst görs försök att förstöra eller ersätta vallmo- och kokaplantsodlingar i Asien respektive Latinamerika för att få bort opium och kokain från konsumentmarknaden i västvärlden. För producenter i fattiga länder är frestelsen dock enorm då inkomsten är mångdubbelt större från drogråvarorna än från andra grödor. Så utbudet lär finnas kvar på den globala arenan för evigt. Ska vi få bort utbudet i Sverige måste vi därför lita till egna lokala åtgärder.

Utbudet av illegal narkotika i Sverige kräver att det finns individer som vill befatta sig med denna handel, trots att den är olaglig. Med en mikroekonomisk ansats kan dessa individers beslutssituation beskrivas på följande sätt. P betyder sannolikhet.

[ p(klara sig) * vinsten ] – [ p(åka dit) * straffet ]  <> [ Svenssonlivet ]

Om en person bedömer att sannolikheten att klara sig är 90% och den vinst man då skulle göra är 1 mkr per år så är sannolikheten att åka dit följaktligen 10% och straffet kan i det fallet sägas motsvara värdet/levnadsstandarden noll. Det förväntade värdet av en karriär i gängen blir då 900 000 kr/år. Svenssonlivet måste således erbjuda en högre inkomst än så för att locka mer än den illegala karriären.

Vad kan man då göra?  Att öka Svenssonlivets värde för potentiella gängmedlemmar torde vara hart när omöjligt. De som lockas av gängtillvaron är ju oftast de som har sämst chans att nå de högre sfärerna inom en Svensson-tillvaro. Dessutom har de sannolikt sämst förmåga att resonera i abstrakta livskalkyltermer med sannolikheter för olika utfall. Så även om skolan varje år från tidig ålder informerar barn om de verkliga oddsen för framgång och ett långt och lyckligt liv för kriminella, så lär i vissas ögon Svenssonlivet aldrig kunna mäta sig med lyxlivet som den framgångsrike gängledaren eller gängmedlemmen ger sken av att leva. Så även med stora insatser inom skola, boende och andra sociala områden (åtgärder som självfallet bör vidtas!) får vi nog konstatera att rekryteringsbasen för gängen kommer att vara tillräckligt stor för deras behov under överskådlig tid.

Vi kan dock minska värdet av en kriminell livsbana. Detta genom att öka risken för att åka dit, dvs anslå medel för tuffare insatser från tull och polis, samt genom att skärpa straffpåföljderna för narkotikahantering och andra uttryck för gängkriminalitet.  Detta är också precis vad vi håller på med, även om det går för långsamt i mångas tycke.

Vi njuter just nu av framgångarna från internationellt polisarbete med knäckta kommunikationskrypton som medfört att rekordmånga gängmedlemmar i Sverige – även högt uppsatta – nu står inför att möta rättvisan. I formeln ovan har alltså ”p(åka dit)” ökat. Har detta slagit ut narkotikahandeln i landet? Näppeligen. Jag har inte tillgång till några specifika och aktuella data i frågan, men hade det varit slut på droger i landet hade vi nog hört talas om det. Dessutom fungerar denna bransch precis som alla andra: brist driver upp priset. Har volymerna minskat så har ändå intäkterna och vinsterna från handeln inte minskat lika mycket. Och slås ett gäng ut, så tar ett annat över och ökar sina vinster tack vare prisökningen.

Gängen får förvisso nu skaffa sig nya kommunikationskanaler än encrochat och andra avkodade system, vilket de naturligtvis kommer att göra. Och internerade ledare får nya, kanske tillfälliga, ersättare ute i samhället. Men narkotikahandeln fortsätter.

Vi kan dock även påverka utbudet på ett annat sätt. Första ledet i rekryteringsekvation; [ p(klara sig) * vinsten ] blir ju noll om vinsten blir noll. Och vinsten blir noll om narkotikaförsäljningen legaliseras. Sådana försök görs runt om i världen men utvärderingarna verkar inte helt entydiga. Risken med legalisering är att drogmissbruket ökar i samhället och att vi ändå inte blir av med gängen, då de kommer att söka sig nya inkomstkällor, mer utpressning, vapenhandel, prostitution osv. Narkotikahandeln är dock en hörnsten i deras verksamhet idag, så deras lönsamhet – och därmed lockelse – skulle minska betydligt utan knarket.

Flyttar vi fokus till efterfrågesidan så kan vi först konstatera att innehav och bruk av droger är olagligt, även om polisen inte ”jagar” drogkonsumenter. Dessa slutförbrukare av droger kan grovt förenklat delas in i två grupper. De som är utslagna och beroende av sina droger. Samt de som ännu inte är utslagna utan använder drogerna som mysiga eller lyxiga berusningsmedel. Båda gruppernas konsumtionsbeslut grundas på den enkla formeln:  nytta > kostnad.

Nyttan för de beroende är en upplevd medicinsk nödvändighet, utan droger klarar man sig inte. För den andra gruppen är nyttan ett häftigt rus. Kostnaden för de utslagna är fortsatt misär, kanske stölder och prostitution. För andra gruppen handlar det om pengar, belopp som man ofta förhållandevis ganska lätt kan få fram – i alla fall så länge man klarar att sköta sitt jobb och dra in en månatlig inkomst.

De utslagna är säkert varma anhängare av en legalisering, medan den andra gruppen kanske föredrar den aura av förbjuden frukt som dagens system innebär. Att de lyckas förena sitt partydrogande med en föraktfull syn på politiker och myndigheter för att dessa inte får stopp på gängvåldet i samhället är ett bevis på denna grupps bristande intellektuella förmåga eller möjligen bara enorma egocentricitet. Det är de själva som föder gängen och deras kriminalitet! Likväl torde en legalisering vara osannolik i Sverige då detta skulle ses som att man ger upp kampen mot narkotikan, vilket för flertalet svenskar fortfarande torde vara helt omöjligt att göra.

Men skulle den illegala narkotikahandeln kunna utrotas genom att efterfrågan helt stryps? Information och attitydpåverkan kan säkert bidra, men därtill krävs nog att köp, innehav och bruk av narkotiska preparat beläggs med högre straff och prioriteras högre av polisen. Rimligen skulle flertalet av de i grunden välartade ungdomar som festar loss med lite droger då och då kunna fås på andra tankar vid förhöjt upptäcktshot och rejäla fängelsestraff. Men samtidigt tycker nog de flesta att det vore en enorm obalans mellan brottet att ”dra en lina” eller att ”röka en joint” och ett straff på flera månader i fängelse. Därtill skrämmer säkert konsekvenserna för kriminalvården och för polisen – ska man orka med att jaga drogpåverkade såsom i rattnykterhetsrazzior? Det är dock ett intellektuellt akrobatnummer av högsta rang att vara tillåtande till ett måttligt brukade av droger och samtidigt inte förorda att dessa droger tillhandahålls på en reglerad men legal marknad. De som är drogberoende och kanske utslagna kräver vård och legala förskrivningar för att hållas borta från den illegala narkotikan.

Så, nu har vi vänt på alla stenar. Utbud och efterfrågan, säljarnas och köparnas beslutssituationer. Allt går att påverka med regler och ekonomiska incitament, men det enda som förmodligen är politiskt genomförbart är successivt ökade polisinsatser och högre straff för narkotikasäljarna. Detta lär dock inte lösa problemet då nyrekryteringen av nya gängmedlemmar torde fortgå i den takt som erfordras. Vi får dock sätta vår förhoppning till att gängen åtminstone kan lära sig lösa sina tvister utan att skjuta ihjäl varandra så att vi slipper höra talas om eländet var och varannan dag.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.