Något om prisutvecklingen


Bild: Pixabay

Ett av nyckelbegreppen i konjunkturanalys och nationalekonomi över huvud taget är prisutvecklingen. Därför följer vi här prisutvecklingen såsom det kommer till uttryck i måttet konsumentprisindex (KPI). Låt oss se till den senaste tidens utveckling och då börja med KPI´s beståndsdelar.

Alla de varor och tjänster som vi konsumerar grupperas i tolv huvudområden. Varje sådant område består i sin tur av undergrupper som i sin tur är uppbyggda av delar som i botten utgörs av enskilda varor och tjänster. På varje nivå vägs ett prisindex fram av priserna/prisindexen på underliggande nivå. De tolv huvudgrupperna har sedan 1980 utvecklats enligt nedan.

Som synes sticker hälso- och sjukvårdssiffrorna ut betänkligt, framför allt utvecklingen 1990 till 2007. Särskilt är det tandläkararvodena som ökat. De ligger idag på index 1300! Även området utbildning sticker ut, då data helt saknas! Jag har förstått att det finns data på området, dock med ett annat basår och därför redovisas här inget värde. Utbildning också är en väldigt lätt vägande varu/tjänstegrupp i sammanhanget. Trots allt betalas den ju endast i mycket liten utsträckning direkt av konsumenterna.

Vikterna som tillmäts de olika grupperna korrigeras löpande/årligen. Hur vikterna såg ut på 80-talet har vi inte lyckats få fram. Men om vi använder 2017 års vikter på alla års prisindex (inkl en skattning för utbildning på 355) så får vi nedanstående bild av hur svenska folkets konsumtionsmönster förändrats pga prisförskjutningar sedan 1980.

Bilden visar hur prisnivån inom respektive område påverkat vår konsumtionsmix. I en kommande artikel ska vi utveckla denna analys. Boendet svarar emellertid för den klart största delen av vår konsumtion, dessutom med stigande pris. Detta leder oss in på en annan fråga om inflationen och hur den mäts.

Såsom vi uppfattat situationen så talar såväl Riksbanken som Finansdepartementet nu lika gärna om KPIF som om KPI. KPIF är som KPI fast med fast ränta. Man kan fundera över skälen till denna fokusflytt. Traditionell ekonomisk teori säger att med sänkt ränta – som initialt per definition sänker KPI – stimulerar man fram ökad konsumtion och ökade investeringar som i sin tur driver fram ökad produktion, dvs ökad efterfrågan på arbetskraft och insatsvaror, vilket driver dess priser uppåt vilket i sin tur till slut även leder till höjda priser på de varor och tjänster som vi konsumerar och vars priser därför ingår i KPI. Slutresultatet av sänkt ränta ska därför vara ökat KPI. Tyvärr stämmer inte denna teori längre. Den sänkta ränta vi har upplevt under senaste decenniet har inte fått de önskade följderna i form av nyttig stabil prisuppgång på runt 2% per år som önskas. Däremot har naturligtvis räntesänkningarnas direkta sänkande effekt på KPI inte gått att undvika. Så småningom måste dessa insikter leda till en total omprövning av hela konjunktur- och makroteorin. Än så länge har det lett till att KPI i många analyser bytts ut mot ett mer medgörligt och uppåtgående prisindex – KPIF. Oavsett om detta är en fullt motiverad ekonomipolitisk åtgärd eller bör betraktas som ett fånigt strutsbeteende så får det oss att nu titta på KPIF.

Att KPIF ska visa prisutvecklingen med fast ränta låter enkelt. Men riktigt så enkelt är det inte. Det handlar om våra boendekostnader, som ju vi ovan lärde oss är den enskilt största delen av vår konsumtion och därför även av KPI. Rent indextekniskt finns det ett räntekostnadsindex som i sin tur består av ett räntesatsindex och ett kapitalstocksindex. I KPI varierar såväl räntesatsindex och kapitalstocksindex från månad till månad, medan KPIF håller räntesatsindex låst vid ”100” från basåret 1987. Dock har kapitalstocksindex ökat på samma sätt i båda beräkningarna. Då KPIF alltså inte berörts av räntesatsminskningarna det senaste decenniet har detta index ökat snabbare än KPI under perioden. Varför de båda indexserierna började divergera redan för 20 år sedan kan man dock undra.

Att sänkta räntor inte leder till ökat pristryck på övriga delar av samhället må vara en sak. Men just inom boendeområdet så driver ändå räntesänkningar inflationen – via stigande bostadspriser och hushållens ökade belåning. Vi noterar således att KPIF har ökat snabbare än KPI. Och därför kan Riksbanken och Finansdepartementet komplettera det trista budskapet om KPI´s oönskat låga ökningstakt med att KPIF i alla fall ökar lite snabbare!

SCB´s hemsida har jag hyllat åtskilliga gånger och inte minst är deras förklaringar av prisutvecklingen och de olika index som mäter denna förtjänstfull. Har man likafullt frågor är de dessutom fenomenalt tjänstvilliga och duktiga på att svara. Likafullt är prisberäkningar ett komplext område. Min beskrivning lär därför inte lämna läsaren utan följdfrågor. Beklagar! Verkligheten är tyvärr komplicerad.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.