Mot nya höjder

flygahögt
Foto; www.freeimages.com / Alexander Wallnöfer

Det börjar komma fram statistik för Sveriges ekonomi 2015. BNP-siffrorna är klara och de visade sig accelerera uppåt i sista kvartalet, även om det inte gått så rekordsnabbt som vissa medier gett sken av i sin rapportering.

Tittar vi på de rena BNP-siffrorna och bortser från befolkningsutvecklingen utgjorde Q4 2015 det 16:e bästa kvartalet av de 88 som gått sedan Q1 1994, om man ser till tillväxten i BNP jämfört med närmast föregående kvartal. Jämför vi med motsvarande kvartal året innan, var Q4 2015 det 11:e bästa kvartalet under samma tid. I absoluta tal var det dock som sig bör ett rekordkvartal, med ett produktionsvärde på 1098 miljarder kronor. Utslaget per boende här i landet (inklusive alla, från BB och hospis) producerar vi nu varor och tjänster för 416 kkr på årsbasis (i 2014 års penningvärde).

BNP tom Q42015

Med den tunna svarta syftningslinjen som argument kan man hävda att vi inte återhämtat oss från finanskraschen 2008 ännu, och med den röda kurvans ökande avstånd från den lila kan vi beklaga oss över att vi tvingas fördela produktionsvärdet på allt fler boende här i landet. Så visst kan vi i vår Ove-bitterhet förbanna såväl finanshajarna, som våra fertila unga kvinnor och invandrarna.

Ett alternativt sätt att se på saken är att det här med barn och barnbarn är en välsignelse och förutsättning för en längre framtid. Och trots finanshajarnas klantande och trots att vi tagit emot över 115 tusen invandrare i snitt de senaste fem åren (netto minus utvandring över 64 tusen per år) så slår vi vårt BNP/capitarekord hela tiden. Och ju bättre vi tar hand om invandrarna desto mer kommer de att bidra till en fortsatt ökning av vårt materiella välstånd. Och dessutom långt innan det är dags för de senaste årens nyfödda att dra sina strån till vår fina stack.

Nu kunde vi naturligtvis valt att lyfta fram såväl definitionsmässiga som mättekniska invändningar mot BNP-måttet, men väljer att samla dessa till en annan artikel och här i stället bara konstatera att vi just nu åtnjuter en väldigt positiv ekonomisk utveckling. Glädjande är det också att ingen politisk falang tillskriver sig äran över detta. Man kan nog tänka sig att det är frestande, främst för den rödgröna sidan att framhäva den borgerliga perioden 2006-2014 som den sämsta delen av vår moderna ekonomiska utvecklingshistoria. Möjligen kunde borgerligheten göra lika sannolikt att det var deras idoga arbete under den svåra tiden efter den internationella finanskraschen som nu bär frukt. Men mest sannolikt är det kanske ändå att rikspolitikens utformning spelar en mycket blygsam roll för ett så sammansatt och komplicerat ekonomiskt mätetal som BNP per capita. I alla fall så länge politiken rör sig inom den smala korridor som våra nuvarande partiblock konstituerar. Med en extrempolitiks djärvare anslag skulle säkert mycket kunna bli betydligt sämre och det snabbt.

Ja det är lätt att se framför sig hur ekonomiskt välstånd försvinner till följd av politiskt vanstyre, krig eller naturkatastrofer. Men hur snabbt kan standarden växa? Den ekonomiska tillväxten och dess gränser är ett fascinerande område som vi måste fördjupa oss i. Låt oss här bara doppa tårna lite. Tillväxten utgörs av den inflationsrensade förändringen mellan två perioders BNP/capita. Vi tänker för enkelhets skull bort befolkningsförändringarna och talar här och nu bara om BNP. Nivån på BNP utgörs av värdet av alla producerade varor och tjänster. Hur snabbt kan vi öka denna vår produktion? Två grundfaktorer spelar in. (1) Om mer produktionsresurser används kan produktionen så klart öka. Vi har tex 8% arbetslösa i landet och säkert en hel del illa utnyttjade naturresurser som skulle kunna användas till merproduktion av varor och tjänster. (2) Vi kan använda oss av effektivare metoder och tekniker i vår produktion. Den typen av effektivisering är kanske lättare att åstadkomma för ”mindre utvecklade länder”. För oss i Västeuropa som ändå i de flesta branscher ligger förhållandevis nära teknikfronten handlar det nog mer om att med egna och andra länders forskning och innovationer flytta gränserna för produktionens möjligheter och konsumenternas nytta.

Det finns emellertid även motkrafter. Den viktigaste är att endast varor och tjänster som säljs räknas. Därför måste vi producera varor och tjänster som någon vill betala för, antingen i hemlandet eller på någon exportmarknad och antingen frivilligt i den privata sektorn, eller solidariskt som skattebetalare vad gäller offentliga tjänster. Det är nämligen betalningens storlek som räknas som produktionens värde. Dels påverkar därför vår vilja att vara ledig – att unna oss kort arbetsdag, lång semester och tidig pensionsålder och på så sätt avstå från att bidra mer till produktion och därmed även möjlig konsumtion. Men därtill påverkar även vår egen vilja att upprätthålla en konsumtionsmässig handlingsfrihet, alltså att spara, hålla reserver och avvakta med konsumtion.

En annan motkraft som bör nämnas redan på denna enkla beskrivningsnivå, är den tekniska utvecklingens baksida, den utslagning av gammal produktion av gamla varor och tjänster som följer med introduktionen av förbättringar och nymodigheter. Denna kamp, denna ”skapande förstörelse” som redan Joseph Schumpeter betonade vikten av för 150 år sedan, innebär att utvecklingen hela tiden tvingas kämpa mot en bromsande tröghet.

Låt oss med detta sagt och med hjälp av Världsbankens data, presenterad på www.globalis.se  göra en internationell utblick. Där förtecknas BNI (dvs bruttonationalinkomsten, vilket är ett mått mycket snarlikt bruttonationalprodukten) per capita för världens länder. Därtill har man konverterat alla länders resultat till USD, men inte bara med gällande växlingskurs utan med beaktande av respektive lands prisnivåer. Måttet är alltså köpkraftskorrigerade (PPP) USD och de avser senast tillgängliga år, dvs 2014.

Rikaste länderna 2014

Qatar spelar som synes i en helt egen liga och det har säkert sina egna och kanske inte helt trevliga förklaringar. Singapore, Brunei och UAE är synnerligen effektiva och moderna ministater som vi också har svårt att jämföra oss med. Men sedan kommer Norge och USA. Vi får väl se om Norges oljedopning är på väg att klinga av och vad det kommer att innebära för landet, men nog borde vi kunna mäta oss med USA i alla fall. USA är naturligtvis överlägsna oss i termer av spjutspetsteknologi och inhemska stordriftsfördelar, men de har också enorma interna konflikter och problem. Likafullt ligger de 21% över Sverige i BNI/capita. Nog borde vi kunna närma oss dem genom att växa 1% mer per år än USA, om inte i två så åtminstone i ett decennium?

Kina som uppges vara världsekonomins motor just nu ståtar med resultatet 13,2 tusen PPPUSD per capita år 2014. Sveriges siffra var 45,1. Kinas ekonomi har enligt dessa mätningar vuxit med över 11% per år sedan 1990 och Sverige med drygt 3%. Om Kina skulle fortsätta att växa med 10% per år och Sverige med 2% skulle Kina komma ifatt vår levnadsstandard år 2031.

Tillväxtfrågorna är så spännande att vi inte kan avhålla oss från att återkomma! Vi lovar det samtidigt som vi konstaterar att det just nu går bra för Sverige, nästan så bra att olyckskorparna knappt hörs för tillfället.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.