Min mikroteori – skatter och offentlig sektor

Offsekt0

Det påstås finnas en tärande del av samhället som försörjs av den närande delen. Visst kan man välja dessa laddade begrepp, men att som många gör kalla hela den offentliga sektorn för tärande är ytterst okunnigt. Den offentliga sektorn tillhandahåller kollektivt konsumerade varor och tjänster och kollektivt konsumerade varor och tjänster är naturligtvis lika viktiga delar av vår produktion och BNP som individuellt konsumerade varorna och tjänster är. Den tärande sektorn består möjligen av de som inte bidrar till produktionen alls och som inte heller lever på egna besparingar. Gissningsvis har flertalet, om inte alla, i den tärande sektorn högst ofrivilligt hamnat i den delen av vårt samhälle.

Den offentliga sektorns ursprungliga uppgift var att tillhandahålla varor och tjänster som vi behövde ”tillsammans”. De mest självklara exemplen är förmodligen militärt försvar och rättsväsende. Arméer, polisstyrkor och domstolar i privat regi vore helt otänkbara i vår kultur. Dock har vi privata väktarbolag, så där finns ett gränsland mot privat företagsamhet. En annan typ av verksamhet som i stor utsträckning kommit att bli kollektiva är samhällets infrastruktur. Vägar, järnvägar, post och telenät föll sig naturligt att anlägga och driva i offentlig regi. I synnerhet efter att många tidiga privata järnvägsbolag havererat. Fördelarna med enhetliga och storskaliga lösningar var helt enkelt uppenbara när det gällde landets infrastruktur. I dag ser vi dock många försök att privatisera delar av infrastrukturen. Ett tredje område där vi i vår del av världen valt kollektiva lösningar är vård, skola och omsorg. Här har vår grundläggande syn att alla människor har samma värde varit drivande. Alla – oavsett inkomst – ska ha rätt till god skola, vård och omsorg. Därför har offentliga sektorn iklätt sig rollen som ”försäkringsbolag” inom dessa verksamhetsområden och låtit alla mot en försäkringspremie i form av skatt efter bärkraft ges lika rätt till dessa tjänster. I andra länder gäller andra grundprinciper och idag blossar debatten het om för- och nackdelar med privata alternativ inom skola, vård och omsorg även här i Sverige.

Ett fjärde uppgift som offentliga sektorn sköter är inkomstutjämning, detta med s.k. transfereringar; omfattande allt från investeringsbidrag och starta-eget-bidrag till barnbidrag och försörjningsstöd. Att samla in pengar från i första hand höginkomsttagare och fördela dem bland i första hand låginkomsttagare är något radikalt annat än ovanstående tre andra områden. För den offentliga sektorn är det ett nollsummespel, bestående av ”positiv” och ”negativ” skatt. Därför kan rimligheten i att bara de positiva beloppen räknas med i landets skattetryck ifrågasättas.

En snabb koll på www.ekonomifakta.se visade att offentliga sektorns utgifter uppgick 2011 till ca 1800 miljarder. Samtidigt uppges skattetrycket då ha varit 44,4%. Låt oss grotta mer i denna sifferlogik en annan gång. Här återges emellertid, från samma källa, en grov %-fördelning över hur dessa 1800 miljarder används.

Offsekt1

Med lite fantasi kan vi hyggligt relatera tabellens siffror med den föregående beskrivningen.

Låt oss i en förenklad figur tydliggöra hur privat och offentlig sektor samverkar. Vi kallar den privata sektorn Bröd och den offentliga Vård.

Offsekt2

Som synes jobbar i denna modell 60% i privat sektor och 40% i offentlig. Alla har lika stor lön och av förenklingsskäl har vi inga vinster, vilket gör att BNP blir lika med lönesumman dvs 100. Alla betalar 40% i skatt och pengarna används till att avlöna vårdsektorn. Alla har råd med samma privata konsumtion – 0,6 bröd/person – och alla har möjlighet till samma offentliga konsumtion – 0,4 vård/person.

Låt oss nu anta att efterfrågan på Vård ökar i samhället, men att den totala produktionen ligger kvar på oförändrad nivå. Då händer precis samma sak som om man inom ramen för sin egen privata konsumtion vill lägga mer pengar på resor. Man måste dra in på kläder eller något annat. I modellsamhället här, måste vi dra ner på vår Bröd-efterfrågan om vi vill ha mer Vård. Resurser måste överföras till vårdsektorn och skatten måste höjas. Kvar åt Bröd-konsumtion blir ett mindre belopp.

Offsekt3

Notera att vi inte behöver betala mer per enhet vård vi vill ha, vi betalar mer för att vi vill ha mer vård. Vi kan i slutändan konsumera 0,5 bröd/person och 0,5 vård/person.

Om vi slutligen tänker oss att vi vill ha mer Vård, utan att göra avkall på vår konsumtion av Bröd, så kräver det en ökad BNP. Detta kan uppnås på olika sätt. Ett redovisas nedan, där resurser överförs från produktion av Bröd till produktion av Vård för att öka Vårdproduktionen. Sedan lyckas vi öka produktionen av Bröd till den gamla nivån, trots att resurserna minskat.

Offsekt4

Om vi vill ha exakt samma konsumtionskraft hos alla i modellriket så krävs som synes progressiv skatt. Men det är inte temat för den här artikeln. Här nöjer vi oss med att ha visat på mikronivå hur sambandet mellan privat och offentlig sektor rent principiellt ser ut. Och notera att det finns inget som säger att man måste ha en stor produktion av Bröd för att samhället ska ha råd att anslå resurser åt Vård, det är en grov missuppfattning av hur ekonomi fungerar! Vad som skiljer Bröd från Vård är att vi betalar den ena direkt och den andra indirekt via skatter. Om vi bestämde oss för det motsatta skulle vi lika gärna kunna betala Vården privat direkt och få tillgång till Bröd via våra betalda skatter. Då är det bara att byta rubrikerna i tabellerna ovan!

Brödet betalar inte vården!

Ur ett ekonomiskt perspektiv handlar effektivitet om att få ut mesta möjliga värden av minsta möjliga resurser.  I tidigare artikel har jag argumenterat för att konkurrens sannolikt är bästa sättet att uppnå ökad ekonomisk effektivitet. Men gäller inte det även kollektiva tjänster som tillhandahålls av offentliga sektorn? Självfallet vore det ypperligt om vi kunde få dubbelt så mycket brottsbekämpning, vägunderhåll eller sjukvård för våra skattekronor. Tänk om vi kunde få landets barn att nå grundskolekompetens för halva dagens kostnad! Varför ska vi då inte utnyttja konkurrensens kraft inom offentlig sektor? Varför inte låta olika aktörer tävla om att på bästa sätt uppfylla våra kollektiva behov? Ett grundläggande problem ligger just i att tjänsterna är kollektiva. På en privat marknad betalar köparen priset för en vara eller tjänst och bekräftar därmed med sin egen uppoffring det ekonomiska värdet av varan eller tjänsten i fråga. Inom den offentliga sektorn föreligger en trepartshandel där någon producerar tjänsten (”vårdgivaren”), en annan konsumerar tjänsten (”patienten”) och en tredje betalar för tjänsten (”skattebetalaren”). Det är således inte möjligt att fastställa det verkliga ekonomiska värdet av den offentliga sektorns tjänster såsom den frivilliga uppoffring som konsumenterna av tjänsterna själva gör. Som enskilda konsumenter kan vi inte lika enkelt med våra konsumtionsbeslut påverka utformningen av den offentliga sektorn eller stimulera fram en ökad effektivitet av densamma. Men självfallet ska vi inte kategoriskt säga nej till att använda människans entreprenörsanda och konkurrensens kraft till att effektivisera den offentliga sektorn. Respekt för att det är svårt bör vi dock ha. Länder som försökt organisera sig med extremt stora offentliga sektorer har hittills aldrig nått samma dynamik och tillväxt som länder med mindre offentlig sektor. Det är helt enkelt svårt att styra offentlig verksamhet. Men den är inte heller enkel att konkurrensutsätta.

  • Om varje skolelev bär med sig sin egen skolpeng som vald skola får för att sköta elevens utbildning, så är det inte svårt att se en affärsidé i möjligheten att locka ”motiverade” elever som är mindre resurskrävande än genomsnittet till en ”problemfri” skola.
  • Om vi av regionalpolitiska skäl bestämt oss för ett enhetsporto i riket för postbefordran, är det inte svårt att se en affärsidé i att ta hand om de postflöden som går inom och mellan stora näraliggande tätorter.
  • Om vi har ett ersättningssystem till vårdcentraler där man får betalt efter antalet besök, är det inte svårt att se en affärsidé i att dela upp varje patientärende i ett antal besök och återbesök.

Med detta sagt måste vi konstatera att det är svårt att privatisera offentlig verksamhet så att verkliga effektivitetsvinster uppstår. Vi försöker förvisso, i vissa fall genom att bryta upp monopolen och skapa verklig konkurrens, i andra fall ”hyr vi ut” monopolen till den som åtar sig att sköta det för minst ersättning. Samtidigt vet vi att ”gratis är gott” och att offentlig finansiering därför sannolikt leder till en ”överkonsumtion”. I alla fall till en större efterfrågan på tjänsterna än om varje förbrukare skulle betala tjänstens verkliga produktionskostnad. Å andra sidan bör tas i beaktande att offentlig verksamhet i denna sin produktionskostnad inte behöver anslå lika stora resurser på marknadsföring och försäljning som måste göras på privata marknader. Medborgarinformation javisst, men sällan någon regelrätt försäljning och marknadsföring. Sammantaget är det helt enkelt svårt att styra offentlig verksamhet. Samtidigt är ämnet så spännande att vi lär återkomma till frågan.

Låt oss emellertid också se hur olika driftformer kan tänkas påverka BNP.

Offsekt5

Exemplet ovan visar hur en privat operatör lyckas spara på såväl insatsvaror som på personalkostnader, vilket skapar utrymme för vinst åt honom själv som ägare.  Det direkta bidraget till BNP ökar i exemplet från 150 till 170. Dock torde bidraget till BNP från tidigare led minska i motsvarande mån, då behovet av insatsvaror minskat från 50 till 30.

Här kan nu precis samma resonemang föras som i artikeln om konkurrensens välsignelse så att vi skiljer mellan reala besparingar och besparingar till följd av nedpressade priser på insatsvaror och arbete.  Notera dock att oavsett vilket så är totalkostnaden för tjänsten, som vi antar är oförändrad till sin kvalitet och karaktär, alltjämt 200. Därför är BNP total sett oförändrad och vad som åstadkommits är en förskjutning av ersättningen sådan att underleverantörer och anställda har fått minska sina anspråk medan ägarna kunnat öka sina, se längst till höger i figuren. Möjligen är detta helt i linje med att produktionsprocessen ändrats så att mindre insatsvaror och arbetstimmar går åt, men att i gengäld mer eget kapital krävs. Det är dock en helt annan fråga.

Låt mig avslutningsvis spekulera något om framtiden, genom att ställa tre frågor:

  • Kommer vår efterfrågan i framtiden att se annorlunda ut vad gäller mixen av privata och kollektiva varor och tjänster?
  • Kommer den tekniska utvecklingen att verka lika mycket effektivitetshöjande inom privat som inom offentlig sektor?
  • Kommer vi att efterfråga mer eller mindre ledighet i framtiden?

Alla tre frågorna är svåra att bedöma. På fråga ett kanske vår befolkningsstruktur fäller avgörandet och ger oss svaret att vi sannolikt kommer att efterfråga mer kollektiva tjänster i framtiden. Fråga två kanske har samma svar. Många offentligt tillhandahållna tjänster bygger på personlig närvaro som kanske är svårare att effektivisera än annan produktion av varor och privata tjänster. På fråga tre slutligen måste vi beakta att vi har stor ofrivillig ledighet i form av arbetslöshet idag som med annat regelverk i samhället skulle kunna tillföras befintliga produktionsresurser, samtidigt som vi säkert inte vill se den långsiktiga process av kontinuerligt förkortad arbetstid stanna av just här. Slutsatsen blir därför att vi möjligen/kanske/sannolikt/absolut (välj själv!) bör räkna med att mängden livsarbetstimmar per capita kommer att minska och att en ökande andel av dessa kommer att ägnas åt produktion av varor och tjänster inom den offentligt finansierade sektorn, alltså sådant som vi betalar med vår skatt.

Men än sen? Är det detta vi vill ha, så kommer vi också se till att få det. Vi bestämmer själva och ”ekonomin” löser det praktiska åt oss. Precis som ekonomin tillgodoser våra behov om vi vill det motsatta.

 

Möjligen gör jag någon tankevurpa i mitt resonemang? Rätta mig i så fall. Kanske har någon läst eller hört talas om bättre förklaringar av ekonomi på denna beskrivningsnivå? Jag vore i så fall mycket tacksam för tips eller hänvisningar, då jag menar att här närmar vi oss de grundsanningar som såväl valda politiker som väljande befolkning behöver förstå.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?
  1. Birgitta says:

    Intressant resonemang. Jag tänker att svaret på den första frågan (huruvida vår efterfrågan kommer att förändras/förskjutas mot mer eller mindre privata/offentligfinansierade tjänster) till stor del avgörs av vilka politiska vindar som blåser (förstås är det vi som väljer våra politiker, så indirekt styr vi det själva). Jag skriver inte ”direkt” för jag anser att vindar kan blåsa lite hur som helst! Om vi tar vården som ett exempel, så kan gränsen för vad som ”anses” tillhöra de kollektiva tjänsterna (om vi sätter = med offentligfinansierade) förskjutas, utan att vi som individuella konsumenter egentligen ”efterfrågar” en förskjutning. Vi har ju en hel skala från hjärnkirurgi och avancerad sjukvård via mindre allvarliga åkommor och skavanker till skönhetsförbättringar, fotvård och t o m hårvård att hantera. Det är nog ingenting som säger att man i framtiden inte anser att delar av det som idag finansieras med offentliga medel (men utförs av såväl privata som offentliga vårdgivare) också ska finansieras med mer privata medel? Är det inte det som ”samhället” idag håller på att experimentera med? Vad är det som säger att vi inte får mer av den gängse amerikanska modellen med privatfinansierad vård via privata försäkringar för den som har råd? Kostnaderna för vård lär inte minska i framtiden eftersom befolkningen blir så mycket äldre så klart är nog att vi får se flera olika diskussioner om vad som ska finansieras via skattsedeln eller direkt från plånboken i framtiden.
    Frågan om ledighet är svår. På 100 år har medellivslängden i Sverige ökat med ca 25 år, från 55 till 80 och hälften av alla som föds idag kommer att uppnå en ålder av över 90 år. För hundra år sedan bestod i stort sett hela livet, utom barnaåren, mest av fysiskt tungt och ur hälsosynpunkt farligt arbete, i medeltal under ungefär 40-45 år. Om den blivande 90-åringen ska ägna sig åt arbete i samma mängd som förr, innebär det arbete under max halva livet. Resterande tid måste rimligen fördelas på av kollektivet till stor del finansierade studier (ca 20 år under en livstid) och ledigheter av olika slag kombinerat med omsorg och vård i ca 25. Ledigheter låter skönt, åldrande och vård låter mindre skönt, men kommer ekvationen att gå ihop och vem ska betala våra ledigheter?

    Svara
    • P-O Hörnquist says:

      Tack för kommentar Birgitta. Jag märker att du tänker och resonerar i dagsaktuella begrepp och termer, medan jag försökte formulera mig på en mycket mer grundläggande teoretisk nivå. I den modellekonomi jag använde mig av i artikeln finns ingen omvärld utan det är vad vi kallar en sluten ekonomi. I en kommande artikel ska jag försöka förklara de teoretiska grunderna kring detta med ”vi och dem” i en öppen ekonomi. Här var mina poänger primärt bara följande
      • Även tjänster som den offentliga sektorn producerar räknas med i vår BNP och i vårt välstånd. Det är absolut ingen tärande del av samhället.
      • Om vi i framtiden vill konsumera mer av offentliga sektorns tjänster så kommer vi att behöva tillskjuta mer resurser (=personal och utrustning) till offentliga sektorn och betala för detta med mer skatt.
      • Det förefaller vara svårare att styra och driva fram effektivitet inom offentlig sektor, bl.a. pga den indirekta finansieringen via skatter.

      Att höja skatter är politiskt känsligt, så kanske får du rätt i antagandet att vi genom politiska beslut kommer att gå mot en ökad privatfinansierad andel av vårdsektorn i framtiden, men som ekonom vill jag bara tydliggöra att det är lika naturligt att betala mer i skatt för att få mer offentliga tjänster som det är att lägga mer på klädkontot om man vill ha mer kläder. Detta är det många som inte vill förstå, man tror lätt att offentligt finansierad konsumtion är något väsensskilt från andra tjänster vi önskar konsumera. Något vi inte väljer frivilligt utan något vi har rätt till. Men skillnaden är bara att vi betalar kostnaden med våra skatter.
      Dina kommentarer till hur mycket vi kommer att arbeta i framtiden, som kokar ner till frågan om vem som ska betala våra ledigheter innehåller också intressanta förtydligande iakttagelser. På den beskrivningsnivå jag använde mig av – som fortfarande är en sluten ekonomi utan ”vi och dem” – är svaret emellertid enkelt: vi människor måste betala vår egen ledighet. Om vi under 40 års arbetsliv kan producera så mycket varor och tjänster som vi behöver för ett rikt och värdigt liv i 90 år så finns där inget egentligt problem. Börjar vi däremot uppleva brist på varor och tjänster i samhället och är beredda att ge upp ledighet för att kunna konsumera mer så får vi naturligtvis öka vår livsarbetstid.

      Svara
  2. Birgitta says:

    Förstår ditt resonemang även om jag har svårt att tänka mig att det för vårt vidkommande finns en sluten ekonomi. Kanske begreppet Nationalekonomi vilseleder oss att tro det? Visserligen är jordklotet ett enda och man kanske kan se den globala ekonomin som ”sluten” inom sig och begränsad till klotet, men på jorden finns ju både slutna och vidöppna nationella ekonomier (ex Nordkorea och Zambia). Jag ser fram emot din artikel där du öppnar upp ekonomin. Kan vi inte låta nordkoreanerna behålla nationalekonomin och borde det inte heta Internationalekonomi i vår del av världen?

    Svara

Lämna en kommentar.