Min mikroteori – Det ekonomiska kretsloppet

Det finns en stor gren av nationalekonomin som heter mikroteori. Den handlar huvudsakligen om hur individer och företag tänker när man maximerar sin nytta/vinst och hur marknader med olika former av konkurrenssituation fungerar. Nedanstående figur visar hur en individ enligt klassisk mikroteori väljer mellan äpplen och päron inom ramen för sin konsumtion. På samma sätt försöker vi genom att se vilket utnyttjande av våra resurser som ger största möjliga nytta även välja mellan arbete och fritid, mellan konsumtion och sparande, ja snudd på mellan liv och död.

Företag använder i princip samma tekniker, fast då mäter man allting i pengar och antar att företagen söker vinstmaximering.

Absolut har denna typ av modell ett visst pedagogiskt värde, då den på ett intellektuellt plan visar hur man kan hitta den optimala lösningen i ett valproblem.  Men direkt inser ju vi alla att modelltekniken saknar praktiskt värde, ingen av oss har ju någonsin ens övervägt att använda denna typ av resonemang när vi handlar mat inför helgen, när vi försöker ”välja” hur mycket övertid vi ska jobba eller i någon annan situation i livet. Förmodligen har ingen av oss någonsin upprättat en personlig nyttoindifferenskurva. Många av oss känner nog inte till sin egen budgetrestriktion, i alla fall inte för val mellan äpplen och päron – möjligen i slutet av månaden och då på en väldigt övergripande nivå. Dessutom är det svårt att se hur denna typ av ekonomimodeller kan aggregeras till att ge en bild av hur landets BNP, sparande, inflation, arbetslöshet mm ser ut. Och det är just det jag söker – teorin som på mikronivå utifrån vardagliga ekonomiska transaktioner och begrepp beskriver vad som händer i nationens samlade ekonomi. Tips på litteratur och andra källor emottages tacksamt, men låt mig här få spåna lite för egen del, så ni förstår vad det är jag söker.

I en självförsörjningekonomi är varje hushåll sig själv nog. Tänk Robinson Crusoe. Man tillverkar sina egna konsumtionsvaror i form av mat och kläder. Man gör investeringar genom att tillverka verktyg och byggnader. Man utför tjänster inom hushållet såsom hårklippning och sjukvård. En självhushållningsekonomi har sin årliga bruttonationalprodukt (BNP) även om den i avsaknad av enkel måttenhet torde ta formen av en förteckning över allt som producerats under året.  Ju mer hushållet tillverkar desto längre blir listan och därmed växer BNP och hushållets välstånd.

I en bytesekonomi kan vi tänka oss att en bonde sköter matproduktionen, en skräddare syr alla kläder och en snickare gör alla verktyg och byggnationer. Sannolikt blir totaleffektiviteten större i ekonomin då alla härigenom specialiserar sig på sin egen profession och genom byteshandel kan därför alla få en högre levnadsstandard. I brist på neutrala pengar är varje vara sin egen valuta och byts mot andra varor efter överenskomna ”växelkurser”. Om utifrån en viss produktionsmängd i detta trehushållssamhälle någon av de tre bestämmer sig för att öka sin produktion, så skaffar den familjen sig mer resurser att konsumera – eller att handla med. Dock torde den expanderande familjens varor förlora något i värde per enhet då utbudet av dessa varor ökar. Här kommer den klassiska mikroteorins mest typiska illustration väl till pass.

Via förändrade ”växelkurser” kommer en del av den reala välståndsökningen att glida över till de andra familjerna vars varor blivit relativt sett mer attraktiva. I bytesekonomin finns flera aktörer och därför kan även skulder uppstå. Någon av familjerna kanske byter till sig varor från en annan familj mot löfte att leverera sin del i bytesaffären senare. Finansmarknader har alltså uppstått, dock ännu bara i form av naturafordringar och naturaskulder. Om de tre familjernas ekonomier konsolideras, alltså teoretiskt slås samman, så nettas dessa fordringar och skulder bort mot varandra. Totalt sett är detta samhälles ekonomi därför likt självförsörjningssamhällets, bruttonationalprodukten BNP torde ha formen av en produktionsförteckning. Ju mer varor och tjänster hushållen sammantaget producerar, desto större blir BNP och välståndet i detta samhälle.

Nästa steg är en sluten penningekonomi. Alltså en ekonomi utan export eller import, men där det finns pengar. Jordklotet utgör en sluten penningekonomi. Vad pengar egentligen är, dess historia och djupare funktion får bli föremål för kommande artiklar. Nu ser vi dem bara som en existerande ”neutral” vara som används för handel och sparande. Alla andra varor och tjänster har sina växelkurser uttryckta i pengar (=priser) och därmed har vi fått ett verktyg att mäta värde med, vilket underlättar. Penningekonomin underlättar i sig även ytterligare specialisering och effektivisering av produktion och distribution i samhället, då vi inte behöver hitta någon som vill byta en yxa mot ett par byxor, eller en häst mot ett förråd, om nu det är vad vi själva önskar. I denna ekonomi finns därför allehanda företag som producerar varor och tjänster åt varandra och åt slutförbrukarna, konsumenterna. Konsumenterna tillhandahåller sin arbetskraft åt företagen. Vi håller den offentliga sektorn utanför analysen tills vidare. Produktionens värde – alltså vad kunderna betalar – går åt till ersättning åt underleverantörer och arbetskraft. Resten blir ägarnas vinst.

Underleverantörernas produktionsvärde – alltså vad deras kunder betalar – går åt till ersättning åt underleverantörens underleverantörer, underleverantörernas arbetskraft och till underleverantör-ägarnas vinst. Produktionsvärdet för underleverantörernas underleverantörer …., ja ni förstår. I slutändan fördelas produktionens värde på de som äger produktionen och de som arbetar i produktionen. Kort sagt; produktionens värde fördelas på människorna i samhället. Ju större produktionens värde blir, desto större blir BNP och likaså BNP per capita, dvs det vi kallar välfärden. Fördelningsfrågorna mellan arbete och kapital, eller mellan olika yrkesgrupper diskuterar vi inte här.

Ekonomin som kretslopp framgår förhoppningsvis av ovanstående beskrivning. Värdet av produktionen tillfaller befolkningen för sin insats som produktionsresurser (arbete eller kapital), men befolkningen kan som kunder inte köpa de tillverkade varorna och tjänsterna förrän de själva fått betalt för sitt bidrag till produktionen, samtidigt som företagen inte kan betala sina produktionsresurser innan de fått betalt av sina kunder. Ett äkta hönan och ägget-problem kan tyckas. Men detta problem löses med krediter. Dels lånar producenterna av sina underleverantörer, då man normalt har viss kredit hos sina leverantörer. Dessutom lånar de faktiskt av sina anställda, då dessa normalt inte får lön förrän i slutet av arbetsmånaden. Dessutom kan de – om inte rörelsen är nystartad – låna av sig själva genom att använda tidigare vinster. Ytterst finns också en kreditmarknad att vända sig till, bestående av sedan tidigare sparade löner och vinster i samhället, såväl för företagare som behöver betala räkningar innan kundintäkterna influtit som för konsumenter som önskar konsumera innan lönen/aktieutdelningen hamnat på kontot.

Några allmängiltiga slutsatser kan vi dra av denna enkla modell:

• Ju större produktionen blir, desto större kaka finns att fördela i samhället. Alltså desto fler varor och tjänster finns att konsumera.
• De ersättningar som företagen betalar till arbetare och ägare är en spegelbild av de priser som dessa måste betala för de tillverkade varorna och tjänsterna.
• Ju effektivare produktionen blir, i bemärkelse att en mindre mängd arbetskraft behövs för produktionen av varor och tjänster, desto större andel av produktionens värde hamnar hos företagsägarna.
• Ju färre människor som engageras som arbetskraft eller ägare i produktionen av varor och tjänster, desto färre människor kan bidra till efterfrågan på varor och tjänster.

Sista slutsatsen ovan tydliggör att produktion inte går att se som ett självändamål. Produktionen måste avse varor och tjänster som efterfrågas i samhället. Efterfrågan utgör komplementet eller motkraften till produktionen. Samhällets ekonomi, alltså den samlade produktionen av varor och tjänster, växer genom företagens beslut att expandera eller genom att nya entreprenörer försöker etablera sig. Vidareutvecklade eller helt nya produkter eller tjänster tas fram. Effekten styrs dock till lika stor del av efterfrågan;

• Om nya varor/tjänster inte efterfrågas av konsumenterna måste produktionen snart läggas ned och tillväxten i ekonomin uteblir.
• Om nya varor/tjänster tenderar att ersätta gamla varor/tjänster så överförs råvaror, underleverantörstjänster och arbetskraft mellan verksamheterna. Nettoeffekten utgör tillväxt för den samlade ekonomin och den kan bli positiv, oförändrad eller negativ!
• Om nya varor/tjänster efterfrågas av konsumenterna utan att minska efterfrågan på andra varor och tjänster innebär det att nya råvaror, underleverantörstjänster och arbetstimmar behövs för produktionen. Ekonomin växer!
• Analogt med detta följer att om efterfrågan på befintliga varor och tjänster ökar eller minskar per se  – oavsett anledning – så växer respektive krymper den samlade ekonomin.

I ett penningsamhälle redovisas BNP inom ”nationalräkenskaperna” som det summerade värdet av årets samlade produktion. Likaså finns ”finansräkenskaper” med värdet av alla tillgångar och skulder i ekonomin. Alla skulder i samhället är emellertid utställda till andra aktörer i samma ekonomi, så de elimineras när ekonomin konsolideras. Jordklotet är fortfarande skuldfritt! Så tillgångarna motsvarar samhällets egna kapital. Arbetslöshet finns säkert, men ju mer som sammantaget produceras i samhället, desto större blir BNP och välståndet.