Miljöekonomi

miljöförstöring
Foto: www.freeimages.com / Carlos Koblischek

Ekonomiska incitament brukar fungera. Människor brukar bete sig så att man tjänar på det ekonomiskt. Miljöbidrag för vissa bilar brukar gynna försäljningen av sådana bilar. Därtill brukar det även motivera biltillverkare att försöka få sina bilar klassade som bidragsberättigade. Tyvärr dock kanske inte alltid på rätt sätt. 

Ett annat väl beprövat ekonomiskt verktyg för att uppnå önskade miljöeffekter är inrättande av och handel med utsläppsrätter. I Europa har detta förekommit avseende koldioxid sedan 2005. Grundtanken är att alla som släpper ut koldioxid måste ha en utsläppsrätt för denna volym. Den totala mängden utsläppsrätter ska minskas så att de totala koldioxidutsläppen i ett första steg minskar med 21% från 2005 till 2020. Den som riskerar släppa ut mer än sin utsläppsrätt under ett år kan kompletteringsköpa av aktörer som lyckats minska sina utsläpp och därför får utsläppsrätter över. Utsläppsrätter kan alltså säljas eller sparas. Tanken med systemet är att det ska motivera till rening/utsläppsminskning där detta är billigast att uppnå och att de som genomför sådana åtgärder kan finansiera åtgärderna genom att sälja de friställda utsläppsrätterna.

Ett till synes gynnsamt problem har emellertid uppstått, vi har fått överskott på utsläppsrätter i systemet. Detta måste tolkas som att utsläppsminskningarna har gått snabbare än den tänkta takten fram emot 2020. Systemet ger således inga ekonomiska incitament för närvarande till ytterligare rening och minskning av CO2-utsläpp.

Vi saknar fortfarande resultatet för 2015, men en bild av de svenska aktörernas del av dessa EU-totaler fram tom 2014 stöder tyvärr inte ovanstående tolkning. Totalt uppgick 2014 de svenska CO2-utsläppen till 19,3 miljoner ton, dvs 2000 kg per svensk!

CO2utsläpp

Det ser ut som en stabil men svag minskning av de svenska utsläppen, men 2014 års utsläpp låg på 99,8% av 2005 års nivå. Tilldelningen har däremot ökat med 23%! Rimligen har andra EU-länder fått se sina tilldelningar minska så att EU-totalerna verkligen utvecklas mot de uppsatta målen. Kanske är det så att verksamhet med CO2-utsläpp har flyttats till Sverige under åren? Antalet svenska aktörer har nämligen ökat med 9% sedan 2005 och genomsnittsutsläppet har därför minskat med mer respektabla 8%. Dock har tilldelningen likafullt ökat med 14% för den svenska genomsnittsutsläpparen!

Nedan förtecknas de 50 största av Sveriges 770 CO2-utsläppare 2014, där vi också jämför med deras siffror för 5 år sedan. 24 av dessa har ökat sina utsläpp, 11 har minskat och 15 går inte att jämföra mellan åren. Utsläppsmängderna är uttryckta i ton.

CO2utsläppare

Naturvårdsverket redovisar alla dessa uppgifter och mer därtill på sin hemsida. Det framskymtar även tydligt att man som representant för Sverige försöker påskynda neddragningen av utsläppsrätterna och därmed även utsläppen i EU.

Att vara rikast när världen dör känns mindre meningsfullt

Uppenbart är systemet med utsläppsrätter verkningslöst i nuläget. Synd. Ekonomiska incitament rätt utformade brukar ha god effekt på människors beteende. Vi har således på sistone noterat alltfler signaler på att finansvärlden ansluter sig till kampen för en uthållig värld. Det torde inte handla om något moraliskt uppvaknande. Finansvärlden är dömd till att alltid sträva mot maximal avkastning. Saken är nog snarare den att alltfler framskrivningar av världens tillstånd nu kryper in i de lönsamhetskalkyler man gör. Trots kvartalskapitalismens inbyggda kortsiktighet måste man i vissa branscher anlägga riktigt långa perspektiv på sina investeringar, så i allt fler sammanhang är det alltmer uppenbart att fortsatta koldioxidutsläpp, global uppvärmning, översvämningar med mera kommer att föröda investeringar och kapital, om inte redan under nuvarande investerares livstid så under deras barns. Ju mer tiden går och ju mer alarmerande klimatrapporter vi får, desto starkare kommer finansvärlden därför att ta position på lösningssidan. Allt kommer att påskyndas av myndigheternas åtstramning av regelverken kring gamla lösningar. Investeringar i klimathotande lösningar kommer helt enkelt inte att ge avkastning, medan ny teknik och nya lösningar kommer att ge kapitalisterna möjligheter att slå nya vinstrekord och bli landets eller världens rikaste personer. Vi andra hoppas bara att de har tillräckliga felmarginaler i sina kalkyler. Att vara rikast när man dör kan vara mångas motto, men det bygger nog på tanken att några efteråt ska visa tacksamhet, vördnad eller respekt. Att vara rikast när världen dör känns mindre meningsfullt.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.