Mike Maloney – Hidden Secrets of Money


Bild: Ur Hidden Secrets of Money, episod 1

En mig närstående person föreslog mig att titta på en serie dokumentärfilmer om ekonomi på Youtube. Sökorden har ni i rubriken ovan. Det har jag nu gjort och eftersom det är rätt så välgjorda och underhållande filmer som handlar om det hyperintressanta ämnet pengar kan jag nog rekommendera den. Dock har serien ingen ambition att vara allsidigt informerande, man undviker att intervjua meningsmotståndare och är raka med att man vill återinföra guldmyntfoten. Man försöker tom etablera en språklig distinktion mellan riktiga pengar som baseras på guldvärdet och valutor som enbart är papperspengar i form av skuldsedlar.

Ja, det egentliga syftet är nog att driva upp allmänhetens intresse för guld och silver eftersom producenten Mike Maloney (MM) är handlare just i dessa ädelmetaller. Serien är i tio delar och de första delarna kom 2013. Sista delen/uppdateringen är från 2018.

Här är Mike Maloney med sin ekonomiska modell över penningens tillväxt och kretslopp i sju steg.

Med Maloneys amerikanska referensramar ser det ut så här:
Government (Staten) uppdrar åt Treasury (Finansdep) att låna pengar, varvid Finansdepartementet ställer ut skuldebrev (statsobligationer). Federal Reserve (Riksbanken) köper obligationerna och betalar med sina skuldebrev (Riksbankscertifikat). Betalningen går dock via bankerna, som tar hand om Riksbankens skuldebrev och vidareförmedlar betalningen till staten i form av bankens skuldebrev (”pengar”). Bankerna ökar alltså tillgångarna på Statens bankkonton och bokför det som en egen skuld i form av ”utgivna pengar”. Denna skuld är dock helt ”säker”, då bankerna fått Riksbankscertifikat som säkerhet. De tre parterna Staten, Riksbanken och Bankerna har alltså ökat mängden pengar i samhället genom att i triangel byta skuldebrev med varandra. Och eftersom bankens skuldebrev är ”kontopengar” kan de användas precis som kontanter. Mängden kontanter har dock inte ökat.

När sedan staten tar ut och använder pengarna på sitt konto kommer de att cirkuleras i samhället och regelbundet att passera banksystemet på nytt. Samma pengar lånas alltså ut om och om igen – efter avdrag för en ”reserv” varje gång. Detta kallas fractional banking. (Jag sätter in 1000 kr på banken som då kan låna ut 900 kr till någon som köper något av någon som sätter in pengarna på banken som lånar ut 810 kr igen osv, osv.) Men hur MM vill att bankerna ska fungera om de inte tillåts arbeta med fractional banking är oklart. Om reservkravet sattes till 100% skulle fractional banking upphöra, men så även bankernas möjlighet att effektivt sammanföra de som har pengar att låna ut och de som vill låna pengar, vilket drastiskt skulle sänka effektiviteten i våra ekonomier.

Tanken är så klart att staten så småningom efter att ha använt pengarna väl bland medborgarna via skatter kan få tillbaka så mycket att man kan lösa in sina utställda statsobligationer hos Riksbanken, så att dessa kan lösa in sina Riksbankscertifikat hos bankerna, så att dessa kan boka bort sina uppbokade skulder för ”utgivna pengar” och på så sätt eliminera den initiala ökningen av penningmängden. På samma sätt blir den penningmängdsökning som uppstått genom fractional banking nollställd när alla återbetalat sina lån.

MM menar dock att det aldrig går så. Han menar att staten alltid har aptit på mer utgifter och därför alltid kommer att låna mer pengar, varför denna karusell snurrar varv efter varv med en ständig expansion av penningmängden som följd.  Och sista steget,  step 7, i MM´s modell säger ”Secret owners take their cut”, med vilket han menar att de som styr detta system är de enda som tjänar på det. Folket får betala. Och som hans egna ord säger: ”AND it´s only possible because we no longer use real money.”  Och med real money menar han pengar med ett värde som Riksbanken löser in mot guld till en given kurs. Man kan trycka fler skuldsedlar, men man kan inte trycka mer guld.

MM redovisar i serien helt korrekt att genom historien har alla monetära system med pengar utan inneboende värde (det vi kallar fiat-pengar) kollapsat, men man undlåter att nämna att detsamma även gäller snäckorna, guldmyntfoten och alla andra valutasystem också. Alla valutasystem har hamnat i ett läge då man funnit anledning att byta till något nytt. Förutsättningarna och kraven i ekonomin har utvecklats.

Guld och andra ädla metaller har använts som råvara i mynt och som säkerhet för (inlösningsbara) sedlar och på så sätt spelat en stor roll i flera tidigare monetära system. Pengarnas inneboende (guld)värde, ansågs, hävdar MM, ge trygghet åt ländernas ekonomier. Hotet, som MM påstår ständigt har realiserats och förstört för alla länder genom tiderna, är att makthavarna alltid försöker skapa mer pengar än det finns guldvärde. Antingen genom att minska guldinnehållet i mynten eller genom att trycka mer sedlar. Man urholkar penningvärdet för att få mer pengar att använda till offentliga utgifter och krig i en omfattning man egentligen inte har råd med. Och MMs djärva poäng är att det är det urholkade penningvärdet som är orsaken till ländernas undergång – inte några misslyckade krig.

Visst kan det kännas tryggt med pengar som är inlösningsbara i något reellt och fysiskt som alltid efterfrågas, såsom guld (eller varför inte knark?). Men med dagens modell är samtidigt våra pengars värde helt oberoende av gruvföretagens framgångar och juvelerarnas mödor. Dagens pappers/fiat-pengar har bara ett syfte: att utgöra pengar. Dagens pengar är alltså rena skuldsedlar och säkerheterna för dessa pengar finns således på tillgångssidan i Riksbankernas och affärsbankernas balansräkningar. Med staternas insättningsgarantier för placeringar i kontrollerade banker bör varje hushållssparare och småföretagare känna sig trygg – åtminstone mot bankhaverier.

En annan risk MM målar upp är den att riksbanker och affärsbanker skapar så oändligt mycket pengar att ingen längre tror på deras värde. Historien uppvisar Weimar-republiken och i dagsläget utgör Venezuela ett skrämmande exempel på detta. Men det är ju faktiskt möjligt att tänka sig ett valutasystem med fiat-pengar, men utan att penningmängden växer okontrollerat. Åtminstone qifo-läsarna vet hur mycket pengar som finns i samhället och hur landets balansräkning (nationalförmögenheten) ser ut. Man skulle kunna styra Riksbankerna och affärsbankerna till att hålla penningmängden inom en fastställd andel av landets reala tillgångar/eget kapital.

I stället försöker Riksbankerna och bankerna , med begränsade framgångar, anpassa penningmängden till att ge oss en ”lagom” inflation. Men det är rimligen naturligt att priser svänger och emellanåt även faller, till följd av utbud och efterfrågan bottnande i utveckling av teknik och kundpreferenser. Riksbankernas arbete för att förhindra detta genom att expandera penningmängden är, om inte direkt skadligt som MM hävdar, så dock kanske onödigt. Prismätning är väldigt komplicerat och därför för osäkert för att tillmätas sådan styrande betydelse. Och den stora ökningen av penningmängden i nutid har ju snarare drivit upp aktie- och fastighetspriser, än ökat tillväxten av BNP. MM går dock ett steg längre och påstår att politiker alltid vill spendera mer pengar än de har tillgång till och att de därför alltid vill trycka mer pengar, dvs skapa inflation. Kärnan i MMs analys är således att riksbanksfolk, bankdirektörer och politiker inte vill folkets bästa. De vill bara sko sig själva och sina vänner.

MM säger inte heller att tillväxten varit dålig i ekonomin under senaste decenniers fiat-doktrin, utan snarare att det har skett en mycket olycklig förmögenhetsförskjutning; då de tidigare rika har blivit superrika och medel- och låginkomststagare har blivit fattigare. Att korrigera detta med en progressiv skatt är dock inte en tanke som slår MM. Och frågan om vi med bibehållen guldmyntfot skulle haft samma ekonomiska utveckling i världen som vi haft under de senaste decennierna, lämnar MM också oanalyserad.

I mitt tycke är kanske det intressantaste avsnittet episod 8 om kryptovalutor. Ju mer MM sätter sig in i Bitcoin och block-kedjeidéerna, desto större anhängare blir han. Inte minst tilltalas han av att valutan fungerar utan någon myndighetskontroll. Detta skulle USA´s grundande anfäder ha förespråkat, menar han entusiastiskt.

Efterhand i programmet ändrar han dock uppfattning, då han inser att hela logiken med ”brytning” av nya Bitcoins och registrerandet av nya transktionsblock i distribuerade journaler på miljontals datorer runt om i världen som ju utgör själva blockkedje-idén, skulle förbruka mer el än vad jorden producerar om tekniken skulle användas för världens alla finansmarknader. Dessutom är systemet för långsamt, det kan redan i dag ta flera timmar att få en transaktion kvitterad. Så det finns alltid obekräftade transaktioner, vilket innebär att man inte kan vara riktigt säker på om det som står i den distribuerade journalen verkligen är vad som gäller NU!

I slutet av episoden besöker MM ett företag som heter Hedera Hashgraph, som har en annan logiskt revolutionerande konstruktion av sina distribuerade journaler. Metoden ska vara såväl säkrare, snabbare (realtid), billigare (nästan gratis) och mer rättvis, i bemärkelsen att transaktionerna alltid behandlas i kronologisk ordning. Någon kryptovaluta baserad på Hashgraph-tekniken fanns dock inte att peka på. Men slutsatsen för MM är ändå att den blockkedje-teknik som Bitcoin och liknande valutor baseras på aldrig kommer att användas av allmänheten i daglig handel, utan möjligen finnas kvar som spekulationsobjekt. Hashgraph å andra sidan visar att utvecklingen går vidare. Vart återstår att se. För MM är det en fri valuta, utan myndigheternas påverkansmöjligheter, som utgör drömmen.

MM avslutar sin serie genom att visa hur USA av idag följer precis samma utveckling som det gamla romerska imperiet gjorde. Innan undergången hölls de romerska folkmassorna lugna med bröd och skådespel. I dag är det matkuponger och skräp-underhållning (”welfare and mass distraction”). Räddningen utgörs naturligtvis av en återgång till en valuta baserad på en guldmyntfot enligt MM, eftersom ”Ett samhälles kvalité står i proportion till kvalitén i dess pengar”.

Själv tror jag nog det finns andra, kanske bättre, kvalitetsmarkörer för ett land än dess pengar. Jag vill också gärna tillägga att ingenting har ett inneboende värde utan alltings, precis alltings värde kan härledas ur dess utbud och efterfrågan. Det gäller guld, mjöl, fastigheter, knark, dollarsedlar, elcyklar och precis allting annat. Om utbudet ökar eller efterfrågan minskar så faller priset, så även på guld. Guld har dock haft den egenheten att tillgången varit förhållandevis stabil genom århundradena, 2007 bedömde en expert att det fanns 161 000 ton guld i världen och mängden beräknas öka med 1,7% per år. (Källa: råvarumarknaden.se) Guldpriset låg på 10 000 USD/kg år 2000. Tolv år senare peakade det på 59 000 USD/kg, för att falla ned och bottna på 34 000 USD 2015. Idag år 2020 är priset ånyo all-time-high och över 60 000 USD/kg. (Källa: aedelmetaller.dk).

Så kanske att guld ändå kan vara en bra investering som komplement till aktiefonder och bankmedel. Man kanske skulle kontakta någon guldmäklare?

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.