Mätbarhet och Ekonomistyrning


Bild: Pixabay

I en krönika/artikel på Dagens Arena skrev den unge Dennys Bello härförleden en kritisk artikel om ekonomistyrning. Den skulle läsas i kontexten av frågan om vinster i välfärden. Själv fick jag under 1970-talet min utbildning i ekonomistyrning och jag har försörjt mig på dessa mina färdigheter sedan dess. De har även gett mig det pensionskapital som ska försörja mig resten av mitt liv. Därför känner jag att jag vill försvara mitt kompetensområde och korrigera Bello på några punkter.

Säkert har han inledningsvis citerat Percy Barnevik helt korrekt: ”Bara det som mäts blir gjort. Glöm aldrig det.” Barneviks storhet som företagsledare till trots är det naturligtvis, lösryckt på detta sätt, ett alldeles idiotiskt uttalande. Dennys Bello behöver sannolikt bara gå till sig själv för att inse att väldigt mycket av det han själv gör aldrig blir mätt. Ändå blir det gjort.

Mitt eget professionella motto lyder: ”Det som inte går att mäta går inte heller att styra”. Detta är naturligtvis också ett överdrivet och pompöst uttalande om man tar det alltför bokstavligt. Men det ska snarare ses som en anspelning på Nalle Puhs klassiska ”om man inte vet var man är så vet man inte heller åt vilket håll man ska gå”. Att mäta vad som görs i en verksamhet, vilka resurser som förbrukas och vilka effekter som uppnås är därför i sig gott och bra. Det skapar underlag för kloka beslut. Viktigt är dock att mätningen i sig är korrekt, effektiv och etiskt försvarbar. Felmätningar är självfallet direkt vilseledande. Om mätprocedurerna tar för mycket tid från det produktiva arbetet kostar mätandet mer än det smakar. Och om mätningen innebär intrång i kundernas eller personalens integritet är mätningen förkastlig.

Men att enkelt och tydligt mäta andra storheter än pengar in och pengar ut i en verksamhet är oftast helt nödvändig. Produktionsstatistik måste alltid finnas, var så god och svälj alla flumteoretiker! Erforderlig kvalitet är också alltid en helt avgörande egenskap för framgång och många verksamheter har ofta valt just en affärsidé med uttalad högkvalitetsprofil och om man då inte mätte och bevakade kvalitén skulle risken för att köra i diket med hela verksamheten bli påtaglig. Ekonomistyrning är helt enkelt verktyg för att säkerställa att verksamheten når sina mål på effektivast möjliga sätt, oavsett vilken bransch eller samhällssektor verksamheten klassas till. Bra ekonomistyrning lyckas med detta!

Aktiebolagslagen påtalar visserligen som Dennys Bello påtalar att aktiebolagets syfte är att generera vinst åt sina ägare, men detta är ett allmänt hållet direktiv, som ger fullgott utrymme för majoritetsägare och ledning att välja strategi med avseende på kvalitetshöjd och tidshorisont – alltså avvägning mellan vinst på kort och lång sikt.

Så den intressanta frågan utifrån Dennys Bellos artikel och den däri åberopade undersökningen av docenten i filosofi vid Södertörns högskola, Jonna Bornemark, lyder; finns det verkligen omätbara storheter?  Välfärdspersonal hävdar tydligen enligt Bornemark att så är fallet. ”Möjligheten att utöva ett gott omdöme” skulle vara den omätbara centrala beståndsdelen inom skola, vård och omsorg.  Det torde förvisso vara omöjligt att mäta detta på ett objektivt sätt, så som man mäter fenomen i naturen med hjälp av måttenheter som längd, tyngd eller sekunder. Som ett subjektivt mått, alltså betraktat som upplevelser, låter det dock i mina öron inte särskilt svårmätt: ”I vilken utsträckning anser du att du i ditt arbete har möjlighet att utöva ett gott omdöme” borde uppenbarligen frågas i den årliga medarbetarenkäten.  För säkerhets skull bör nog därtill även frågas elever/patienter och deras anhöriga; ”I vilken utsträckning upplever du att personalen ges möjlighet att utöva ett gott omdöme i sitt arbete?”. Sannolikt skulle svaren bli mer användbara om man i samband med frågorna tydligare förklarar, kanske med exempel, vad som egentligen menas med ”möjlighet att utöva ett gott omdöme”. Detta lämnar vi dock därhän här.

Bellos resonemang bär drag av den gamla kritiken mot betyg baserat på teorin att de bara leder till konkurrens och dåligt samarbetsklimat. Detta kommenterade jag en gång på följande sätt:

”Det vore nog bäst om betygen inte fanns.
Betygen befrämjar ju bara konkurrens
på bekostnad av samspel, gemenskap med mera.
Så tycks idag väldigt många resonera.
I stället kunde ställas denna stillsamma fråga;
Varför betygsätts inte samarbetsförmåga?”

Bello försöker med sin artikel stödja förslaget på vinstbegränsning i välfärden, genom att på detta sätt visa att ytterligare skärpta kvalitetskrav – som vinstanhängarna föreslår i stället för den förhatliga vinstbegränsningen – inte fungerar. I detta har han fel. Det går absolut, precis som vi visat ovan, att formulera kvalitetskrav. Även runt svåra begrepp som ”möjlighet att utöva gott omdöme”. Möjligen skulle svaren bli spretiga och diffusa, men det torde nog primärt bero på att begreppet som man försöker mäta är sådant till sin karaktär. Alternativet till att utgå från medelvärdet av alla brukare och medarbetares registrerade uppfattning i frågan är dock kanske att bara utgå från chefens. Knappast en bättre metod?

Dessutom är det så att just ”möjlighet att utöva ett gott omdöme” snarare ska ses som ett medel än ett mål. Om användandet av just detta medel är centralt för framgång i verksamheten – men i sig uppfattas som alltför svårmätt/svårtolkat – så borde man kunna nöja sig med att mäta enklare resultatparametrar, som kunskapsinhämtningen bland elever eller tillfrisknandetakten bland patienter. Brister i ”möjlighet att utöva ett gott omdöme” ska rimligen visa sig i sämre uppfyllelse av sådana mer konkreta målvariabler.

Bellos problem kanske är att det inte går att formulera sådana kvalitetskrav som ideella organisationer men inte aktörer med säte i skatteparadis klarar av att uppfylla. Detta innebär dock inte i sig att Ilmar Repalus modell för vinstförbud i välfärden måste införas, vilket är Dennys Bellos slutsats. Bättre vore om man, kanske med undantag av kapitalintensiv verksamhet som sjukhus, krävde att alla privata aktörer inom välfärdssektorn ska vara ideella stiftelser eller föreningar, eller ägas av personal aktiv i verksamheten. Det skulle hålla riskkapitalet borta och därmed även hålla nere marknadsvärdena på företagen och i praktiken omintetgöra möjligheterna till realisationsvinster på ägandet. Det skulle också minska incitamenten att ta ut ”övervinster” ur företagen och om så ändå görs skulle dessa beskattas i Sverige.

Men det skulle inte tvinga någon skola eller vårdinrättning att lägga ned. Det skulle inte heller påverka verksamhetens utformning, omfattning eller begränsa dess rätt att göra vinst. Det skulle endast begränsa dess ägandeform.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.