Mängden värde

guld
Foto: www.freeimages.com / Brandel Filho

Den allra första qifo-artikeln 2013 handlade om ekonomins kärna. Värde. Här en repetition och lite fortsatta tankar. Det kommer att bli rätt teoretiskt. Men vi kan börja väldigt konkret och titta på de värden vi rör oss med i Sveriges ekonomi. 

Vårt lands BNP uppgår till 4000 miljarder. Det avser tillverkade och sålda varor och tjänster. Därtill används pengar på Stockholmsbörsen  för 4200 miljarder under ett år.  Börsvärdet uppgår till 6 000 miljarder. Hur mycket den begagnade fastighetsmarknaden omsätter är oklart. Men det totala realkapitalet kan uppskattas till 12 300 miljarder varav ca 9 300 miljarder avser fastigheter. Dock är markvärdet ej inkluderat. Totala penningmängden (M3) uppgår till ca 2 800 miljarder och själva den monetära basen till knappt 300 miljarder, vilket innebär att riksbanken ökat detta värde med ca 160 miljarder under 2015. Den totala penningmängden har ökat ungefär lika mycket (ca 170 miljarder).

Värde är ett mått på styrkan i vår önskan. I dagligt tal är vi ibland slarviga med att skilja på pris, kostnad, intäkt och värde. I ett enskilt fall kan det genomgående handla om exakt 100 kr, men de fyra begreppen beskriver ändå denna hundralapp ur olika vinklar.

Värdeskapande är ett begrepp som ofta används av finanssektorns matadorer, när de säljer bolag för mer än vad de själva betalt. Än mer relevant är begreppet inom den reala ekonomin. Det är värdeskapande att bygga en bil av en jättestor mängd materialdelar och en stor mängd arbets- och verktygstimmar. Det är också värdeskapande att göra en hårklippning med frisyrläggning av sax, kam och hantverksskicklighet. Det är värdeskapande att så och skörda. Värde skapas när någon är beredd att betala mer för något färdigt än man är beredd att betala för beståndsdelarna.

Vad är det då som bär värde? Vi ska som krassa ekonomer hålla oss ifrån de filosofiska vinklingarna och inte försöka värdesätta livet, vänskap, hälsa och liknande. Låt oss istället börja med alla fysiska tillgångar, alla saker som vi omger oss med. Låt oss t.ex. allra först se på maten, som vi ju köper dagligen och vars värde då utgörs av det pris vi betalar. Mat kan förvisso därefter lagras med frys- och konserveringsmetoder men är ofta förbrukad eller förstörd inom några dagar eller veckor. Värdet som betalades för maten är då helt borta. Detsamma gäller så klart andra förbrukningsvaror.

Kläder, prylar, möbler och fordon har längre livslängd. Det år kläder, prylar, möbler och fordon tillverkas ingår värdet i landets BNP. Själva konsumtionen av tröjan, klockan, soffan eller bilen kan fortgå flera år därefter, då föremålen alltså fortsätter att bidra till ”välfärden” – men de bidrar då inte till landets BNP. De kan då också dyka upp på andrahandsmarknader. Varje vara har sin egen värdeminskningsprofil. Många varors värde faller proportionellt med användbarheten, andra  tex bilar, tappar rejält i värde så snart de förlorar sin ”mint condition”. Åter andra påverkas av lagregler, miljöpåverkan eller modeströmmar, så gamla märkesplagg kan faktiskt stiga i värde och detsamma gäller så klart antikviteter och vissa konstnärers alster. De allra flesta föremål av typen kläder, prylar, möbler och fordon hamnar dock till slut ”på soptippen” (dvs i återbrukscykeln) och då är det ursprungliga  värdet helt förbrukat.

Samma sak gäller i princip även för vägar, broar, annan infrastruktur och byggnader även om livslängden här normalt är betydligt längre än för prylar. En annan viktig skillnad är att mycket av infrastrukturen är offentligägd och saknar fungerande andrahandsmarknad. Likväl ingår dock värdet av den byggda infrastrukturen i landets BNP under tillblivandeperioden och därefter torde anläggningen också ha ett – låt vara abstrakt – värde som står i proportion till anläggningens nytta. När bron eller vägen inte längre kan användas måste den stängas för rivning. Värdet är då helt förbrukat. För fastigheter, i synnerhet bostäder, finns en synnerligen välfungerande andrahandsmarknad, så där är liknelsen med prylar än mer tydlig, värdets storlek och livslängden är de stora skillnaderna.

Mark slutligen, har ett värde som varierar med dess användbarhet och kan därför påverkas med markarbeten. Därtill kan värdet variera över tid med marknadens preferenser, men marken skiljer sig principiellt från alla ovanstående föremål genom att den aldrig förbrukas helt, alltså försvinner, på det sätt som föremålen gör.

En annan form av tillgångar är finansiella tillgångar. För samhället i sin helhet (=världen) finns inte finansiella tillgångar, då varje finansiell tillgång (=fordran) motsvaras av någons annans finansiella skuld. Dina pengar på banken är din fordran och bankens skuld. Summa noll. Ditt bostadslån är bankens fordran och din skuld. Också summa noll.

Dagens stora skuldberg motsvaras således av lika stora fordransberg. Om alla betalade sina banklån och bankerna betalade ut sin inlåning skulle varje företag, myndighet och individ i slutändan stå kvar med en finansiell nettofordran eller nettoskuld och dessa skulle sammanlagt vara lika stora. Dessa poster får regleras inbördes med överlämnade fysiska tillgångar eller efterskänkas om den skuldsatte saknar tillgångar. Alla skulder – alltså pengarna – skulle därmed försvinna utom sedlarna och mynten (mer exakt ”den monetära basen”) som är skuldebrev utställda av Riksbanken, men som de aldrig löser in! Men allting fysiskt, alla hus, fordon och föremål, allt sådant skulle finnas kvar och vara obelånat, men kanske med nya ägare. Tillsammans är alltså mänskligheten skuldfri och äger allting vi ser runt omkring oss. Men utan pengarna/skuldsedlarna skulle inte vår ekonomi fungera. Pengar behövs för att underlätta handel, dvs på ett effektivt sätt mäta och lagra värde. Visst är det genialt!

Penningmängden utgörs alltså dels av sedlar och mynt (som är riksbankens ”värdelösa” skuldebrev) samt kontotillgodohavanden som vi kan betala med i kortautomater, swisha eller överföra på annat sätt mellan varandra. Dessa pengar är utfärdade av bankerna och förhoppningsvis vilande på högst reella och trygga säkerheter. Det stora trolleritricket är emellertid att alla bankskapade pengar anonymiseras och ges samma skepnad som riksbankens skuldebrev. Vi gör ju ingen skillnad mellan sedlar och kontotillgodohavanden utan växlar däremellan närhelst vi vill. Vi uppfattar det som att alla pengar är ”garanterade” av riksbanken och på denna grund vilar hela idén med pengar. Likväl är det så att varje bank ytterst ansvarar för sina utställda lån (=pengar), så om en enskild bank hamnar i trångmål och deras utställda lån visar sig vara mindre värda än säkerheterna så att banken inte kan få tillbaka sina utlånade pengar, då vill insättarna oftast ögonaböj ta ut sina pengar i form av bankens tillgängliga riksbanksedlar, hellre än att ha ett kontotillgodohavande (en fordran) kvar mot banken. Sedlar och mynt – hur värdelösa de än egentligen är – upplevs således ibland vara mer värda än övriga delar av penningmängden!

En tredje typ av tillgångar är Rättigheter. Vissa rättigheter är förvärvade för en fast avgift och starkt begränsade i tiden så att de närmast liknar ”tjänster” – dessa rättigheter ska vi återkomma till senare. Här menar vi närmast ”eviga” eller åtminstone mångåriga rättigheter, varav den kanske vanligaste är det börsnoterade företagets aktie. Aktien ger rätt till kommande vinster i bolaget och det aktuella värdet går att läsa ut i realtid på Internets och tidningarnas börssidor. Dock måste man komma ihåg att aktiens nominella värde är ägarens fordran på bolaget och bolagets skuld till ägaren och således ett exempel på finansiell tillgång – alltså ett nollsummespel. Det överskjutande värdet däremot är en äkta rättighet, rätten till bolagets kommande vinster. Företags s.k. immateriella tillgångar är också former av rättigheter, såsom tex patenträttigheter eller rätten till varumärken.

Fysiska tillgångar och rättigheter har alltså ingen motpart, andra än den trånande omgivningen som avundsjukt sneglar mot ägaren. Å andra sidan är dessa värden flyktiga, då det är marknaden som i all sin oberäknelighet bestämmer värdet. Finansiella tillgångar har däremot en motpart, någon med en exakt lika stor skuld. Oavsett om skulden i framtiden blir helt betald enligt avtalet, eller om fordringsägaren tvingas acceptera en nedskrivning så är det ändå per definition ett nollsummespel.

Slutligen har vi Tjänster. Tjänster är speciella i så motto att de skapas och förbrukas samtidigt. De finns således aldrig i någon balansräkning eller annan förteckning av tillgångar. Likväl köps och säljs tjänster mer än någonsin och växer därför i betydelse inom vår moderna ekonomi, så visst har tjänsterna värde, om än ej lagringsbart sådant. Många tjänster och allra mest den grundläggande tjänsten ”arbetskraft” utgör också insatsvaror i fysiska tillgångar. Alla rättigheter som är starkt avgränsade i tiden, såsom ett fiskekort eller en årsavgift till ett gym, är i praktiken att jämställa med tjänster. Det finns en köpare och en säljare och ett entydigt pris och tjänsten kan anses utföras och förbrukas löpande under gällandeperioden. Samma sak gäller för hyrestjänster, där pris och tidsperiod är avtalade, samt föremål för uthyrningen – oftast en lokal, ett fordon eller en maskin av något slag. Alla tjänster prissätts/värderas också av den nyckfulla marknaden.

Nu har vi tagit oss igenom alla typer av bärare av kommersiellt värde. nedan återfinns en schematisk tabell, som försöker fånga principerna för hur dessa värden utvecklas över tiden.

Värdetabell

Varje år kan i princip en sådan tabell upprättas för varje individ/familj, företag och organisation. De kan summeras till sektortotaler för näringsliv, finanssektor, offentlig sektor och hushållssektor, samt vidare till nationstotaler. Rent teoretiskt kan man konsolidera vidare till globala totaler varvid alla finansiella tillgångar definitionsmässigt blir noll – kontanter undantagna.

Min framtidsförhoppning är att värderedovisningen inom ramen för national- och finansräkenskaperna vidareutvecklas, så att det samlade tillgångsvärdet (uppskattat efter vid tillfället bästa metod och nedbrutet på de olika tillgångsslagen) och dess förändring över tid alltid redovisas öppet för varje samhällssektor inom varje land, i linje med den skiss som ovanstående tabell utgör.

På köpet skulle vi få en bättre redovisning av levnadsstandard än vad dagens BNP-mått utgör. Fortfarande skulle brister finnas kvar, då modellen inte fångar alla tillgångarnas kvalitetsförbättringar, men vi skulle göra stora framsteg.

Ja nog blev det en rätt teoretisk artikel. Kanske inte heller så spännande, men förhoppningsvis i alla fall lite tankeväckande? En följdfråga som någon kanske ställer sig nu lyder; ”Men varför är en liter mjölk värd just 10 kr”? Den ska vi återkomma till.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.