Lön utan jobb

Härförleden visades åter ett program som förde fram tanken på medborgarlön. TV2 visade dokumentärfilmen ”Lön utan jobb” (”Free lunch society”), gjord av den österrikiske ekonomen och filmaren Christian Tod. Säkert finns den fortfarande tillgänglig på Play. Filmen visar många argument och infallsvinklar på frågan om medborgarlön. Filmen tar oss till Alaska och Namibia, där pilotförsök just nu pågår. Vi får höra libertarianen argumentera för att medborgarlön skulle eliminera behovet av statens inflytande i människors privatliv och den vänsterorienterade filosofens syn på att en stor del av välståndet i landet är uttryck för rent-seeking (”övervinster”) på i grunden allmänna naturtillgångar och därför bör tas in av staten och fördelas rättvist bland medborgarna.

Själv kände jag dock störst idémässig släktskap med den tysktalande riskkapitalisten Albert Wenger på Union Square Ventures som förklarade att det faktiskt endast handlar om inkomstfördelning. Som jag själv förklarat några gånger här (läs tex artikeln från 2015-10-12) handlar det i princip om att göra dagens försörjningsstöd (socialbidrag) generella, dvs utan behovsprövning och därmed tillgängliga för alla (jfr barnbidrag). Men självfallet är det de som arbetar för att uppnå en högre levnadsstandard som betalar genom att avstå från delar av sitt intjänade konsumtionsutrymme, precis som de betalar merparten av dagens barnbidrag och försörjningsstöd. I gengäld minskar konkurrensen om jobben och de kan därför rimligen räkna med högre löner.

Skulle det visa sig att en medborgarlön lockar alltför många att nöja sig med ett ledigt liv på försörjningsstödsnivå kommer naturligtvis inte systemet att bära. Detta måste en noggrann förstudie utröna. Dagens överproduktion som visar sig i form av vårt slit och släng-beteende (tänk mat och kläder) kan vi naturligtvis vara utan, men självklart måste vi fortsätta producera alla de varor och tjänster som vi önskar konsumera. Men om det visar sig att flertalet vill fortsätta arbeta som tidigare av sociala, ekonomiska, karriäristiska eller vilka skäl det vara må, så kanske medborgarlön skulle fungera redan idag? Betänk även att vi i libertariansk anda skulle kunna avveckla en stor bidragsbyråkrati. Kanske även stora delar av vår pensionsbyråkrati. Vi kanske även skulle frigöra stora kreativa krafter i befolkningen med den trygghet som ett tillitsfullt skyddsnät i form av medborgarlön skulle innebära. Sådan kreativitet skulle kunna ge såväl ökat intressant nyföretagande som ett större kulturellt utbud, medborgarna till gagn.

Filmen landade emellertid i frågorna om vad som händer vid en fortsatt automatisering och robotisering. Dels förs de hotfulla tankarna på att vi alla kommer att bli överflödiga fram. Men avslutningsvis förklarades att om människorna inte behövs för produktion så kan vi i stället koncentrera oss på konsumtion och självförverkligande. Utan att riktigt förklara de underliggande krafterna slutade filmen med antydandet att medborgarlöner är den slutliga och ofrånkomliga lösningen för mänskligheten. Hallelujah!

Låt mig få försöka förklara den underliggande logiken bakom detta, något som aldrig gjordes i filmen. Oavsett offentlig eller privat sektor och oavsett automatiseringsgrad i tillverkningen så fördelas värdet av alla producerade varor och tjänster i form av lön eller vinst bland de som bidragit till produktionen. Rimligen blir vinstandelen större ju högre automatiseringsgraden blir eftersom produktionen blir mer kapitalintensiv.

Om vi då tänker oss en framtida science fictionartad värld där maskinerna med artificiell intelligens bygger sig själva och sköter all produktion av de varor och tjänster som vi människor vill ha, dvs då ingen – absolut ingen – behöver arbeta. Då har vi fått ett samhälle där alla saknar arbetsinkomst, så alla inkomster från varornas och tjänsternas försäljning tillfaller kapitalägarna, som utan inkomstomfördelning följaktligen blir de enda som kan betala för några varor  eller tjänster. Det skulle alltså finnas kapacitet att producera varor och tjänster för 100% av befolkningen, men endast ett fåtal skulle ha köpkraft att konsumera något. Alternativet till medborgarlön i ett sådant utopia är svårt att tänka sig  om vi vill fortsätta leva i demokratiska civilisationer.

Naturligtvis kommer vi aldrig att komma till detta extremläge, men kanske att vi kommer att röra oss en hygglig bit i den riktningen. Så vad gör vi när antalet friställda arbetare/tjänstemän kryper uppåt 20-30%? Vi kan naturligtvis låta dem göra bästa möjliga arbetsinsats, alltså det mest värdeskapande de mäktar med – jämför den dagsaktuella debatten om etableringsanställningar – men i konkurrens med robotar och AI blir det nog inte mycket. Orsaken till att maskiner och AI tar över är ju att de utgör en mer kostnadseffektiv produktionsfaktor. Vi måste därför fortsätta att ta av den samlade produktionens värde – alltså om man vill uttrycka det så: av kapitalägarnas och de ännu arbetandes inkomst – och försörja övriga med. Någonstans längs denna utvecklingsväg passerar vi förmodligen gränsen då det är bättre att göra denna omfördelning med en generell medborgarlön än med behovsprövade bidrag.

Och vem vet – kanske är vi redan i dag så långt komna i våra västerländska överflödssamhällen, att medborgarlöner redan vore den bästa grunden för att anpassa arbetskraftsutbud till arbetskraftsefterfrågan och för att skapa ett samhälle med fria och lyckliga människor?

Filmen ”Lön utan jobb” var väl så där.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.