Lite mer om produktivitetsutvecklingen


Bild: Pixabay

Vi noterade nyligen att produktivitetsutvecklingen är huvudkraften bakom vårt ökade välstånd sedan 80-talet till dags dato. Och produktivitet mäter vi i denna artikel som BNP i fasta priser per sysselsatt individ enligt arbetskraftsundersökningarna AKU. Det är alltså inte primärt för att vi blir fler och fler sysselsatta som vår BNP ökar, utan för att den genomsnittlige sysselsatte producerar allt större BNP-värde för varje år som går. Faktum är att ju längre tillbaka i historien vi börjar mäta – i alla fall bort till industrialismens början tidigt 1800-tal – desto större betydelse har produktivitetsutvecklingen haft för vår materiella välståndsutveckling.

Vi visade också en graf över förloppet sedan 1981. Nedan återges grafen igen, med produktionen per sysselsatt uttryckt som ett index med 1981 satt till index 100, men nu med olika faser markerade.

Den första fasen, från 1981 till 1993 följer trendlinjen väl, med 2,1 % årlig utveckling. Nästa fas från 1993 till finanskraschen 2008 är utvecklingen snabbare, hela 3,1% per år, medan vi mellan 2008 till 2018 tvingats notera endast 0,6%  årlig utveckling av produktiviteten, därtill med stora svängningar inom perioden. Produktiviteten rent av sjönk rätt ”abrupt” under fem kvartal i samband med finanskraschen 2008 och lite ”mjukare” under sju kvartal från Q4 2011.

Med klassisk matematisk avvikelseanalys kan en förändring i en storhet brytas ner på två förklarande variabler om dessa står i multiplikativt samband med varandra. BNP är ju antalet sysselsatta ggr produktionen per sysselsatt, så det borde därför vara en användbar teknik. Vi kan alltså se hur stor roll förändringen i sysselsättning respektive produktivitet haft för förändringen av BNP. En sådan analys ger vid handen att produktivitetsförbättringarna över tid den viktigaste orsaken till vår BNPs  tillväxt. Men inte alltid. Inte under det senaste decenniet. Detta framgår av den övre tabellen nedan.

Sedan 2008 har alltså ökningen av antalet sysselsatta varit mer bidragande till tillväxten i BNP än produktivitetsutvecklingen. Tabellen visar även att antalet sysselsatta kan minska i perioder, såsom skedde 1981-1993.

Produktivitetsutvecklingen handlar i grunden om att vi tillägnar oss ny kunskap som omsätts i nya varor och tjänster och nya produktions- och distributionsmetoder som är ”bättre” än tidigare. När produktiviteten viker handlar det inte om att vi tappar sådan förvärvad kunskap, utan om att vi av olika anledningar inte förmår upprätthålla produktionen i samma mängd och med samma effektivitet som tidigare. Det kan vara att en viktig bransch drabbas av akuta problem med neddragningar som följd, såsom den ytterst centrala finansbranschen 2008, eller kanske en allmänt vikande efterfrågan pga större försiktighet bland konsumenter och företag.

Nu är måttet BNP kanske ändå inte lika intressant som BNP/capita. Vi kan emellertid analysera utvecklingen även för detta mått och ha med produktiviteten som en förklaringsvariabel. Då blir den andra faktorn försörjningsbördan (invånare/sysselsatt) eftersom produktiviteten multipliceras med (inverterade värdet av) försörjningsbördan ger oss just BNP/capita. Resultatet återfinns i den undre tabellen ovan.

I den första perioden utvecklades försörjningsbördan negativt (fler att försörja per sysselsatt). Men precis som i tabellen ovanför kompenserar produktiviteten detta bortfall mer än väl, så att vi nådde en hygglig utveckling av såväl BNP som BNP/capita ändå. Just detta att produktiviteten kompenserar kraftigt negativa förändringar av antalet sysselsatta och försörjningsbörda ger oss hypotesen att vi nog ligger en bit från full fart i vår produktion. Faller en del av resurserna (de sysselsatta) bort klarar övriga ändå av att upprätthålla produktionen. Se där en hypotes!

En annan stor och därför intressant iakttagelse uppträder i den tredje perioden. Här sjönk produktivitetens andel av tillväxten i BNP till att bli mindre viktig än resurstillförseln. Men den behöll sin dominerande ställning i förklaringen av tillväxten i BNP/capita. Här har vi alltså en period av ökande antal sysselsatta med minskad genomsnittlig försörjningsbörda. Det skulle kunna bero på ”arbetskraftsinvandring”. Men tyvärr lyckades vi inte upprätthålla tidigare perioders produktivitetsutveckling när produktionsresurserna ökade. Det rimmar väl med vår hypotes – lite mer eller mindre arbetskraft (fler eller färre aktiva företag) spelar mindre roll; de som jobbar (de aktiva företagen) ökar eller minskar takten i motsvarande mån. Faktorerna är alltså inte helt oberoende av varandra, men det öppnar också upp för teorin att vi skulle kunna sänka arbetstiden om vi vill utan motsvarande produktionsbortfall ….!?

Nåväl. Produktiviteten är över tid den drivande kraften för utvecklingen av såväl BNP som BNP/capita. Den stora frågan lyder därför som vanligt; och vad händer nu då? Behöver vi vara oroliga för en fortsatt vikande produktivitet? Vänder den rent av nedåt igen? Vår förmåga att med nya kunskaper förbättra våra produkter och processer finns kvar. Så den underliggande kraften är naturligtvis fortsatt positiv. Men om finansiella krascher eller kanske klimatbaserade- eller andra katastrofer, eller bara orosbaserad försiktighet, väntar runt hörnet och tvingar fram åtgärder och omställningar som under en tid förhindrar oss att fullt ut utnyttja de produktionsresurser vi byggt upp, tja – det vet vi ju inte. Så som vanligt lyder svaret; Den som lever får se!

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.