Kort och lång sikt i nationalekonomin


Bild: Pixabay

Det finns de som hävdar att dagens innovationstakt är lägre än för 100 år sedan och att vi därför måste räkna med en lägre tillväxttakt än tidigare i våra ekonomier. Robert J Gordon är kanske den främste företrädaren för denna ståndpunkt. Vi presenterade hans resonemang här 2 juni 2016. Andra, tex Mervyn King, hävdar motsatsen och skyller dagens svagare tillväxt på att vi bara efterfrågar för lite, trots alla lågränte- och andra stimulanser. Men samtidigt tillstår King att  ytterligare kortsiktiga stimulanser bara leder oss längre från vårt långsiktiga ekvilibrium. Och där har vi en kärnfråga! Just detta med kort- och lång sikt och kortsiktiga och långsiktiga jämviktslägen i ekonomin känns ….. ”föråldrat”.

”På lång sikt är priser flexibla, och agenterna i ekonomin agerar efter fasta beslutsregler. På kort sikt finns både löne- och prisstelheter, vilket gör att ekonomin tillfälligt kan avvika från den långsiktiga jämvikten när det uppstår exogena chocker som ändrar de ekonomiska förutsättningarna. Eftersom priserna på lång sikt är flexibla anpassar agenterna sig efter de nya förutsättningarna, och ekonomin återgår med tiden till den långsiktiga jämvikten. Eventuellt kan man tänka sig även en tredje tidshorisont, den medelfristiga sikten, som fångar den successiva anpassningen från kort till lång sikt.” (Fredrik NG Anderssons anmälan av Niels Gottfries bok Macroeconomics, Ekonomisk Debatt 2013)

Vissa hävdar att ”lång sikt” utifrån detta resonemang i praktiken handlar om decennier upp till ett halvsekel. För varje enskilt företag kanske man kan tillämpa ovanstående teoretiska periodindelning, även om det självklart inte tar 50 år för något företag att få en total anpassning av sina löner och priser, det går betydligt snabbare. Dessutom ligger alltid olika branscher i olika faser i denna anpassningscykel liksom olika företag i samma bransch gör. Alltså kommer hela ekonomin aldrig att ligga i vare sig ett kortsiktigt eller ett långsiktigt ekvilibrium. Enskilda företag kommer inte heller någonsin att ligga i ett långsiktigt ekvilibrium. Nya kortsiktiga överväganden kommer alltid imellan. Och förändringstempot är högt och tilltagande i dagens näringsliv. Slutsatsen är att nationalekonomins gamla teori om kort och lång sikt har föga om ens någon praktisk användning.

Likväl finns naturligtvis en konflikt mellan olika kalkylhorisonter, mellan kort- och lång sikt. För enskilda aktörer; hushåll och företag, är detta ytterst påtagligt. Tydligast är det måhända när man betraktar börsmarknadens kvartalsvisa vinstmaximerande och ställer detta beteende mot behovet av en långsiktigt uthållig ekonomi. Det är som att allt som ligger bortom 50 års tidshorisont helt saknar värde i en diskonterad nuvärdeskalkyl. Inte ens våra egna barnbarns välstånd eller lidande spelar någon roll. Trots nollränta vägrar vi beakta alla ekonomiska konsekvenser som ligger bortom vår egen livshorisont.

Vi i västerlandet lever i ett enormt överflöd! Utöver livets nödtorft kan vi unna oss resor, kulturupplevelser, nagelskulpturer och tatueringsutsmyckningar och mycket, mycket mer. Men kalkylen stannar hos oss, såväl i vår roll som konsument som producent. Våra efterlevande får klara sig bäst de kan!

Det handlar så klart idag om klimatfrågan. Vi måste uppenbarligen komma så nära katastrofen att den riskerar att drabba oss själva – och inte bara våra barnbarn – för att vi ska tycka det är lönsamt att låta jordklotet förbli en livsduglig miljö för mänskligheten. Sommarens skogsbränder och värmerekord är problem på kort sikt. Rekordhöga CO2-nivåer och fortsatt exploatering av kol och olja (flera år efter Parismötet!) innebär att dessa rekord riskerar att slås gång på gång under de närmaste decennierna. Det är problem på lång sikt!

Det var biologen Garret Hardin som 1968 lade fram teorin om ”allmänningarnas tragedi”, där han belyste att allmänna tillgångar, såsom världshaven eller atmosfären, på grund av människans inneboende egoism kommer att överutnyttjas till den grad att alla blir förlorare. Och nu står vi där – nu måste myndigheter och storföretag i alla länder visa ledarskap och utan hänsyn till nästa val eller nästa kvartalsbokslut driva igenom de uppoffringar som krävs för att våra barnbarn och deras barnbarn ska få en rimlig livsmiljö. Innerst inne tror jag att alla som får en rimligt rättvisande information om dagens situation mer än gärna minskar sin konsumtion och sina CO2-utsläpp med några procent per år, ner till den nivå som är uthålligt gångbar. Två frågor står dock i vägen.
1) Kommer våra politiker och näringslivsledare visa det nödvändiga ledarskapet, eller kommer man att fastna i kraven på att andra ska göra alla nödvändiga uppoffringar?
2) Är det kanske ändå för sent; får mänskligheten ändå – oavsett vad vi hädanefter åstadkommer – aldrig uppleva år 2100, eller ens år 2040?

Den nationalekonomiska teorin  har fastnat i sina kort- och långsiktiga beskrivningsmodeller. I verkligheten kanske det inte längre finns någon lång sikt!?

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?
  1. Thomas Holm says:

    Det är svåra frågor du tar upp. Jag tror att långsikt i dag är kortare än förr, då vi har en högre förändringstakt. Man kan ju också fundera på om vi börjar bli för många på jorden. Inte för jag vet vad vi skall göra åt det.

    Svara

Lämna en kommentar.