Jaha, ytterligare lite nedåt

Graf: QiFO

Så sänkte Riksbanken styrräntan ännu ett hack till -0,5%. Alla experter och förståsigpåare har kommenterat och inget har jag väl att tillföra. Möjligen då min ostillade oro för att man kanske har tappat kontakten med mikroteorin, med verkliga människors verkliga agerande, alltså verkligheten.

Enligt gällande makroteori är inflation bra, eftersom motsatsen deflation är dåligt. Med överlag och uthålligt sjunkande priser, alltså deflation, kommer vi människor att avvakta med våra inköp. (”Vi handlar inte idag för det blir nog billigare i morgon; vi handlar nog inte i morgon heller för det blir nog ännu billigare i övermorgon.” citat okänd) Om vi väljer att vänta med våra inköp kommer alla företag att sälja mindre av sina varor och tjänster och därför kommer de att behöva färre anställda och därför kommer fler att bli arbetslösa och då kommer färre att kunna köpa lika mycket varor och tjänster som förr och då kommer företagen att sälja ännu mindre av sina varor och tjänster och då kommer de att behöva ännu färre anställda och då kommer det att bli ännu fler arbetslösa. Osv. För att undvika detta skräckscenario är det bäst att ha lite inflation. Lite lagom.

Som stöd för teorin anförs historiska exempel på deflation. De tydligaste inträffade på 20-talet, alltså för snart 100 år sedan, men i modern tid anförs Japans problem de senaste decennierna som exempel på deflationens förbannelser.

Men så mycket vet jag att de starka samband som ekonomer konstaterat ha gällt i ett visst land i en viss tidsepok, kan vara betydligt svagare, ja rent av obefintliga i ett annat land i en annan tid. Så jag frågar mig – stämmer det verkligen på svenskar eller västerlänningar av idag, 2016, att vi skulle välja att dra ner på vår konsumtion om vi fick för oss att allting skulle bli 1% billigare om ett år. Eller ens om det skulle bli 10% billigare om ett år. 10% per år innebär en besparing på 0,03% för varje dag vi avvaktar. Vi vet att deflationsbeteendet inte stämmer för enskilda produktområden såsom elektronik, där vi snarare ökar vår konsumtion trots att vi vet att priserna kommer att falla. Där finns ju så klart alltid nya finesser på nyare telefon- och datormodeller vi vill komma åt, så elektronikbranschen kanske inte är representativ. Men vi lär inte heller välja att svälta några dagar för att maten kommer att vara lite billigare nästa vecka. Tjänstebranscherna ligger knappast heller i riskzonen för att vi ska skjuta på vår konsumtion. Att krogpriserna eller frisörtaxan kommer att vara någon %-enhet lägre längre fram i tiden torde knappast få oss att vänta. Den efterlängtade semesterresan kanske? 50000 kr för familjens drömresa kanske är 49500 eller 45000 om vi väntar ett år? Ska vi vänta? Kommer vi att skjuta på bilresan till mormor om vi vet att bensinen blir 1% billigare nästa vecka eller månad? Kommer vi att skjuta upp vår förbrukning av el, värme eller vatten om vi vet att det blir något billigare längre fram? Tror inte det.

Men om vi tar en varumarknad utan stark teknisk utveckling. Kläder tex. Kommer vi att klara av att stå emot modetrycket och föredra äldre och mer slitna kläder bättre om vi vet att vi kan spara någon procent på priset på att hoppa över en modesäsong? Det känns väl inte särskilt troligt.

Men om vi tar en varumarknad utan teknisk eller modemässig utveckling. Såsom….(?)… någon sådan bransch finns väl egentligen inte, men säg husgeråd då. Någon behöver en vattenkokare eller kaffeservis. Hur lockande är det att vänta i ett år för att få köpa denna vara 1% eller 10% billigare än idag? Hur mycket brukarglädje har man då tvingats avstå från?

Vi har idag en situation med överproduktion och/eller överkapacitet i nästan alla branscher. Företagen sliter för att behålla sina marknadsandelar och utöver teknisk och designmässig utveckling yttrar sig konkurrensen även i sänkta priser. Inget är väl konstigt med det?

Men så här skriver Riksbanken på sin hemsida:
”Om det inte finns tillräckligt med efterfrågan på marknaden så kommer man att få en överproduktion och en stiltje som verkligen inte är hälsosamt för ekonomin.”

Om vi nu, som jag hävdar, har en överproduktion eller åtminstone överkapacitet i förhållande till efterfrågan, varför är det rätt att korrigera genom att öka efterfrågan och fel att korrigera med minskad produktion?  Varför ska vi pressa oss för att med lånade superbilliga pengar köpa upp allt som tillverkas så att företagen får resursbrist och tvingas konkurrera mer om anställda och andra viktiga produktionsresurser så att kostnadsnivån stiger så att de tvingas höja priserna? Är det verkligen så viktigt? Vi åtnjuter just nu vår högsta levnadsstandard någonsin i historien. Att försöka pressa tillväxttakten ytterligare till att överstiga vad som naturligt kommer fram ur innovationer och ökad kunskapstillväxt är dömt att misslyckas. Då bygger vi bubblor inte bara i våra balansräkningar (Har vi en bostadsbubbla? Kommer börsen att krascha?) utan även i våra resultaträkningar med en ohållbart uppblåst konsumtion finansierad med lån som ska betalas i framtiden.

Eftersom flertalet priser rör sig hela tiden, inte minst med kampanjer hit och erbjudanden dit, så märker inte en vanlig konsument om den allmänna prisnivån går upp 2% eller ned 1% under en viss tid. Frågan är till och med om mätprocedurerna för KPI hänger med? Och i så fall gungar ju underlaget ännu mer.

Det är väldigt höga insatser som Riksbankerna satsar på en mycket osäker vetenskaplig grund. Eller? Vad säger akademin?